Martin

Virginiasånen Oliver Anthonys country-song Rich Man, North of Richmond, som beskriver det försämrade tillståndet i världen, blir viral, beskyller makttavare för höga skatter och för att ge mer uppmärksamhet till mindreåriga på en ö någonstans än amerikanska arbetande kvinnor och män. En ung man vid namn Oliver Anthony har blivit ett musikaliskt och politiskt fenomen över en natt och i stora delar av världen.

I USA framförallt såklart, men också i andra länder. Hans låt North of Richmond har gått viralt. Rejält viralt. Den har spelats många militiltals miljoner gånger. Och den har blivit en spelbricka i pågående politiska och kulturella konflikter. För er som inte har hört låten, man kan säga att det är en country-låt. Väldigt enkel låt på alla sätt.

Framförd av Oliver Anthony som sjunger och spelar gitarr i den här virala videon. Står han ute i... spenaten, jag vet inte om han står i sin trädgård eller står ute i skogskanten. Hans hundar ligger i gräst omkring honom och jag vet inte exakt vad det är, han har någonting i bakgrunden. Det ser ut lite som ett jakttorn tycker jag, det är lite oklart. Det är väldigt amerikanskt och lantligt och Oliver Anthony är också väldigt amerikansk och väldigt lantlig.

Alltihop är väldigt enkelt och folkligt och Anthony han är i ett risigt klädd. Han plinkar på en gitarr som han inte riktigt kan spela. dålig på att spela gitarr, men det är som att han inte riktigt vet hur han ska hålla gitarren. Allt är lite så här skavigt dock. Det är lite den känslan. Texten, det är mycket det som driver intresset såklart. Han sjunger om hur han jobbar och sliter, men han får dåligt betalt. Han kommer hem, han är trött och han dränker sina sorger.

Ja, det är hemskt, det är hemskt hur världen har blivit för sådana som du och jag. Jag önskar att jag bara kunde vakna upp och upptäcka att alltihop bara var en ond dröm. För jag lever i den nya världen, men jag har en gammal själ. Och sen då, han sjunger om de rika männen norr om Richmond. som vill ha kontroll över allting, de vill veta vad du tänker, de vill veta vad du gör. Och de skattar dig upp över örnen och pengarna som är kvar tar dem genom inflationen.

Och sen så blir det lite grann så något om Jeffrey Epstein och hans ö i Karibien. Och feta människor får en känga, det är nog min favoritdel av texterna, sjunga att vissa går hungriga men andra är smällfeta och går på bidrag. Men om du är 1,60 m lång och väger 140 kg, då ska inte skattebetalarna betala för att snask trycker i dig.

Det är en av verserna. Så sjunger han lite grann om att unga män tar livet av sig för att de behandlas så illa i det här samhället. Det är det enda de gör, trampa på unga män. Så till slut så ser det på ingen annan ut. Man kan säga att huvuddelen av den här texten är ett väldigt starkt och libertarianskt tema. Det är en protestsång mot... maktfullkomliga politiker, höga skatter, expansiv penningpolitik, alltså till och med den typen av ganska obskura saker.

Men också massövervakning, välfärdssamhället, bidragsbara, klassiska libertarianska talking points helt enkelt. Och så lite allmän existentiell ångest, lite allmän gnäll. Åh, allt är så jobbigt och synd om att små människor blir trampade på av överheten. Jag sitter här och dränker mina sorger för vad annars ska jag göra när ni är så dumma mot mig. Den har väckt enorm uppståndelse då, först och främst för att många högersinnade personer har gillat låten och hyllat den, känt att den har varit väldigt stark, att den gått rakt in i hjärtat.

Och från vänster har man svarat minstklart att det är en ondskefull och rasistisk låt. Jag vet inte om vänstern egentligen bryr sig, det känns mer som en lätthögeri tycker jag, hela uppståndelsen, men vänstern ger i alla fall den här slentrianmässiga, självklara responsen. De har givetvis en poäng i att den här nyckelfrasen Rich men North of Richmond är en uppenbar hundvissla. I låtens libertarianska kontext så betyder det såklart männen i Washington DC, alltså politikerklassen.

