Martin

J.M. Smiths försök att slå ner fascism leder i regel till politik som får fler att i snabb takt anta fascistoida åsikter på grund av normalfördelning, av inställning till mångfald och nymodigheter. Det här är ett inlägg på The Orthosphere, med en intressant blogg. Här, till det börjande, inleds texten med en, jag vet inte vad man ska kalla det för, en liten utläggning om versmåttet i moderna, progressiva slogans som skanderas på demonstrationer mot Donald Trump.

Ganska, ganska... Ganska lustiga typer av reflektioner, men ingenting som jag tänker återger av det bubbla, eftersom jag då måste ta väldigt fula ord i min mun. Det intressanta med den här artikeln är att det presenteras en modell för fascism och fascistoida tendenser, och varför människor blir fascister och olika typer av fascism.

I grunden resoneras det kring DDN, Disorder, Diversity and Novelty. Alltså oordning, mångfald och nymodigheter. Teorin är att människor har en varierande grad av tolerans för oordning, mångfald och nymodigheter.

I någon mån tolererar man. Men för varje person finns det också en gräns för hur mycket oordning man klarar av. Det som fascism ofta tolkas om, ofta tas för att betyda, är den reaktion som en person har när ens oordning, mångfald, nymodighet är nådd.

Det är ett intressant exempel på det här som tas upp i texten, som jag tror många kan relatera till. Om man är med någon stycken som bor tillsammans i ett hus, till exempel, och har lite gemensamma husvalusrutiner och sånt där. Och sen så är det en av personerna som säger att nu får vi faktiskt styra upp det här med städningen. Därför att det ligger smutsdisk i handfatet som är kvar som det förrgår. Och det ligger kläder här borta och det är smuts på badrumsgolvet.

Då kan det mycket väl hända att huskamraterna... om att du är en fascist eller en städningsnazist eller något liknande. Det som har hänt här är att den här personens tolerans, personens tröskel för hur mycket oordning som den kan tolerera har nåtts. Medan de andra personerna, Deras gräns har inte nått.

De tycker det är okej med lite smuts på badrumsgolvet och lite disk. Disken är okej kanske om den är två dagar gammal, om det är fyra dagar gammal disk så kanske det blir jobbigt för dem. Och den intressanta poängen här är att om disken hade varit lite äldre, då hade det varit de andra i huset som hade blivit fascister eller nazister. Modell för fascism Det här är en jätteintressant tankegång.

Boris

Man kan dock bara inte... Det är en del av det som kopplas till det rent matematiska resonemanget. Jag håller med om resonemanget, men en bärande faktor i den faktiska verkligheten är ju också människors egendom och människors tillgångar. För det påverkar ju var din fascismgräns går, om du har nått att förlora eller inte på ordningen.

Och ju större grupper du har som inte äger något egentligen, desto jävligare blir utvecklingen helt enkelt. Då får du en liten grupp som väldigt snabbt går mot fascism. Jag vill inte använda drygt ett fascism, men som kräver ordning, reda, stabilitet och försvara av det man har arbetat ihop.

Martin

Mot dem som tycker att kaos spelar ingen roll för jag äger ingenting och kaoset kan innebära att jag får någonting. Det verkar finnas samhällseliter som verkar ha väldigt hög tolerans mot oordning.

Det kan vara så att eliter som är välbeställda drabbas i mindre utsträckning av den här typen av problem för att de kan isolera sig på olika sätt från problem i samhället. Jag kan tänka att det på många sätt är tvärtom. Dels om du är välbeställd så är det mer som står på spel för dig. Du har mer att förlora på www.slu.se på att samhället blir väldigt oordnat.

Och som du är inne på Boris, att om du inte har så mycket så har du inte så mycket att förlora på ordning, men eventuellt så har du någonting att vinna. Och det är också en generell tendens som man kan se, att människor blir mer, kan man säga, konservativa, eller mer försiktiga av att ha mer att förlora.

Boris

Och det ser man ju också i, jag tror till exempel, Presidentvalet i USA är ett utmärkt exempel på detta, därför att det var ju inte bara utplåtade arbetare i stålbältet som röstade på Trump. Det var ju också en stor del av den hårt pressade så kallade medelklassen, alltså människor som faktiskt har tillgångar, som känner att de riskerar att förlora allting. Lite därför att den politiska eliten använder dem som en buffert helt enkelt.

Martin

Du finns inte allnatt. Det är ett problem som jag kan se med det här resonemanget som också har att göra med ägande och egendom. Det är att här, som i så många andra sammanhang, så finns det en tyst presumtion att vi måste fatta gemensamma beslut om saker och ting. Allting som finns är någonting som vi på något sätt direkt eller indirekt äger tillsammans.

Och en politisk dimension är en premiss här. Det är underförslått i den här texten att människor tillsammans som ett samhälle ska fatta olika typer av beslut. Och sen är frågan, när en viss person eller en viss grupp bestämmer sig för att nu måste vi sluta med pluralism och en liberal tillbakalutan inställning och istället ta en sorts auktoritär kommandoinställning.

