Martin

Mark Manson, Självhjälpsjunkies fastnar i fälla där man hela tiden söker nya verktyg för att optimera sitt välmående, vilket i längden bara skapar mer ångest. Självhjälp bör ses som starten i ett utförsåk, där metoderna ger fart och sedan lämnas utan eftertanke. Det är lite komiskt var vi tar vårt avstamp i det här inslaget, därför att det här är alltså en artikel som kritiserar självhjälpslitteratur publicerad på en självhjälpsblogg av en person som har skrivit två självhjälpsböcker.

Tagline för den här sajten är Life advice that doesn't suck. Så det blir inte mer... Jag vet inte hur man ska kalla det för. Det behöver inte betyda att det är helt underkänt. Han kan ha goda poäng. Han har goda poäng. Det är inte att nånting han skriver är fel. Jag tycker bara att det är lite lustigt. Självhjälp, självhjälpsgenren. Mycket intressant fenomen, anser jag.

Självhjälp, för de som inte kommit i kontakt med det här. Det handlar om en sorts genre av böcker. Jag tänker på det som böcker, en genre av facklitteratur. Men det finns också videos och sånt med knut i den. Det finns också utgiftsföreläsningsverksamhet och grupper man kan ansluta till sysslande självhjälp. Men det är alltså psykologiskt arbete, psykologisk rådgivning, psykologiska tekniker med fokus på saker som man gör för sig själv för att förändra sina beteendemönster, sina tankebanor, snarare än att fokus ligger på.

en terapeutisk relation. Självhjälp är något som är kritiserat i hög utsträckning, en bespottad genre skulle jag nästan säga. Det avfärdas så ofta, man säger så här att det där är bara en massa mumbo-jumbo. Det är ett uselt substitut för seriös psykologi som folk borde använda istället. Jag är själv delvis kluvent i fenomenet, men ändå huvudsakligen positiv.

Det är väldigt viktigt. positivt enligt min mening att det finns en sådan genre med ett väldigt starkt individuellt fokus. Det är såklart inte allting som behövs, ofta inte tillräckligt. Som individ behöver man ofta hjälp av andra människor och mer generellt så är man ofta utlämnade till omständigheter. Det är viktigt också att inte skylla samhällsproblem på individer.

Vi lever i djupt sjuka samhällen och därför är det egentligen... Det är inte det minsta konstigt om vi mår dåligt, om vi är dysfunktionella. Det är snarare ett mirakel om vi inte mår dåligt och är dysfunktionella, med tanke på vilken trasig och skruvad och sjuk värld vi lever i. Men här finns det en paradox också. Å ena sidan är det inte ditt fel att du mår dåligt, det är samhällets fel.

Men samtidigt, just för att samhället är så sjukt, så finns det ingen som kan hjälpa dig förutom du själv. Det finns undertag såklart, vissa människor föds... in i välfungerande familjer. Och det finns fortfarande vissa välfungerande familjer som kan... Ja, då kan man få hjälp av människorna som man växer upp med. Det kan också hända att man tillhör kanske någon av de få sunda andliga grupperingar som finns kvar, så man kan få stöd därifrån.

Kanske en kristnad församling eller en yogagrupp eller vad det nu är för någonting. De flesta tror jag är ganska dåliga, men många är fortfarande bra. Och så finns det såklart enstaka psykologer här och där som är bra på sina jobb. Men överlag så kommer omgivningen inte vara motiverad att hjälpa dig. Generellt sett så ligger det i omgivningsintresset att du fortsätter att vara svag och förvillrad.

Det är mycket lättare då för andra människor att kontrollera dig. Trots att problemen egentligen inte härrörs från en individuell nivå och trots att så många problem skulle kunna lösas på en samhällsnivå, åtminstone i teorin, trots det så är det på den individuella nivån man måste arbeta. Och man kan inte förlita sig på det. de samhällliga aktiviteterna, särskilt inte på professionella hjärnskrynklare som har som uppgift att styra folks tankar och känslor.

