Martin

I förra sändningen pratade vi om namn på nyfödda barn. Vi pratade om möjligen gränsfallaktigt namn som William och Elsa. Och tveksamma, ursliga namn som Saga och Kian. Paradise hotellnamn. Men vi fick ett intressant brev om det här. Som jag tänkte nämna. Tack till elever och personal vid Påståndet för att de kunde vara med och prata om det här.

Hej! Ja, här skriver jag igen, därför att det är någonting som gnagar efter er diskussion idag angående barns förnamn nu för tiden i Sverige. När jag växte upp under 50-talet i Stockholm fanns inte så många avvikande namn bland skolbarnen. De flesta flickorna hette Eva, Lena, Birgitta, Inger, Ingrid, Kerstin, Ylva, Kristina, Monica, Margareta, Agneta och Karin. Jag själv är halvt utrikisk eftersom mamma kom från Norge och hade genomlevt sina tonår i Oslo under ockupationen.

Då kunde jag ju få ett då avvikande namn som Carina efter ballettdansösen Carina Ari. Mina tre bröder fick alla norskdanska traditionella pojknamn. Därmed avvek de från de andra Lars, Bo, Gunnar, Sven, Karl, Stefan, Håkan, Peter, Tomas, Mats, Oli och Johan. När jag i unga år flyttade till Skåne upptäckte jag att här fanns bröder som kunde heta Ronnie, Connie och Tony.

Ett möte med den anglosaxiska världen via skeppsfart eller underhållningsindustrin som då utgjordes av Riksradion och enstaka biofilmer. I mitt arbete möter jag idag patienter som har bebisar som heter just Liam, Kian, Kevin och andra gäliska, iriska, skotska pojknamn. De flesta flickorna har för svenskt uttal lättare namn.

Det som gnager för en gammal svensk 1700-tals romantiker som undertecknad är när du Martin ifrågasätter C istället för K vid stavning av exempelvis bibliska eller andra traditionella namn som Lukas, Markus, Oskar eller Jakob. Carl Gustav och Oskar blir efter kungarnas död Carl Gustav och Oskar med K traditionsenligt.

Det är vare sig osvenskt eller en signalvarning om white trash, om man stavar, särskilt traditionella och eller bibliska namn med C istället för K. Det är en smaksak och ett skimmer av Gustav III och hans 1700-tal. Tänk på ramlösa brunnsgrundare Johan Jacob Tubelius, en sann 1700-talsman. Nedan den näst sista versen av 22 från Esaias tekners dikt.

Vid Svenska Akademiens 50-åriga minnesaktid den 50 april 1836. Där låg ett skimmer över Gustavs dagar, Fantastiskt utländskt, flärdfullt om du vill. Men det var sol där i, och hur du klagar, Var stod och vi om det ej var det till. All bildning står på ofri grund till slutet, Blått barbarit var en gång fosterländskt.

Men vet vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet, Och sången stämd och livet mänskligt njutet. Och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt. Apropå ingenting viktigt men ändå tänkt under dagen, lyssnande på Radio Bubbla. Bästa hälsningar Karin.

Boris

Ja men jag hade faktiskt den funderingen om det här med Sia igår under... Söndagens eftermiddag satt och grubbla på det här konstigt nog. Och vår brevskrivare har ju en viss poäng. Men samt... Man måste ju också grubbla på om hon har en poäng. Samtidigt så är jag väldigt säker på att de som använder sig idag gör det inte därför att de vill...

är Gustaf den tredje romantiker på något sätt och drömmer sig tillbaka till den tiden och namnsed och stavning och seder och leverna. Utan det är andra faktorer som spelar in att man tar C istället för K så att...

Martin

Både och. Tack Boris, det var precis vad jag svarade till vår brevskrivare på mejlen. Jag skämdes lite när jag läste brevet och definitivt har en poäng. Jag borde inte sitta med mina värderingar att man inte ska använda C-namnen. Men jag tror som du Boris, att det är inte Gustav III som folk tänker på. Utan det känns lite mer modernt med C.

K känns lite mer provinciellt och ålderdomligt. Jag tror att man tänker så här att namnen blir mer internationellt gångbara om man har en vanligare stavning än med C. Så att folk inte, om man åker utomlands, tycker av vilken konstig stavning det är för invandrare. Nu tror jag att det är nog positivt i praktiken. På gott och på ont. Man kan tycka att det är konstigt, men Skandinavier är ganska populära.

Och har man ett skandinaviskt klingande namn så får man ofta positiv uppmärksamhet. Så det kan vara felkalkylering. Det kan också vara så att det finns anglosaxiska kändisar, kanske någon känd amerikansk popartist eller någonting som heter Lucas Musée, som man döper efter. Men jag hoppas såklart att jag har fel. Jag hoppas ju såklart att föräldrarna, precis som vår brevskrivare, i själva verket har Gustav III, Dubelius och Tegner i åtanke när de ger sina barnnamn.