Martin

Finns det något att säga om vad som hände i Manchester och Hömdalen?

Boris

Nej, alltså det är... Själv tycker jag liksom att allting är sagt en miljon gånger och jag har nästan en motvilja mot att uttala, det låter ju konstigt men uttala någon sorg och bedrövelse och så vidare. Jag känner mer så här, nej men vad trodde ni allihopa? Det är ju för jävligt men...

Martin

Jag känner samma sak. Det finns inget särskilt poäng med att försöka analysera och förklara en sån här sak. Det är egentligen kontraproduktivt. Det gör man på premissen att det här är ett mysterium, något som folk inte förstår. Vi måste göra ett teoretiskt arbete för att se hur det här kunde hända.

Det är heller inte så meningsfullt att bara uttrycka lösenheten. Det känns dåligt att se de här sakerna på tv. Och det gör det såklart. Jag har själv valt att ni inte tittar på några bilder från det här terrorattacket, för jag har sett dem förut. Jag har sett dem hundra gånger förut, och jag kommer se dem hundratusen gånger till om saker och ting fortsätter på den kurs som de är just nu.

Min reflektion är bara en sorts bedövad känsla över att Västerlandet, min civilisation, har fortfarande inte bestämt sig för att stoppa Det är därför det händer, det är därför docentals barn blir sprängda till döds i Manchester. Det är därför vi har fortfarande inte bestämt oss för att det här är någonting som vi inte vill ha.

I praktiken så accepterar vi det här, vi välkomnar det. Genom att vi fortsätter att göra alla de saker som orsakar terrorattackerna. Vi har slutat försvara och återskapa vår egen kultur. Vi importerar miljontals människor från andra kulturer som huvudsakligen tillhör en religion som bygger på våld, krig, utrotning, förföljelser av oliktänkande.