Martin

Jag är ju ett stort fan av Yong-Gi-Oh och hans böcker. Han är en äcklig person på många sätt, men jag har läst många av hans böcker. Jag har inte läst alla, men jag har läst många av hans böcker. Och jag fortsätter läsa hans böcker när de kommer ut. Jag har inte haft något intresse för den här senaste, den här dekalogen om det stora århundratid man heter. Man och Sverige. Men jag har läst Carl Ambelton-böckerna och Arn-böckerna och en massa andra ströromaner runt omkring.

John Guillaume, han har ju han har ju journaliserat ganska mycket över åren så att jag hade inte superstora förväntningar på den senaste boken. Men om John Guillaume kommer med en ny Hamilton-roman åtminstone någorlunda roman som har Carl Hamilton som en av en av karaktärerna, då är det klart att jag läser den. Så jag hade, det heter det, det senaste boken heter Den som dödde helvetets änglar.

Så jag hade inte så höga förväntningar. Men Den här boken var så otroligt dålig. Det var fascinerande dålig verkligen. Jag sa till dig igår Boris att det är sämsta GO-boken jag någonsin har läst. Den är till och med sämre än Gudarnas värg. Det är en GO-science fiction-roman som jagar en av mycket få personer som har läst. Så premissen i den här boken, eller metaberättelsen i den här boken...

Förresten, jag ska säga en sak. Om jag ska berätta om den här boken så kommer jag ge spoilers. Och eventuellt så här grova och totala spoilers. Så att ni som vill läsa boken och behålla mysteriet och så vidare. Ni kan sluta lyssna och hoppa över det här inslaget. Men den här boken är ingenting att läsa så att det är... Ni borde inte bekymra er över spoilers. Men det mest intressanta det är liksom ramberättelsen. Som är att Erik Ponti har precis avslutat en veckologi.

Han har skrivit tio romaner. Erik Ponti, det är för er som inte kan Young Heroes Universum. Erik Ponti, det är... Jag har också avslutat en svid på tio romaner. Det Erik Ponti ska ha skrivit i den andra tidstidningen är Carl Hamiltons memoirer. Dvs motsvarande Cockroach-böckerna med John Geo på 80-talet. Så författaren lägger skrivmaskinen åt sidan.

Han har svårt att sitta på grund av krämp och förnadsont i ryggen. Så istället ställer han sig upp och tar fram en månbladpenna. Och börjar skriva för hand. Och låter tankarna flyta fritt och ostrukturerat genom pennan. Och hela boken, allt som följer i den här modellen, är en stream of consciousness. Hela boken.

Det finns inget struktur, utan det är bara sådana här... Ett fritt medvetande flöde. Och det är verkligen, det är totalt ostrukturerat och rörigt. Och det här är ju tydligt tänkt att vara någon sorts intressant litterärt grepp. Men det faller totalt platt och det är bara plågsamt att läsa. Bland annat för att det är så repetitivt. Och jag vill återigen säga då, jag är en person som, jag kan John Coyeau, jag har läst hans romaner, jag gillar hans romaner, jag läser dem för att jag gillar att läsa dem.

Men det här var verkligen så fruktansvärt. Det är en sak som jag håller på med. enorma mängder boomer-mässigt coronachat. Det är verkligen hela boken i fulla här. Åh, nu kan man ju inte resa längre. Ack, och vf-viruset. Åh, nu firar vi midsommar utan barn än för andra året i rad. Ingen som är ovaccinerad får komma och hälsa på. Åh, det är så ensamt där ute på, ute i huset. Gång på gång så här tjatiga uppräkningar av coronasiffror från olika länder.

Hur många har dött i Sverige? Hur många har dött i Norge? Hur många har dött i Danmark? Igen och igen. Och sen gnällde jag över att Norge har klassat Sverige som en coronarisk. Och sen kommer det triumfatoriska kommentarerna. Norge har fler coronafallen än Sverige. Där fick de jävla normen. Och givetvis berättade han exakt vilket datum han fick första sprutan mot corona. Det var på långfredagen. Och vilket märke den var av.

Det var AstraZeneca. Enormt mycket corona gnäll. En av bokens få generina behållningar är Den skadeglädje som man känner över att Yang Yuho uppenbarligen har saboterat sitt liv totalt i onödan genom att isolera sig, inte våga träffa sina egna barn för att han är så rädd för viruset, inte våga träffa sina närmaste vänner och så vidare. Och han har inte rest utomlands då för att han har inbildat sig att man inte kan resa längre på grund av coronaviruset vilket ju i och med det inte alls stämmer.

