Martin

Nobelpriset i litteratur 2022 tilldelas franska författarinnan Annie Ernaud med motiveringen För det mod och den kliniska skärpan med vilken hon avslöjade personliga minnetsrötter, främlingskap och kollektiva begränsningar. En fransyska som tydligen enbart eller nästan enbart skriver självbiografiska böcker ska få det stora litteraturpriset.

Jag vet absolut ingenting om henne. Aldrig någonsin hört nästa namn innan idag. Men, hon måste ju vara en oerhört spännande person. Alltså med så enastående händelserikt och intressant liv. Eftersom hennes liv blir till en lång grad prisbelöntare vad det inte än är självbiografi. Det är självbiografi efter självbiografi efter självbiografi och alla böckerna är fantastiska.

Hon vinner alla priser till och med Nobels litteraturpris. Det är inte många människor som har en sån här storhet. Vår liv motiverar skrivandet av biografi efter biografi. Men hon är tydligen en av dem. Hon måste vara en av Europas mest intressanta människor.

Boris

Ja, men det är hon ju inte. Däremot så tar hon upp ämnen och teman i självbiografiskt verk efter självbiografiskt verk som väcker ut en ny del. väldigt stor anklang, framförallt hos folk som jobbar med kultur och litteratur eller har hamnat i någon form av akademisk verksamhet.

Alltså hennes stora tema är ju klassresan, hur det känns att komma från Enkla förhållanden, föräldrar som jobbar sig upp lite och så tar man själv ett skutt och blir akademiker, framstående författare. Och sen börjar hon känna ångest för att hon känner sig inte hemma i de fina salongerna.

De fattar att jag liksom är kommer från så att säga enkla förhållanden. Men hon känner sig inte hemma i de enkla förhållanden heller och hälsar på sina gamla vänner och så vidare. Alltså, där ligger igenom alltihop att det är så synd om mig som har gjort en klassresa. Och jag bara spyr på detta. Man vill både ha kakan och käka upp den också.

Jag ska ha framgång här i livet. Man ska tycka synd om mig samtidigt. Och det här älskar jag liksom, intellektuella människor. Det är för att det moderna samhället har gjort att portarna öppnades liksom. Alla kunde utbilda sig och... Kulturell och medial verksamhet har blivit en gigantisk sektor. Och då kan ju liksom bruksarbetarbarn hamna på tidningar och allt möjligt.

Och då ska vi tycka synd om dem. De kör ju det här riset. Och det finns jättemånga läsare som, inte bara kritiker, som älskar det här. Åh vad synd, hur stackars är otlösa människa. Känner sig inte hemma någonstans. Det är aptråkigt alltså. Det är så in i helvete tråkigt. Och sen lanserar han ju också, hon är den som hävdar att böcker skrivna av kvinnor som skriver på ett visst sätt innebär en speciell konstart.

Jag vet inte varför han anordnade konstart men... Det gör hon och hennes anhängare. Och då har man lämnat det här lite mer universella anspråket som romanförfattare hade förut. Att man skulle kunna skildra människan i hennes helhet. Utan det blir det här att ingen kan förstå, eller ingen kan skildra kvinnor annat än dem som har en rent kvinnlig erfarenhet.

Jag var tvungen att recensera några av hennes böcker när hon var stor första gången i Sverige på 80-90-talet. Och då gick det jättebra att såga dem för att de var så tråkiga. Det var ingen som gillade henne då. Men nu har ju någonting hänt i det här landet så att nu gillar alla henne. Alltså, det är kulturutsidan idag en enda lång hyllning till hur oerhört viktig hon har varit för dem.

Och vilket är jättemärkligt för att de framställer sig själv också som vuxna. Som ett väligt våp alltså. En av hennes böcker handlar om hur hon älskar in att hon är gift man och reducerar sig till absolut ingenting. Och jag vet inte vad budskapet är med den boken egentligen förutom att man ska tycka synd om henne.

Och det gör ju kritikerna. Ja, vilken utsatt kvinna, det är så synd om kvinnor i det här samhället. Men hon väljer för själv, väljer själv vilken roll hon går in i. Samma sak med hennes texter om den egna aborten. Och samma sak med allt som har att göra med hennes liv. Alltså, hon agerar inte någonsin som en självständigt tänkande och handlande människa.

Hon är liksom så här, det kritikerna hon själv inte fattar är att hon skriver ju faktiskt fram en nidbild av kvinnan. Det är inte så här som riktiga. Kvinnor hatar en mansgris, men kvinnor är dumma i huvudet. Bara för att man liksom, oj vad jag är utsatt för samhällestryck. Det syndnar mig, jag är ett rö. Men det finns ju mängder av tillfällen i de tidiga böcker jag läste om. Kunde ha fattat ett beslut helt enkelt, men hon gör inte det.

Och sen skriver hon ju så förbannat tråkigt och konstlöst alltså. Så att, hon har fått priset för att hon har fått det. Hon talar till en massa kulturmänniskors känsla och att det är synd om dem. Så ni har fått lätta mitt hjärta.

Martin

Det var ord och ingen visor, Boris. Jag som hade tänkt fråga här, nu när jag kastar mig över... Vilken bok du ska läsa? Precis, jag ska läsa alla givetvis, men vilken ska jag börja med? Men nu vågar jag nästan inte ställa den frågan.

Boris

Nej, alltså det är... Boken om henne... Jag minns när jag läste boken om hennes far, alltså den... Den tycker jag var ganska vedervärdig. Den var liksom på en och samma gång nedlåtande mot honom. Och nedlåtande och samtidigt överlägset förstående. Och så fick hon in det här att det var synd om henne också som hade en sån far.

Nedlåtenhet. Läs den, den hette nog bara min far. Alltså nedlåtenhet. i kombination med dryghet, i kombination med självvankan. Och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli ett ganska normalt sinnetillstånd hos väldigt många människor i den uttida Sverige.