Washington är liksom... Washington DC är den stad du kommer till närmast. Om du åker norrut från Richmond så kommer du till Washington DC några mil senare. Men utifrån ett mer generellt amerikanskt, kulturellt och historiskt perspektiv så är det en referens till konflikten mellan sydstaterna och nordstaterna. Richmond var sydstaternas huvudstad under inbördeskriget. Richmond anses vara den nordligaste staden i USA som är en del av södern.

Det är säkert självklart för många som lyssnar på Radio Bubbla, men jag nämner det för att det pågår en bizarr liten debatt kring det här där folk på högerkanten försöker förneka den här konnotationen. De säger såhär att nej nej, det handlar absolut bara om Washington DC. Det är bara smutskastning att det skulle handla om konfederationen. Ja, det är obegripligt för mig. Det är en ganska typisk ohederlig, lätthöger manöver.

Det är klart att låten refererar till konflikten mellan Nord och Syd. Och det är inget fel med det. Det är bra. Det är en av låtens styrkor. Ja, hur som helst. Låten har blivit omåttligt populär, nummer ett på iTunes topplista över mest sålda miljontal spelningar, massvis med muralspridning, enormt mycket kommentarer, positiva, negativa. Det är bara ett kulturellt fenomen just nu. Ja, Boris, det vet jag att du har lyssnat på låten. Vad ska vi säga om Oliver Anthony? Är du entusiastisk över denna triumf i kulturkriget?

Boris

Nej, alltså det är... Jag upptäckte den först, eller det gick ju inte att missa den på grund av liksom att plötsligt var Twitter och lite mindre grad Facebook nedlusat med hyllningar till den röda skäggermanen. Så att även om jag slutar lyssna på musik så känner jag, ja men det här måste jag ju lyssna på. Och jag fick ju lätt panik, utan överdrift.

För jag hade läst alla hyllningar först, och sen tittade jag och lyssnade. Och kände liksom att, aj, jag är ensam i hela världen nu. Bland de som tycker någorlunda det här som jag. Det är väl så här något fel på mig helt enkelt. Men jag var inte bara liksom så här att, nej men det här är dåligt. Jag var jävligt förbannad på låten. Du säger att det är lite gnöll. Ja men det är ett enda stort jävla gnölande.

Alltså, han har ju dra... Det var lite grann det som fick mig till slut då. Sluta lyssna på kanten, för den gled mer och mer och mer in i liksom... Gnell! Satans jävla gnell! Alla är mot mig, alla är dumma. Från det här, alltså, man nådde ett stadium. Innan så har det varit att alla är dumma mot mig, och nu super jag mig till döds. Och det är rätt kul. Sen gick det in i det här att du ser upp med sitt brott så det är rätt...

Det är bara synd om mig. Och den här killen orkar inte ens sitta i barnen igen. Han verkar sitta i sovrummet i kalsongerna och klaga. Alltså det är en sån nedbrytande låt. Även musikaliskt. Du ser att han kan nog spela gitarr. Jag tycker det ser ut som att han sitter och liksom... Grattar på gitarr. Jävligt mörkt. Och det här tycker jag visar liksom på att det finns en sådan satans desperation efter någon slags kulturella symboler och ikoner och sångare som säger det man själv tycker. Men så långt får ju inte sjungen gå att man liksom käkar av som helst. Ja, den här ger mig bara sorgsen. Både låten i sig och responsen.

Martin

Ja, jag känner för många sätt som du Boris, jag kanske är lite agnostisk i var jag ska landa i slutänden. Man börjar med det musikaliska för att kanske någon tycker att det är lite irrelevant eller lite petit-métre-aktigt. Men saknar den där, jag är intresserad av musik. Jag gillar musik, jag gillar bra musik. Jag tror att många som jublar om den här låten är egentligen inte särskilt intresserade av musik.

Jag tror att rent musikaliskt ser jag den här låten rent skräp. Den har bokstavligt talat inga positiva musikaliska kvaliteter. Och fine om du bara bryr dig om ett politiskt statement, du kanske inte bryr dig om det. Men om man bryr sig om musik, vilket man väl hur många människor gör. Alltså det mest anslående för mig är att det här är en låt som inte har någon melodi. Det låter som en modern poplåt där melodin består av två eller tre noter som repeteras på ett extremt konstigt sätt.