Men även om man tittar på det här enkla exemplet på ett hus, hur ska vi göra med städningen i huset? Vem är det som har lägst åordningströskel och först då blir städa och diska fascist hemma? Där finns det också ett tyst antagande om att de här personerna som bor i huset kanske äger huset tillsammans eller har ett hyreskontrakt tillsammans och att alla har samma typ av inflytande över den här processen.

Och att det här är en fråga som de tillsammans ska diskutera igenom. Men det är inte nödvändigtvis så. I verkligheten så blir det ofta så att... Det finns en person som äger ett hus, en person som är ansvarig för ett hyreskontrakt och som de andra personerna i sin tur hyr av till exempel. En väldigt generell erfarenhet är att det funkar väldigt bra och effektivt när det är så.

När det finns tydliga ägandeförhållanden eller tydliga avtalsförhållanden och oordning är oftare inte resultatet av att inte ha en väldefinierad kultur. Ägande struktur Sådana problem som att det inte är städat på rätt sätt i ett hem har ofta att göra med att det inte finns en tydlig ansvarsfördelning som utgår ifrån avtal och ägande.

I det här exemplet så får man inte helt tydligt hur exempel ska tolkas. Man får intryck av att det inte riktigt är en familj utan mer personer. lägenhetskamrater som delar på en lägenhet. Och i sånt läge så får man nog ofta problem om man till exempel ska vara med några stycken som bor i kollektiv och allting är gemensamt, det finns inte en person som är ansvarig.

Det är en mycket bättre modell. Att en person till exempel hyr lägenheten och betalar hela hyran, sen får de andra personerna upprepa ett hyreskontrakt med den personen. Och samma sätt är det i samhället i stort. Oordning. Det skrivs här, oordning, mångfald och nymodigheter. Mångfald och nymodigheter får man ju förutsätta i en sorts oönskad bemärkelse.

Inte att någon har skapat mångfald och nymodigheter i sin egen sfär för att de vill ha det. Det är underförstått att det är något som är ovälkommet och påträngande. Det är också något som uppstår på grund av oklara ägandeförhållanden. Med väldigt fnera ägandeförhållanden så är det inte ett problem, för då kan den som inte vill ha... Ordning eller mångfald eller rimboddheter kan helt enkelt säga Nej, jag vill inte ha de där sakerna på min svär eller på min mark eller på mitt företag Vad det nu är för någonting Så själva grundproblemet som gör att man får de här problemen är ägandeförhållanden och avtalsförhållanden som inte är väldefinierade och lösningen är att ha väldefinierade ägandeförhållanden Det skulle vara mitt i alla fall libertarianska, propertarianska perspektiv som jag tycker försvinner i den här texten.

Boris

Ja, det är för att haken finns det där som du pekar på, han utgår från, han beskriver inte det här både speciellt bra och sen underförstått ligger hela tiden tanken på någon slags väl avgränsad nation och att det faktiskt finns en stat det är mer en fråga om vad staten ska göra, han kan inte tänkas i några andra termer. Sen har jag ett litet problem med att han reducerar fascism till en fråga om ordning och reda.

Vem ska bestämma? Det där är idéhistoriskt i debatten idag. Det blir bara så dumt. Italiensk fascism och klassisk fascism jämställs ofta med nazismen och det är okunnigt och bedrövligt. Men när man reducerar italiensk och den klassiska fascismen bara till ordning, reda och våld och brutalitet om så behövs då tar man bort det faktum att det var en synnerligen komplex rörelse med synnerligen mängder kvinnor.

Det var en blandad politisk idé. Det styrka var i att den vann sådan anklang var ju både att den utlovade ordning och reda och tågen i tid och allt det där och att den i sig kunde inkorporera anarki, kaos och extremt modernistiska strömningar som såg oredan som någonting bra. Och där finns det väldigt mycket. Plus att den hade en phalang med med religiösa mystiker. Alltså just komplexiteten i rörelsen gjorde att den vann sin anklang.

Martin

Det är viktigt att påpeka, och jag tror också att den här texten syftar kanske inte till att göra en uttömmande eller analytisk definition av fascism. Nej. Men det är viktigt det du säger, och jag tror att den här texten är ironiskt skriven. Den använder vårt fascism på ett ironiskt sätt och den öppnar också med en diskussion av hur...

nominella antifascister går ut på gatan och ropar No Trump, No KKK, No Fascist USA och det är inte fascism man pratar om utan man motsätter sig när man är mot Donald Trump och går ut och demonstrerar mot honom till exempel. Däremot så tycker jag att det här begreppet DDN, oordning, mångfald och nymodighet det tycker jag är mer träffande.

