Martin

Passiva politiker ger ledarskribenter större inflytande. Yngre generation har höjt skråets status och dominerar nu tidningarnas verksamheter. Tesen här är att sen 90-talet har det skett ett generationsskifte.

En stor förändring av hur ledarskribentskroet är sammansatt. På 90-talet var ledarskribenter... Betydligt mer inåtvända. De satt på sin redaktion som du tyckte artikeln. De hade bättre kontakt med partiledningarna än med läsarna och de var väldigt mycket en egen en egen liten anktan kan man säga.

De var ganska anonyma. De var. De var äldre män allihopa och det de gjorde var att de skrev de här opinionsartiklarna och stakade ut linjen här. Nu har det skett ett stort skifte där man har betydligt yngre, betydligt mindre mansdominerade i krets av ledarskribenter och de gör mycket mer.

Förutom att skriva ledartiklar, klassiska opinionstexter, så gör de egna nyhetsknäck. De gör reportage, gräv, intervjuer. De är liksom frifräsare lite grann nästan på redaktionerna, som kan göra lite vad de vill. Och dessutom så är många av de här stjärnledarskribenterna, såna människor som nämns i den här artikeln, till exempel Ivar Arpio, Per Gudmusson på Svenska Dagbladet, Alice Tederescu på GP.

De är väldigt aktiva på sociala medier. De deltar i tv-debatter. De är alltid tillgängliga för att debattera, bli intervjuade, tycka till om saker, även i andra sammanhang. Vilket gör att de är betydligt mer interaktiva och de blir mer och mer tidningarnas ansikten utåt. Och så är det du Boris som har varit i tidningsbranschen väldigt länge. Hur ser du på den här utvecklingen?

Boris

Ja, alltså, jag tror man ska skikta in på flera olika sätt. Det ena är ju att titta på hur det ser ut, så att säga, alla de här är verksamma i print också. Det är själva deras bas. Och jag tvivlar starkt alltså på att läsandet på printsidan har ökat på något sätt. Kanske på gp, men ledarsidor, fullt av kultursidor har alltid varit det som folk läser minst i tidningarna.

Alltså läsandet ligger på några få procent där, om det gäller aktivt läsande. Den utveckling vi däremot har sett de senaste två åren, det är som det pekas på i artiklarna, en del. Ledarska Bentley har profilerat sig genom att kliva ut i sociala media och därmed synas mycket mera där. Och vi gör med att stadstv och stadsradio...

har hängt av sig själva från verkligheten och bara kopplat upp sig mot sociala media så får ju de här personerna ett genomslag där också som utfrågare. De utfrågar nyhetsprogram, de syns i morgonssoffor och så vidare. Men jag tvivlar faktiskt starkt på att bara för att vi som följer sociala media och nyhetsflödet noterar den här utvecklingen så tvivlar jag starkt alltså på att oavsett vad man tycker om deras åsikter, att den nya tidens ledarskribenter som är annorlunda har ett större anslag i folkmedvetandet än vad den gamla sorten hade.

För inga av dem har haft något större genomslag. Ett utmärkt exempel på detta är att vi har ju fått ett antal ledarskribenter som syns väldigt tydligt nu och hörs. som är kritiska mot den invandringspolitik som har förts. Men de har ju fått ett större genomslag knappt ens de senaste två åren som Arpio Gudmundsson och Theodor Esko.

Innan dess så var ju ledarsiderna mycket homogent inställda. Hade de inriktningen på att Ta in alla och låt dem ta del av den svenska så kallade välfärden. Trots detta så växte ju Sverigedemokraterna och det menar jag är ett exempel på att man ska inte överskatta ledarsidornas och journalistikens betydelse.

Martin

Men just vad det är frågan om invandring där. Kan man inte säga att ledare, redaktionerna, ledarstribenterna själva men kanske också redaktionerna, de som anställer dem, såg och utnyttjade samma vakuum som Sverigedemokraterna verksamheter. Det var frågor som ingen annan tog, men då såg man en möjlighet att börja, tidningsföretagen, de är ju på ett sätt lite mer desperata än vad de politiska partierna uppenbarligen.