Det är en teknik som moderna popproducenter använder sig av. Därför det visar sig att extremt simplistiska repetitiva melodier sätter sig starkare på folks hjärnor. Det är antagligen bara så att det är svårt att få en mer komplex melodi att sätta sig. Men om du bara har två, tre noter, eller till och med en not som blir vissa låtar, så är det lätt. Och dessutom kan man sjunga låten utan att ens kunna melodin. Det blir lite mer som ett tal eller allmänt bröd.

Ja. Och det finns inget intressant harmoniskt eller rytmiskt eller på något annat sätt. Det är kanske inte så förväntat i genren heller, det är en ganska enkel komponens. countrylåt. Men countrylåtar har ofta bra melodier. De följer visserligen väldigt inrutade mönster, men ganska förutsättbara. Men det är inte sånna här monotona pseudo-melodier som är moderna poplåtar. Som jag ser som en typ av musikalisk hjärntvätt.

Som också bryter ner vår gemensamma... musikaliska vokabulär i kulturen. Och det är lite grann en kapplöpning mot botten. För att när man spelar på radio så är det ju bara så att ju mer simplistisk en sång är melodiskt, harmoniskt och så vidare desto lättare är den att sätta sig på folks huvuden och snabbare få folk ner på hjärnan.

Vilket gör att det blir svårare och svårare för mer komplex, välkomponerad musik att slå igenom. Jag vet inte hur mycket det här har kommit till countryn, men det här är en countrylåt som tappar in i den här typen av ganska negativa mönster i den övergripande musikaliska utvecklingen. Och sen har vi Oliver Anthonys sång som givetvis är huvudnumret musikaliskt. Där finns det några olika saker att nysta ut.

Många verkar ha blivit berörda av hans sångprestation. Jag tror att det finns ett par skäl till det, men han är samtidigt en dålig sångare. Han har bra stämband. Det är absolut inget fel på hans röst i grunden, men det är en del av det. Han har ingen aning om hur han ska använda sin röst. Det enda han gör är att han tar i av vad i helvete. Han bara vräker på. Framförallt med ett så extremt känslouttryck. Det blir en enormt känslomässigt uttryck.

Men musik blir inte bättre. Musik blir inte ens egentligen mer känslosam. För att man tar i som om man nästan spricker. Man skriker ut på det enda ordet. Men det påverkar såklart lyssnarna. Det kan vara svårt att värja sig mot. För att en annan människa står där och bara öser ut sina känslor och Man är programmerad med spegelsneuron att spegla känslor. Men problemet är att känslorna är inkohärenta. Om man ser till själva låtens innehåll så är det inget som motiverar den här extrema känslyttningen.

Ja, det är för jävligt att skatterna är höga. Men är det något som man ska yla om som om världen var på väg att gå under? Det andra problemet är att det finns ingen koppling mellan när känslorna stegras i låten och vad han sjunger. Så att då och då tar man plötsligt i så att man nästan skiter på sig, men utan att det händer något särskilt i texten. Och det är en väldigt märklig känsla när man försöker lyssna på den på ett lite mer sofistikerat sätt än att bara säga wow, den låten är på min sida, det är skitbra.

Man kan beskriva den här låten och hur den framförs ganska perfekt med ett enda ord. Och det är ordet patetisk. Alltså ordet patetisk är ordets egentliga bemärkelse. Det betyder alltså känslosam, starkt känslosam står det i ordboken. Vanligen på ett högstämt sätt. Som väcker medlidande löjeväckande, kännetecknade av patos, lidelsefull, högstämd, högtravande, uppstiltad, svullstig.

Jag citerar nu från Svenska Akademins ordlista, Svenska Akademins ordbok. Den är överdrivet känslosam och inkoherent känslosam. Och vissa människor vill bara bli översköljda av känslor. De bryr sig inte så mycket om varifrån känslorna kommer. Men det är ganska osunt. Och om man bryr sig, om man vill ha kohärenta känslor och känslouttryck, då är det här en rätt obehaglig låt. Mitt intryck, jag är ingen expert på country långt ifrån, men mitt intryck är att han lånar känslomässiga uttryck från genren utan att förstå deras syfte.