än etiketten fascism. Och där skulle jag tänka, det här kommer du förmodligen inte hålla med mig om Boris, men en tanke som jag har det är att ordning, mångfald och nymodighet det är i själva verket en bra beskrivning av vad begreppet vänster står för. Och medan begreppet höger betyder i min bok motstånd.

mot vänster, motstånd mot oordning, motstånd mot mångfald, motstånd mot nymodigheter i den här kontexten. På det sättet tycker jag det är ganska träffande. Man skulle istället kunna prata om höger istället för fascism i det här sammanhanget. Det finns krafter som drar samhället i riktning mot oordning, vilket är det som jag kallar för vänster.

Och sen så har varje person eller varje grupp en sorts tröskel. Då man säger att nu klarar vi inte av mer oordning och nymodigheter och så vidare. Alltså nu måste vi istället ha ordning, struktur, hierarkier, ägande, tas i olika former. Men det är väl den begreppsapparat i vilken jag personligen skulle kunna göra reda för det här med ordning respektive oordning.

Boris

Jag tror det går att trockla sig vidare från den plattformen.

Martin

Där kan man ju se, till exempel det här som du pratar om, den italienska fascismen, att den också inom sig kunde rymma anarki och kaos.

Boris

Och sen ska vi komma ihåg att den italienska fascismen slutar med salorepubliken. Och salorepubliken är en korsning av... Alltså, Salore-publiken är ju för mig Sverige idag. Nu kommer folk tycka att det är tokigt. Men den kombinerar den här tanken på... Det är en extremt socialistisk republik. Vi ska ta hand om det, vilket är sjukt.

De är isolerade och svaga och alla är mot dem. Mussoliniens gamla kompisar och Mussolini själv. Men man kommer ut med fantastiska sociala kontrakt om att vi ska ta hand om allt och alla ska garanteras arbete och så vidare. Och det kombinerar man med en totalt dekadent levende i den här lilla sista Mussolini-ministern.

Med prostituerade och pojkar. Det finns en överdrivande skildring i Mussolini sista filmen, men grunden finns där. Det är på något sätt Sverige för mig idag. Tanken på att starka staten finns ju där i fascismen och den kan bara leda till...

Martin

Vi var inne på en liknande tankegång för någon månad sen. Vi pratade om en liknande artikel. Jag förstår att artikeln handlade om anarchofascism eller något annat liknande, till syn i ett väldigt motsägelte fullt begrepp. Vi påpekade att det inte är så enkelt som att fascismen är höger, eller att fascismen är konservativ, eller att fascismen är reaktionär.

På ena sidan uppstod fascismen som en reaktionär artikel. I väldigt hög utsträckning i alla fall, som en reaktion mot vänstern. Och vänsterns framsteg och försök att omdana samhället, så uppstod en reaktion. Men den reaktionen bestod inte i att gå tillbaka till någonting genuint traditionellt eller ens någonting genuint konservativt.

Utan fascismen, både den italienska och den tyska, är en stor problem. nazistiska tendensen. var snarare i båda fallen på många sätt progressiva, kulturradikala och lånade vänsterns metoder. Och även de ville designa en ny typ av utopiskt samhälle, en ny kultur, en ny människa och så vidare.

Det är så jag på många sätt rakar motsatsen till vad man skulle kunna kalla en genuint konservativ eller traditionell hållning. Så att fascism och nazism är en del av det. Gå inte att placera så enkelt på en höger- och vänsterskala, utan hamna på olika delar av skalan beroende på om man ser till deras ursprungliga impulser eller deras metoder, vilka mål de jobbar mot och så vidare. Det är mer komplicerat.

Boris

Precis, och jag tror det är viktigt att man håller fast vid att det här är komplicerat, för annars hamnar vi i dagens jättekokodiskussion om hur man ska göra. Det är ju fascism och kommunism och så vidare som folk ofta inte vet om. Det är ju bara töntiga etiketter istället för att man borrar sig ner i olika rörelsers historia och verkligen förstår vad som hände.

Vi ser det ganska mycket idag i dissertioner om alt-right, alltså det vi har just den här förenklade stämplingen av en ganska disparat rörelse. Vilket gör att... Människor skräms bort och inte tar sig tid att läsa, tycka och tänka. Vilket på alla sätt är olyckligt.

Martin

Det är ett bra exempel på samma problem. Till exempel att alt-right ses som höjd eller spjutspetsen av en politisk höger. När det på många sätt framstår som ganska konventionella och urvattnade idéer. Ja. till exempel från ett libertarianskt perspektiv.

Ungefär som att det kan vara svårt för oss att se vad det är som är så speciellt med Sverigedemokraterna. En liknande sak, inte att Sverigedemokraterna är alternativhöger, men det kan vara svårt för oss att se skillnaden mellan dem och andra politiska partier till exempel. På samma sätt kan man se att den så kallade alternativhögen också verkar vila på tämligen konventionella och i många fall trivialt felaktiga premisser.

om nationalism, demotism och så vidare. Och här måste man verkligen hålla tungan rätt i mun om man är intresserad av att göra en kvalificerad analys. Ja. Ja, det ser fram emot att vi får tillfälle att göra många gånger framöver då.