Martin

Passiva politiker ger ledarskribenter större inflytande. Yngre generation har höjt skråets status och dominerar nu tidningarnas verksamheter. Tesen här är att sen 90-talet har det skett ett generationsskifte.

En stor förändring av hur ledarskribentskroet är sammansatt. På 90-talet var ledarskribenter... Betydligt mer inåtvända. De satt på sin redaktion som du tyckte artikeln. De hade bättre kontakt med partiledningarna än med läsarna och de var väldigt mycket en egen en egen liten anktan kan man säga.

De var ganska anonyma. De var. De var äldre män allihopa och det de gjorde var att de skrev de här opinionsartiklarna och stakade ut linjen här. Nu har det skett ett stort skifte där man har betydligt yngre, betydligt mindre mansdominerade i krets av ledarskribenter och de gör mycket mer.

Förutom att skriva ledartiklar, klassiska opinionstexter, så gör de egna nyhetsknäck. De gör reportage, gräv, intervjuer. De är liksom frifräsare lite grann nästan på redaktionerna, som kan göra lite vad de vill. Och dessutom så är många av de här stjärnledarskribenterna, såna människor som nämns i den här artikeln, till exempel Ivar Arpio, Per Gudmusson på Svenska Dagbladet, Alice Tederescu på GP.

De är väldigt aktiva på sociala medier. De deltar i tv-debatter. De är alltid tillgängliga för att debattera, bli intervjuade, tycka till om saker, även i andra sammanhang. Vilket gör att de är betydligt mer interaktiva och de blir mer och mer tidningarnas ansikten utåt. Och så är det du Boris som har varit i tidningsbranschen väldigt länge. Hur ser du på den här utvecklingen?

Boris

Ja, alltså, jag tror man ska skikta in på flera olika sätt. Det ena är ju att titta på hur det ser ut, så att säga, alla de här är verksamma i print också. Det är själva deras bas. Och jag tvivlar starkt alltså på att läsandet på printsidan har ökat på något sätt. Kanske på gp, men ledarsidor, fullt av kultursidor har alltid varit det som folk läser minst i tidningarna.