Härligt att höra att han har vaccinerat sig. Hoppas det var en extra farlig batch där han får blodpropp. Vi hade ju mycket annat sådant här bomägnäle, såhär ålderskrämpor, ryggoperationer, datorer och internet som förstör allting. De usla bankerna som har slutat med pengar, mobiltelefoner som är ett otyg som författaren själv givetvis aldrig använder. Hur dumt det är med selfies Och att selfie-tortyren på bokmässan gör att han numera alltid kommer hem med en förkylning Och han gnäller också över att unga människor pratar för snabbt Och att Annie Lööf pratade så snabbt att han skulle intervjua henne Att han inte hann med att ta anteckningar för att unga människor...

babbla på som de pratande kulsprutor. Och sen är det plågsamt exakta beskrivningar av av verkliga personer. För John G. Johans skriver ju alltid så kallat nyckelromaner. Men den här boken, det går helt bortom hans vanliga modus operandi. För nu är det bara rakt av ett osorterat gnäll om alla... Alla människor som John G.

O. tänker på, författarkollegor, medieprofiler, politiker osv. Alla nämns med sina riktiga namn. Och det refereras till specifika artiklar som de faktiskt skrivit osv. Ett tema i boken är en långdragen recension av Claes Östergrens senaste bok. Och det finns en genomgående, ett vissarr idé om att de hade många långa utläggningar om irrelevanta saker i boken.

Det är en sorts pastisch på Claes Östergrens litterära stil. Och så skriver Geo såhär såhär Oj, oj, ny ord igen, östergren igen Men saken är den att Geo har ju alltid i alla sina böcker gjort den här långa utläggningen av irrelevanta saker Det är den hela charmen med hans böcker Det är bara att Det brukar väl, alltså i kokologsböckerna då var det såhär långa utläggningar åtta sidor om ett sånt vapen som kom hand om till att använda skillnaden mellan olika typer av ammunition och sånt där Eller såhär tio sidors utläggning om dyra viner om såhär skillnaden mellan mellan 1978 års och 1979 års årgång av D.D.

Vinet och så vidare. Men nu är det inte det, nu är det så här corona gnälldyggoperation, gräsklippning, den typen av saker. Och väldigt många beskrivningar av människor som har dött. Han har bokstavlåtalt en sån här passage där han skriver så här Ja, nu har man ju kommit till den åldern då man läser dödsannonserna i tidningen varje dag. Ack, ack, så många gamla bekanta som dör och många är yngre än jag.

Det här är så uttratade som Bo McNell, man kan tänka sig. Och minns du Dussinsson här, när runor avhandlas, där han pratar om att det är den personen som har dött och vad tyckte han om den personen och så vidare. Han hade en lång utläggning om Jan Myddal som även innehåller ganska nedre saker som att Erik Ponti under sitt sista möte med Jan Myddal för några år sedan tog honom på sidan under en...

och sa att Jan du måste sluta skriva nu. Ditt skrivande har chancerat nu. Så det är bara generande. Om du fortsätter skriva nu så fördärvar du ditt eftermäle. Och det här beskrivs direkt efter att en scen där han beskriver hur Jan Myddal ramlar på fyllan och slår sig. Sen får de bära in honom i en bil. Erik Ponti bär in Jan Myddal i en bil.

Enormt mycket tjat om hur han funderar på vad hans nästa Aftonbladet Krönikan ska handla om. Hela tiden är han såhär, vad ska jag skriva min nästa kolumn om? Jag måste köpa åtta tidningar och läsa för att hitta någon idé. Sen funderar han på någon idé, men sen såhär, nej men jag kan inte skriva om det för det skulle bara spela ST-pöbel i händerna. Jag måste hitta något annat att skriva om. Kanske det här, ja det där var ett bra ämne för en kolumn. Och sen skriver han hela tiden saker som såhär, ja, ja så är det faktiskt.

Men det skulle jag aldrig skriva. Jag tänkte ditt en datten. Men det håller jag alltid tyst om. För sånt kommer bara Leif G.U. undan mig. Och sen citerar han sin egen Aftonbladets kolumna, Jan G.O.'s, Erik Ponti citerar Jan G.O.'s Aftonbladets kolumner från tidigare årtionden. För att de var så väldigt bra och roliga och träffsäkert formulerande. Så han skriver så här, Ja, det där skrev jag faktiskt en kolumn om när det begav sig.

