Martin

Jag är ju ett stort fan av Yong-Gi-Oh och hans böcker. Han är en äcklig person på många sätt, men jag har läst många av hans böcker. Jag har inte läst alla, men jag har läst många av hans böcker. Och jag fortsätter läsa hans böcker när de kommer ut. Jag har inte haft något intresse för den här senaste, den här dekalogen om det stora århundratid man heter. Man och Sverige. Men jag har läst Carl Ambelton-böckerna och Arn-böckerna och en massa andra ströromaner runt omkring.

John Guillaume, han har ju han har ju journaliserat ganska mycket över åren så att jag hade inte superstora förväntningar på den senaste boken. Men om John Guillaume kommer med en ny Hamilton-roman åtminstone någorlunda roman som har Carl Hamilton som en av en av karaktärerna, då är det klart att jag läser den. Så jag hade, det heter det, det senaste boken heter Den som dödde helvetets änglar.

Så jag hade inte så höga förväntningar. Men Den här boken var så otroligt dålig. Det var fascinerande dålig verkligen. Jag sa till dig igår Boris att det är sämsta GO-boken jag någonsin har läst. Den är till och med sämre än Gudarnas värg. Det är en GO-science fiction-roman som jagar en av mycket få personer som har läst. Så premissen i den här boken, eller metaberättelsen i den här boken...

Förresten, jag ska säga en sak. Om jag ska berätta om den här boken så kommer jag ge spoilers. Och eventuellt så här grova och totala spoilers. Så att ni som vill läsa boken och behålla mysteriet och så vidare. Ni kan sluta lyssna och hoppa över det här inslaget. Men den här boken är ingenting att läsa så att det är... Ni borde inte bekymra er över spoilers. Men det mest intressanta det är liksom ramberättelsen. Som är att Erik Ponti har precis avslutat en veckologi.

Han har skrivit tio romaner. Erik Ponti, det är för er som inte kan Young Heroes Universum. Erik Ponti, det är... Jag har också avslutat en svid på tio romaner. Det Erik Ponti ska ha skrivit i den andra tidstidningen är Carl Hamiltons memoirer. Dvs motsvarande Cockroach-böckerna med John Geo på 80-talet. Så författaren lägger skrivmaskinen åt sidan.

Han har svårt att sitta på grund av krämp och förnadsont i ryggen. Så istället ställer han sig upp och tar fram en månbladpenna. Och börjar skriva för hand. Och låter tankarna flyta fritt och ostrukturerat genom pennan. Och hela boken, allt som följer i den här modellen, är en stream of consciousness. Hela boken.