Det finns ju andra rednecks som sjunger om... Åh ja. De sjunger om kanske så här, Ja, alla mina polare har knarkat ihjäl sig med fentanyl. Och nu är jag ensam kvar, men jag har också knarkat sönder mitt liv. Vad ska jag ta till? Det är inte så konstigt om man känner rätt stark ångest i en sådan situation. Jag vet att det är en ganska stor subgenre inom modern country av avbegripliga skäl. Men det blir ganska märkligt och oautentiskt om man jagar upp sig som en grinare över att man tjänar för lite pengar.

Inflationen är för hög och feta människor borde inte få så mycket bidrag. Det är patetiskt. Det är omanligt, det är ovärdigt. Det är inte konstruktivt, det är bara svaghet. På sätt och vis är det väldigt typiskt libertarianskt. Att det var intellektuellt upptagen med typiska medelklassproblem samtidigt tro att man är en sorts förkämpe för småfolket. Men vad det framförallt handlar om är givetvis en underklasskultur.

Ett uttryck för en underklassmentalitet, en förlorarmentalitet. Det är en 100% sentimentdriven låt. Man bara gnäller och gnäller och uttrycker hopplöshet, missunnsamhet Du kan country mycket bättre än jag, Boris, men vad du säger att... Jag känner också att det är som att det passar inte riktigt in i genren. Du verkar vara inne på att det finns en modern country som liknar det här.

Men för mig är country en optimistisk genre. Det finns alltid en kärna av optimism och också en patriotism. Det är inte bara bottenlösa, det här landet är bara skitända och de gör sparkar på unga män. utan det finns ett ethos i country som är en sort patriotism som inte riktigt verkar finnas där heller. Inte för att jag säger det, det är så bra att vara amerikansk patriot men han verkar liksom felappropriera mer än en sån här country struktur.

Boris

Ja, alltså du har ju själva utgångspunkten i väldigt många saker. Riktningen av country är den starka självständiga individen, vare sig det är man eller kvinna som sjunger. Och det finns ju ett mycket mera, ni kan väl fara åt helvete då? Och det saknas ju totalt i den här, det är ju liksom, som du sa, ovärdigt. Och det har varit inne på musiken, han kan ju inte hantera countries som har väldigt enkla strukturer musikaliskt Men det är de riktigt skickliga artisterna förmoden att variera sig väldigt mycket inom de givna ramarna.

Det han för tankarna till, det är ju liksom countryn i Appalachierna och den utvecklingen, den har ju gått åt det här hållet. Där har alltid funnits en sån här desperation, alla har övergivit oss, vi går här i de övergivna gruvgångarna och pappas huvudet i hjärn sig.

och mamma har dragit till en bordell ungefär och här går jag, stackars fattig flicka och det är entonigt och jämrande men lång period så var det ändå gjort med finess och underton av varandra men ni kan dra åt helvete allihopa, jag är redo med det men nu har det gått dit här med Appalachian Archimpedia att den ligger väldigt nära det här alltså Han har väl sina rötter där på något sätt.

Martin

I våra kretsar talas det ofta om en längtan efter en svunnen tids aristokratiska världen. Det är givetvis något som jag sympatiserar med och som jag själv är en del av. Här har vi ett ganska klockrent exempel på hur man inte ska bete sig om man vill återskapa en aristokratisk mentalitet. Man lånar inte konstnärliga uttryck från underklassen för att göra sina poänger.

Man vältar sig inte i det sentiment. Man ilar inte om hur dumma folk har varit mot en aristokratisk mentalitet. Det handlar om självbestämmande och ansvarstagande. Det handlar om stolthet över sin egen förmåga. En vägran att låta andra tycka ner en, framförallt ett totalt ägarskap av sin egen situation. Och ett handfast, manligt agerande för att försvara den tidlösa världen.

På ett känslomässigt plan så är nyckelordet självbehärskning. Textning.nu Inte att kissa på sig med patetiskt överdrivna känslor. Och det skulle helt klart vara mycket begärt om man sa att all musik ska passa in i ett aristokratiskt etos. Men min poäng är egentligen någonting annat. Om vi ser till libertarianismen så är det i grunden en medelklassrörelse.