Och där fick jag verkligen till det. Och sen är det liksom en hel sida eller mer som jag saxar rakt av när man skaffar kolumn. Och till sakerna, Jan G.O. har ganska nyligen då gett ut en samlingsvolym i sina Aftonbladets kolumner. Han är väldigt inne på dem liksom. Lång utläggning om Thomas Kvick. Vem som hade rätt och fel i den här vann. Det här röper på att Anette Kullenberg och Klass Borgström dog i deras runor.

Så kommer det här lång utsvävning om Thomas Kvick. En östergrenare som Erik Ponti skulle säga. Han har lång utläggning om Bulletin. Och vad Erik Ponti anser om Ivar Arpi och Karoline Dahlman. Vem Tino Sandagi egentligen är och hans egentliga roll som bulvan i Bulletinprojektet och så vidare. Och hela boken är full med det här.

Och det är ett litterärt grepp. Att skildra en författare som har... Det är det jag ska föreställa. Att skildra en författare som har tappat greppet och sitter och svamlar. Det är en metaberättelse. En bok i boken. Och sen visade det sig, till vår oerhörda förvåning, att boken i boken är själva boken. Vilket genialt metalitterärt grepp. Det var faktiskt en recensent som skrevs och som citeras på alla baksidorna av boken, alla sammanhang där den presenteras.

En extra, en rövslickande recension som skrevs. Men, det finns en mycket mer rimlig förklaring. Det är helt enkelt att John Guillaume har helt enkelt gjort det som Erik Ponti gör i boken. Han har suttit och skrivit enligt principet av stream of consciousness. Förmodligen, som i boken då, förhand med en månbladpenna. Eventuellt då för att han inte har kunnat sitta på grund av sin dåliga rygg eller vad det är. Men sen har han bestämt sig för att sälja skiten som sin nästa roman.

För att han vet att han kommer undan med vad som helst. Det som är ett klassiskt fenomen, jag känner igen det här från när jag var barn i skoltiden. Det hände någon gång att någon har i uppdrag att skriva en text. Men drabbas av skrivkramp. Då skriver de istället en text om sin skrivkramp. Och så tycker de att de är jättesmarta. Såklart väldigt genomskinligt och otroligt tråkigt. Men faktumet är att han ger många ledtrådar om sin skrivkram på sin motvilja mot författarskapet och så vidare.

Framförallt i det här Blyat om hans Aftonbladet-kolumner. Att Erik Ponti känner sig slut som författare och så vidare. Och jag tycker också den här episoden om Jan Myrdal är särskilt intressant. För det är som att Jan G.O. på ett sätt öppet säger till läsaren, Jag är slut som författare. Jag kan inte skapa något nytt. Jag kan bara älta om hur rädd jag är för coronaviruset. Hur ont jag har i ryggen.

alla böcker som jag skrev innan jag tog slut. Och det känns också som ett stort långfinger till hans bokförlag, alla hans läsare. Jag kan mata er med precis vilken skit som helst, vi kommer ändå bara glufsa er. Och sen en annan sak också, förlåt jag måste bara...

Boris

Du har ju tröttnat på det. Jag är jättefascinerad.

Martin

En annan så otroligt dålig sak med den här boken är språket. För han lägger sig till med en sån här totalt odräglig talspråksstavning. Som att han skriver... Han skriver MEJ, M-E-J, istället för M-I-G. Och dom, D-O-M. Som att det är så Erik Ponti skriver när han är mer avslappnad, när han inte sitter vid skrivmaskinen. Vilket jag inte tror på för en sekund, alltså att John G.O. skulle skriva M-E-J.

Annat än som en överlagd provokation. Och framförallt så tror jag inte på att Carl Hamilton skulle skriva M-E-J. Vilket han gör i ett mejl som åtgärder i boken. Han skickar ett mejl till Erik Ponti där han skriver, kom hem till mig, M-E-J. Vilket är bara totalt out of character för Carl Hamilton. Och vid det här lager så måste det ju bli uppenbart att att Jan G. Oh driver med oss Han jävlas med oss.

