Martin

Birgitta Sparv Utanför skapsområden ett olösligt problem skapat av bidragssystem och immigration. Kulturella skillnader gör att ökad resursdelning befäster problemen istället för att lösa dem. Det här är en krönika på det goda samhället som tas ett avstamp i en expressartikel skriven av Anna Dahlberg. Och Anna Dahlberg har skrivit en väldigt konventionell drapa, som är en del av det som vi har i Sverige.

Och det är en del av det som vi har i Sverige. Och det är en del av det som vi har i Sverige. Och det är en del av det som vi har i Sverige. Och det är en del av det som vi har i Sverige. Och det är en del av det som vi har i Sverige. Och det är en del av det som vi har i Sverige. Konventionell drapa. Det här är ett artikel som man har läst en miljon gånger tidigare om man har oändligt tålamod och läser samma artikel gång på gång på gång. Det är samma sörja som det alltid är. Birgitta Sparv på det goda samhället, hon är väldigt generös om sig.

Anna Dahlberg gör ett tappert försök, det ska hon ha all heder för. Men Anna-Dame skriver då om en räddningsplan för Rinkeby. Hon säger att problemen kan lösas. Det går att vända utvecklingen i Rinkeby. Det kan bli jättebra i de utsatta förorterna. Bara man gör rätt saker. Och saker man ska göra då, det är exakt samma saker som man alltid pratat om i alla årtionden. Satsa på skolan.

Skolan måste ha mer resurser. Mer stöd till föräldrarna, så att de kan ge mer stöd till sina barn. Jobba med frånvarande fäder. Tvädarna blir mer närvarande i barnens liv. Det kommer att gå mycket bättre. Bostadsbolagen måste bli mycket mer aktiva. Ta i tur med stök i trapphusen och olaglig andrahandsuthyrning. Och givetvis måste vi satsa på att frigöra invandrarkvinnor.

Det är ju kvinnoförtrycket som är så stort problem. Och om man bara kan hjälpa de här kvinnorna att komma ut när kvinnor fäller och skaffa jobb och komma ut på arbetsmarknaden och så vidare. som hela poängen är med det svenska välfärdssystemet. Då kan man bryta deras isolation där de sitter med sina stora barnkullar i lägenheterna i Rinkeby. Birgitta Sparvon påpekar att det här går inte.

Man kan inte göra så därför att problemet i Rinkeby är att folk som bor där vill inte bli integrerade. Kvinnorna från Somalia som sitter med sina gigantiska barnkullar i Rinkeby, de vill inte bli frigjorda. De vill inte skaffa jobb. De tycker det är helt perfekt för dem att leva på bidrag och skaffa barn, skaffa ett barn till och ett barn till Det är ju perfekt. Varför skulle de vilja sluta med det och gå ut och jobba istället?