Politiska partierna har känt att de kan lugnt. Ignorera problematiska aspekter av invandring. För att av någon orsak så tror de att SD kan aldrig bli större och det är ursliga grejer som vi inte ska ta i så fram till förr. Ja i förrgår kan man säga så är det ingen som har pratat om de här problemen utan Sverigedemokraterna och ledarskribenterna. Så det kan väl vara en sån här strategisk grej att man har valt att plocka upp de här sakerna för att man vet att det finns väldigt mycket sug där.

För att det måste vi också säga att när ledarskribenterna i mainstream media börjar prata om de här sakerna så är det ju en stor del som Då hade liksom fria tider av Pixlert stått och gastat de här sakerna under väldigt lång tid. Så de var ju långt från först på bollen.

Boris

Jajamän, exakt. Det här ser som en marknadsanpassning. Och de som inte är listiga nog om marknadsanpassning, släppar fram skribenter med åsikter som passar bättre. De följer med i strömmen därför att de anpassar sig efter politikernas kantring i frågan. Tack för mig för att du har lyssnat på den här videon. Men sen ser man ju också hur artikelskribenten här följer ett inrutat medialt debattmönster.

För att det gäller att ha rätt mix på ledarskribenterna när man ska skriva om det och när man har debattprogram och så vidare. Och man ger ju Alex Voronov ganska mycket utrymme. Han är liksom den sista tråkiga socialliberala ledarskribenten i Sverige. Han är ju en återuppstånden skärtsjalott på något sätt.

Martin

Jag tänkte fråga vem det är. Jag reagerade också på det att det är väldigt många gånger så återkommer hon till Alex Borån.

Boris

Han är ledarskribent på SK Snökarriären och har varit det några år. Jag skulle säga profilerad socialliberal. Den sista socialliberalen ledarskribenten. Annette Sosa egentligen. Men han måste vara med i mixen för att det ska bli rätt på något sätt.

Martin

Jag kan ju tänka när jag ser den här tendensen, jag tycker att det är väldigt intressant det här med ledarskribenterna. Och som det beskrivs i rubriken på den här artikeln i Kitty så blev ledarskribenterna Tykonomins rockstjärnor. Jag tycker det är kul att se hur sådana här som Ivar Arpi och Alice Theodorescu verkligen har blivit som rockstjärnor och väldigt, väldigt firade.

Boris

Men vilket är väldigt, väldigt viktigt alltså. För jag skrattar inte de här, som jag är en grinig gubbe, så skrattar jag inte de här så jävla högt. Därför att läser man Arpi, Gudmundsson eller Tödd Eskow så vet man att de skriver i 97,2% av fallen om en och samma fråga. Jag har, alltså på en ledarskribent har jag lite större krav på utblick här i världen och intresse för de stora och små skeendena. De är väldigt, väldigt smala.

Martin

Jag tänkte göra en liknande poäng. Den här utvecklingen som har varit, den är ju framförallt skulle jag tro influerad av internet och bloggosfären. Det som händer här är att de här ledarskribenterna är i allt högre utsträckning bloggare helt enkelt. Många av dem, till exempel Per Gudmundsson, är ju personer som har bloggat sen tidigare, varit framgångsrika.

Alla gånger har de tagit intryck. från den sortens publistik. Och jag tror att det här är en del av begraven medias dödskamp. Att man vet att man i långa loppet är chanslös gentemot bloggsfären. Man kan inte konkurrera med bloggar.

Och det har varit uppenbart i åtminstone fem, kanske tio års tid, med det här laget. Men det här är ett sätt på vilket man har fått in lite mer av det tänket. Men då blir det intressant att jämföra de här människorna med folk i bloggosfären. För då framstår de plötsligt inte som lika imponerande och unika och fantastiska längre.

Utan det är bara när man jämför dem med deras kollegor på tidningar som är ännu mer efterblivna. som de framstår som, som liksom moderna och intressanta och vällästa. Det är också, om vi tittar här på de här siffrorna, så ja, Alice Tredesco, hon drar så mycket trafik till GP. Ja, men jämfört med vadå? Nu har vi inte exakta trafiksiffror, men om vi bara tar som ett exempel, ta Lars Wildreng på Kornokopia.