Det här är inte en det här är inte ett seriöst försök att skriva en bok. Det finns många såna här såna här signaler liksom. Och apropå Carl Hamilton då resten av boken, det som inte är den här typen av osorterade skräpiga dagboksanteckningar den består huvudsakligen av obegripligt långa återberättelser av Jan G. Ohs tidigare böcker Så istället för att fokusera på en ny berättelse så berättar han igen vad som hände i andra böcker som han har skrivit.

Och det är inte bara såhär som en kort, en kort liksom en recap för att man ska komma i kapp. Framförallt den senaste boken, den som heter Men inte om det gäller din dotter. Men även Madame Terror, då de klassiska Hamilton-böckerna framförallt. Ja, den sista, den heter väl En medborgare höjd över varje misstankare. Sista Hamilton, boken är den ursprungliga. serien. För oss som har läst hans tidigare böcker så är det plågsamt och rejält pinsamt.

De här långa, långa, långa återberättningarna av vad som hände i de böckerna från Erik Pontys perspektiv, skrivet i jag-form som Erik Ponty. Sen finns det två nya berättelser i boken. En som initialt byggs upp som en spännande thriller-storyline, det som jag trodde att boken skulle handla om. Men den är direkt efter några sidor.

Så det är helt uppenbart, det är alltså ett brott begås, massor av människor mördas liksom. Men det är helt uppenbart från början vem den mystiska gärningsmannen är. Det är helt uppenbart att det är Carl Hamilton. Och Erik Pontus säger till och med det, att det låter som att det är Hamilton, det är Hamiltons signatur, men nej. Det kan det bara inte vara. Hamilton är ju 67 år gammal. Han kan omöjligen vara en super effektiv soldat i den höga åldern.

Och sen får man fler ledtrådar längs vägen och så. Det är helt uppenbart att Japp, det är Hamilton. Och i slutet av boken får man mycket riktigt veta att Japp, det var Hamilton som var den mystiska järnvägsmannen. Det var han som... Den som dödade Helvetets änglar. Han... Han... Han... Han bryter sig in i en Hells Angels-lokal och skjuter ihjäl tio Hells Angels-medlemmar. Ja. Det minsta Geo kunde gjort är att överraska oss med att det inte var Hamilton. Men den här berättelsen utvecklas inte överhuvudtaget.

Den presenteras i början av boken. Den refereras till några gånger i slutningen av boken, men egentligen så händer inget med den. Och den hänger inte ihop med resten av boken. Den enda funktionen fyller är att Carl Hamilton ska ju i varje Hamilton-roman begå ett massmord och komma undan med det. Det är tradition. i Hamilton-böckerna. Så att, såhär, ja. Den saken klarades av även i den här boken. Och sen den andra berättelsen, det är det som ska bli grunden för liksom fler böcker i samma serie som jag har förstått den.

Den går ut på att Carl Hamilton och Erik Pontius startar ett detektivbyrå tillsammans. Och deras första fall är en stråltant som visar sig på riktigt vara utsatt för elektronisk krigföring från sådana här frilansande ryska skumma soldater. Och det visar sig givetvis att skurken som har köpt in de här ryska soldaterna är Ja, det är givetvis en riskkapitalist i välfärdsbranschen.

Som, som, ja. Och sen Hamilton och Ponty, de startar detektivbyr ihop, slutar i boken för att de ska ta fler uppdrag. Två gamla gubbar som knappt kan gå. Vem som ska stilla sina dåliga samveten genom att leka privatäckare. Och förmodligen så blir det nio böcker till på samma tema. Ja, tack Boris för att jag fick prata om dig lite grann.

Boris

Jag blev också rädd för hur jävla usel den här boken var. Kan du inte köra en lång recension i varje radio? Det var oerhört tilltalande det här. Det var jättebra. Jag hade inte tänkt läsa den ändå men du avskräckte mig ytterligare. Måste bara fråga... Jag har ju blivit oerhört misstänksam mot alla ganska positiva recensioner och aldrig fattat vad de går ut på.

Har du någon teori om det? Jag litar helt på ett omdöme på beskrivningen, jag tror att det är en skitbok. Men varför är till och med Expressen som har haft ett småkrig med GEO så han är ju tagen till nåder från de här bokarna? Man talar om energin och sådär.

Martin

Det är absolut noll, det är enbart negativ energi i den här boken kan jag säga. Men Expressen recension, det var ju den som hade den här formuleringen med att det bara sa genialt litterärt grepp med den här meterberättelsen och allt. Förlåt, det är så löjligt. Det var ju Expressen som den formuleringen kom ifrån. Jag vet inte, jag tror att John Geo generellt tas till nåder av alla vänstersinnade i Sverige för att han är...