Det är inte en ideologi för överklassen. Det är en ideologi för handlarna, och hantverkarna, och förbundarna, och så vidare. Såklart mer än nånting annat för entreprenörerna. Fria agenter som har mer än andra att vinna på självbestämmande. Så min poäng är inte att libertarianer ska lajva överklass. Det är en intressant sak att utforska, men det bör nog faktiskt inte vara ett primärt fokus. Men det jag gärna vill säga är att vi bör undvika den här trasproletariseringen som pågår i hela samhället.

Låt oss försöka att inte dras ner i det hålet och till exempel låta oss förföras av underklasskultur, underklassmentalitet. Mm. Ja, jag förstår såklart varför folk tycker att det här är tilltalande. Det är precis som du säger, Boris, alltså folk törstar efter offentliga uttryck för uppfattningar som liknar deras egna. För det är en klaustrofobisk situation med åsiktskontroll, snävare och snävare ramar för vad man får säga offentligt.

Kulturen blir mer och mer cementerad, vänstervriden och så vidare. Så det är en sån här... Det kan kännas som något befriande när man ser någon ta en små steg i ens riktning. Och så krävs det inte så mycket för att man ska känna att någon kändis, någon som dyker upp är vår kille. Och det gäller såklart på alla nivåer. Alltså även politiker, Donald Trump eller Vladimir Putin, de har nästan ingenting gemensamt med oss filosofiskt.

Men de fyller en medial funktion som man väldigt gärna vill ska fyllas. Eller alternativ medieprofiler, de som är lite grann i gränslandet som får väldigt mycket. mycket uppmärksamhet. Det är väldigt lätt att känna att, ja, Henrik Jönsson, säg inte han en del vettiga saker ändå. Han når ju ut till många människor, är inte det väldigt bra? Ivar Arpi som vi pratade om tidigare, han är väl vår kille. Han står ju klart till höger av Mulf Kristersson och så har han fyra barn också, det är härligt.

Vi har pratat om det här ganska många gånger tidigare, men det är väldigt, väldigt frestande. Det finns en väldigt enkel mekanism att komma åt oss som är att släppa fram enstaka alternativa profiler. Och jag tror att många, jag ska inte säga att det är det som hänt med Oliver Anthony, men många av de här virala succéerna är orkestrerade på ett eller annat sätt. Därför att det är inte helt och hållet en slump om det är så att algoritmerna plötsligt börjar promota en viss video och alla i hela världen på 24 timmar får se samma musikvideo.

Det kan kanske vara slumpmässigt, men i många fall så är det inte slumpmässigt. Och det är för att det finns den här mekanismen, den här svagheten som vi har som är väldigt lätt att explotera. Och såklart, folk törstar efter saker som känns genuina, som inte känns fejkade, som inte känns tillrättelagda. Och det här är ett exempel på det, att den här killen som står ute, liksom någon sån här hillbilly som står med en smutsig t-shirt ute i skogen och sånt.

Jag fattar att det slår an en sträng, men samtidigt så tycker jag att... Det är sorgligt att någonting som är såhär känslomässigt inkoherent uppfattas som känslomässigt genuint. Jag såg någon på Twitter, jag vet inte om den här är sant Boris, men jag såg någon på Twitter som hade lyssnat på alla hans andra låtar, Oliver Antoines låtar, och sa att nästan alla handlar om att vara fattig, sitta och vara deprimerad och röka gräs.

Boris

Mm, det där var gott.

Martin

Jag vet inte, det känns inte så super... Jag förstår varför det slår en sträng, men det känns inte så... Superinspirerande när man skrapar lite på ytan och kanske nyktar till lite.

Boris

Ja, vi får se hur långvarig han blir.

Martin

Jag tror att han kommer bli stor nu. Han kommer få alla tänkbara erbjudanden. Så får vi se om han, som de säger ibland, om han vill take the ticket som han blir erbjuden nu. Om ett år från nu kommer han fortfarande bo i sin koja i skogen i Appalachia. Eller kommer han jobba åt Ben Shapiro. Får vi se. Jag kan tänka mig att han bor kvar i sin skog, men jag vet inte, jag är ganska agnostisk.