Precis. Som är en visserligen otroligt duktig bloggare, men jag ska också säga att han är författare, han skriver romaner, håller på att ge ut sin femte roman nu. Han driver en gård. ner i Västergötland och han är runt och föreläser och håller på med olika saker utöver det så driver han en blogg där han publicerar ungefär fem inlägg om dagen och varje inlägg är liksom i snitt så är det ganska långt djupblodande, han har lagt ner mycket research på det och det är riktigt läsvärt och ett inlägg på Kornokopia är som fem inlägg ledarkrönikor av Ivar Arpi. Mm, och han har en...

Boris

Ja, och han har en jäkla bredd alltså i skrivandet, analyserandet.

Martin

Ja, alltså, Cornucopia publicerar texter om allt mellan himmel och jord. Och det är ofta väldigt indicerat, oavsett om man skriver om liksom ränteutvecklingen på svenska bostadsmarknaden eller geopolitik eller it-teknik eller vad det är för någonting. Och alla ämnen där jag har lite... lite insikt personligen kan jag konstatera att han har väldigt bra koll när det skrivs och görs saker.

Nu kan man ju ha liksom, tycka saker om vad han tycker om saker, men det är en otroligt imponerande insats. Och Nåta Bena han gör det här som en sidogrej och han tjänar sina pengar på andra saker. Och det är det som är poängen, att man kan göra en mycket ballare sak, mycket, mycket ballare sak än vad Alice Tedorescu gör. utan att sitta och få en lön för det och vara chef på ledaredekod och såna saker. Hur många är de på GP's ledaredekod och hur många texter gör de varje dag? En eller två texter eller någonting?

Boris

Exakt, alltså sitter man på heltid och avlönad för att läsa, skriva och tycka. Men Arpi borde ju själv kunna fylla en bilaga i svenskan varje dag.

Martin

Vi skulle kunna nämna många sådana här bloggare. Kornokopia sticker ut lite grann för att han är så otroligt produktiv. Men vi har även folk som Hax till exempel, Henrik Alexandersson, som publicerar väldigt mycket saker på sin blogg. Ofta har han breaking news, ofta gör han research, ofta är det mer djupglodande ideologiska analyser. Och det är också såklart, klart han satsar mycket på bloggen och jobbar med det och sådär. Men, det är också såklart. Det är ingen som betalar honom genom en lön för att sitta och bara liksom klia sig i skallen för att skicka ut dagens blogginlägg.

Han skriver liksom några inlägg om dagen i alla fall. Så att ur det perspektivet så är ändå de här ledarsidorna, även om de har uppdaterat sig, även om de blivit mer digitala, oh de finns på sociala medier, så är det ändå några steg efter bloggosfären som de hoppar efter. Jag tycker för min del att... Ivar Arpi, han verkar vara en hedersman, han verkar vara en sympatisk person och sådär.

Ibland har han bättre uppfattningar, ibland är han fullständigt helt galen med konstiga auktoritära åsikter. Men jag tycker väl att den personen som sticker ut för mig ganska mycket i den här kressen är Per Gudmundsson. Han tycker jag är mer mångsidig än de andra. Han skriver om fler ämnen. Han skriver väldigt bra, jag tycker han gör det väldigt bra när han mixar med olika typer av material. Att han kan också plocka upp egna nyheter, små gräv, såna här saker. Och jag tycker han är en väldigt duktig och underskattad stilist.

Boris

Jag tror att du lyfter fram Gudmundsson för att han är gammal trotskist.

Martin

Det hade jag inte en tanke på, Boris. Du är så konspiratorisk. Ja. Det var ännu lite intressanta artiklar från Kit och... Jag gillar den reflektionen som skriventen gör. Han säger att när jag skulle göra den här artikeln så var det inte precis någon brist på material. Alla de här ledarskriventerna som jag kontaktade de svarade väldigt snabbt och de gav hur mycket svar som helst.

Direkt så kom det en flod tillräckligt material för att fylla en roman, säger han. Bara han skickar en tweet till de här. Så att säga, det är inte en svår intervju att skara.