En av ytterst få någorlunda rediga vänsterprofiler vars hjärna inte har blivit totalt mos av det senaste vågen av degenererad postvänsterbeteende. Han är liksom lite gammal dagsvänster som inte är totalt förstörd av genusqueer, transras, hela härmaren.

Och det är väldigt tilltalande till de som är fast i det träsket. att John G.O. fortfarande erbjuder en återblick till den gamla vänstern. Och det är det, att den här boken handlar inte så mycket om Hamilton och berättelser och Erik Pontius och allt det där, utan det är nästan hela boken, det är bara John G.O. som sitter och skriver sig om John G.O. om aktuella händelser. Om, liksom, saja, ja, Karoline Dahlman, vilken jävla dumskalle, hon är en helt oviktig person, men Ivar Arpi, han är däremot en mycket intelligent och farlig högerman och...

Bla Det här tycker jag är kul. Det är just för att den inte har någon berättelse. För att den inte är en roman ens. Det är bara hans boomermässiga dagboks-blaj. Det är som om han hade haft en totalt ofiltrerad blogg. Eller så är det på Twitter och skriver slumpmässiga reflektioner. Men det är som det är i Young Geo kan han inte göra det. Internet är för små människor. Så långt under Young Geo. Så han känner sig som en roman.

Boris

Det ligger väl i linje då med att svenska kultursidor numera hyllar just den här typen av hoprafs, sånt som skulle passerat på Twitter, men i tjocka alu. Man gjorde samma sak med Lars Norén och man gör fortfarande samma sak med Ulf Rundell. Han är ju stilbildande. Sur, halvalkad gubbe sitter i soffan och ser världen röra sig förbi, man muttrar. Det låter lite grann som en sån bok som... Men det är det som jag tror att det här är egentligen.

Martin

Jag tror att John Gio har medvetet... Jag ändå gillar honom så mycket, jag måste tro det här. Att han har medvetet skrivit en sån, skrivit i den genren. Som någon sån här Ulf Lundell-bok. Och sen så kommer han liksom, ett år senare kommer han säga så här... Haha, kolla liksom, jag lurade er alla och ni skrev de hyllande recensionerna... Trots att min bok uppenbarligen var en stor hög med skit. Så dumma i huvudet är ni, så oförbehagligt kritiskt tänkande är ni.

Boris

Där tror jag lite grann att du luras av din gamla... Att du gillade hans böcker förr. Jag tror honom inte riktigt om en sådan smarthet faktiskt. Och de här tendenserna liksom till... Trista vardagsaktagelser, de har ju funnits där alltid, men liksom som ett mycket mindre moment. Jag minns fortfarande fånigt jag tyckte det var när han skrev om Carl Hamiltons problem med att hämta och lämna på dagis. Han skulle liksom visa att han hänger med i vardagens problem.

Martin

Visst, men de här inslagen har alltid funnits och det är alltid så att givetvis i alla sina böcker så gör Jag gjorde långa utläggningar om dagsaktuella frågor och så vidare. Men det har alltid funnits annat också. Det har varit detaljer i en rafflande thrillerberättelse. För att Hamilton-böckerna har varit genuint spännande och liksom spionkonflikter på högsta nivå och action och våld och såna här saker.

Så de var ganska spännande. Sedan får man stå ut med de här detaljerna. Och jag ska villigt erkänna att när jag läste konkursböckerna så... Jag var ganska liten då liksom, så det var innan jag själv började dricka vin. Vilket är att jag aldrig gjorde såhär mycket, men det var liksom... Om jag var liksom 12-13 år eller nånting och läste konkursböckerna, då bläddrade jag faktiskt förbi de här sidorna där han pratade om årgångsvinorna. Och jag minns att det var ofta 5-6 sidor som bara handlade om vin. Men sen kom man ju tillbaka till berättelsen. Och det som är speciellt med den här boken är att det finns ingenting annat i den här boken.

Boris

Jag vill nästan inte... jag ska ändå skaffa några små nedslag igen. Jag blir lite förundad över det där med skiljningen av Myrdal, därför att jag minns ju GOs recension av Myrdals sista bok, den kom ju strax innan han dog. Det var en sån här överdådlig hyllning till hans intellekt, Myrdals intellekt, att han fortfarande kunde långt över 90 och så vidare.

Det var liksom en klassiker. Men, Guillaume är ju bra på det dubbla spelet liksom. kulturlivets knivhuggande så att han klarar av båda sakerna. Att förnedra Myrdal i den här boken och att innan han dör hylla honom offentligt.

Martin

Det är verkligen tema i den här boken att ta heder av folk som nyligen har dött. Men som sagt, jag tror att det här stycket om Myrdal, jag tror att det är genuint menat men det är en projektion han skriver av sig själv. Det är han som är alkad och vinglig och inte kan skriva längre och är slut som författare. Det är han som önskar att han hade någon vid sin sida som sa de där sakerna till honom.

Boris

Det där var en jävligt fascinerande tolkning. Det finns ju till och med dokumentärfilm att Geo Segners nedsteg på fyllan när man följer honom. Han har ju de problemen. Jag tänkte inte ens tanken. Han är en väldigt bra tolkning.

Martin

Han knäller också över att stoppa pressarna. Daniel Lenon stoppar pressarna gjorde det här reportaget där han sitter i en bar på Östermalm och så vinglar han när han går därifrån. Och så bara, ja, John G. Johan är full mitt på ljuset idag. Men nej, nej, det var faktiskt hans rygg. Han hade gjort sin ryggoperation. Ja, jag förstår. Han hade jätteont. Vilket är en scen som faktiskt utspelade sig mellan Daniel Lenon och John G. Johan. Men som Erik Pontin måste ta upp i stor detalj i boken.

Undertextning.nu Det är mycket det här med ryggoperationer och höft. Erik Ponti behöver en ryggoperation och Carl Hamilton behöver en höftdelsoperation. Erik Ponti han åker till Sofiahemmet, hans fru, han själv gör inte det men hans fru bokar en tid på Sofiahemmet. Och sen så utbrister han, åh vad bra, allt snack om att svensk välfärd inte funkar, här får man ju hjälp direkt och så vidare.

måste hans fru upplysa honom om att Sofie är hemma till ett privatsjukhus och han har kört sig förbi kön, för det visste han inte själv och så vidare. Men Carl Hamilton däremot, Carl Hamilton vägrar gå till ett privatsjukhus och står istället i offentlig vårdkö för tvåsenhöftighetsoperation. Trots att han då, och ni som inte har läst boken då, Carl Hamilton är en stenrik greve som bor på ett stort slott och i den här boken så har han nyligen köpt han har köpt ett helt hus i gamla stan för att han vill ha en stor kärlek.

Han vill ha en bostad i stan också för att hans fru är krasslig. Hans nya fru, Mona Al-Husseini. Men Carl Hamilton, när Erik Ponti frågar, ja men Carl, varför köper du inte bara förikön? Så mumlar Hamilton om nånting ohörbart men man kan urskönja ordet solidaritet.

Boris

Men seriöst alltså...

Martin

En sån olämplig fråga. Ja, tur att han är en supermördarmaskin som Terminator ändå, även utan höftledsoperationer.

Boris

Ja, kan man ju möda det. Du får spogla mycket, du vill jag bli så nyfiken. Varför mördar han tio Hell's Angels?

Martin

Det är för att de beskyddar verksamhet, utpressning mot en butik som drivs av en arab som han känner från Palestinien. Som han känner från Palestinarbetet. Och när han förtalar som att Hells Angels har tagit 1500 spänn i månaden av henne så går han bananas och dödar alla i Hells Angels klubbhus.

Boris

Lite overkill kanske tycker han. Det är en klassisk Hamilton. Jag vet inte.

Martin

Det är flera av de gamla böckerna där han gör liknande saker. Inklusive när han har ihjäl en massa kurder i de sista böckerna. När han jobbar som chef på Säpo och mördar en massa invandrare som är uppgiftslämnare till Säpo. Så åker Säpo-chefen runt och avrättar dem.

Boris

Ja, det är väl den sista boken innan han...

Martin

Ja, precis. Det är den sista bussen. Sen blir han dömd till någon sån här livstidsfängelse. Så han flyr. Han flyr och så lever han under falsk namn. Så kommer han tillbaka till de här nya romanerna som Madame Terror och Men inte utan din dotter. Som jag tyckte var helt okej. Det var sån här klassiska georomaner. Klassiska Hamilton-romaner. Båda de böckerna. Jag gillade dem. Det är därför jag blev så gruvligt besviken över den här senaste.