Som psykologer, psykiatriker, en och värre. Folk som har blivit utbildade av samhället i åratal för att styra folks hjärnor. Det säger sig självt att de har fått lära sig mycket sinistra saker. Jag är i grunden väldigt positiv till idéerna om självhjälp. Jag är väldigt skeptisk till människor som... som avfärdar självhjälp som genre eller som fält. Antingen så brister de i psykologisk insikt eller så agerar de utifrån en sinister agenda som inte syftar till att göra människor starka och självständiga.

Till exempel psykiatriker i allmänhet. Jag vet att någon psykiatrik som lyssnar känner sig kränkt. Det finns enstaka bra psykiatriker. Men de psykiatriker som lyssnar bra i det bubbla Det finns en vanlig kritik mot självhjälp som är att det här är väldigt simplistiska idéer, det är substanslöst. Enkla praktiska tips som man inte behöver en vanlig geni för att förstå. Det är den här killen Mark Manson, jag kollar på hans omsida på hans sajt, about Mark.

Det finns en bild på att han står på scen och håller ett föredrag och har en powerpoint. På powerpoint står det så här, less is more. Fokusera på färre saker. och gör dem riktigt bra. Fokusera på färre personer och se till att verkligen bry dig om dem. Fokusera på mindre information men information med högre relevans. Om man tar det som exempel då, det är kul att det är han som är liksom, det är han som leder oss, han kritiserar självlevsgenre.

Det han säger då, läs i smår och så vidare, är det självklarheter? Ja. Uppsattvis är det självklarheter. Är det mumbo-jumbo? Mmm, kanske. Det är sunt förnuft. Det är sunt förnuft och många av våra problem beror på en skriande avsaknad av sunt förnuft. Eftersom så många får så lite sunt förnuft implementerat i sig under uppväxten. så är jag för min del väldigt glad att det finns en massa böcker som på ett enkelt och pedagogiskt effektivt sätt försöker lära ut grunderna i sunt förnuft.

Liksom de första stegen av praktisk visdom som som faktiskt håller på att gå förlorad i en rasande takt. Och sen finns det den andra kritiken, den kritiken som han delvis tar upp det här, att självhjälp kan bli ett beroende. Man läser och läser, eller tittar och tittar på videos eller vad det nu är för någonting. Man försöker programmera sig själv med mer och mer smarta tricks.

Men man använder inte trixan. Istället blir den här personliga utvecklingen, som man tänker på det, personlig utveckling på en sorts metanivå, blir ett självändamål. Och så läser man hundra självhjälpsböcker, men man får inte nåt annat gjort. Och det är det den här artikeln handlar om. Komiskt nog är det också, det är en typisk, simplistisk självhjälpsslogan. Men det verkar vara lite av ett tema för just den här, den här konträra självhjälpsguden, Mark Manson.

som vågar vara kritisk mot självhjälp. Gud, vad intressant det är. Man måste hitta den där balansen mellan sin egen utveckling och att verka i världen. I slutändan handlar det såklart om det senare, att skrida till verket. För många är det såklart så att man kan strunta i de här självhjälpsidéerna och bara sätta sig i rörelse istället.

I många fall är det bara det som fattas. Man har blivit paralyserad och framförallt så behöver man en knuff, en impuls för att sätta igång maskineriet igen. Inte en så superavancerad insikt kan man tycka, men det blir paradox på paradox. Mark Manson kritiserar det här simplistica, att man fastnar i självhjälptänkandet. Det här är ett jättebra exempel på att man gör en så enkel basal poäng.

i många samhällen förr i tiden så förstod alla människor det här intuitivt, men som i vår mycket avancerade grad av civilisatorisk senilitet har glömt bort.

Boris

Mm. Det som slår mig när vi gjorde den här uppräkningen av just det här, enkla förnuftiga saker som Lessie Smår, alltså, gör färre saker, koncentrerar det på färre personer. Det är ju att jag tror också det finns en, när det gäller självhjälp och antishjälp så tror jag ofta det finns en blindhet när man diskuterar de här sakerna.

Det är därför att man glömmer bort någonting oerhört viktigt. Och det är att... Innan samhället började sönderfalla i västerlandet i faktiskt en rasande takt. Då fanns det två grundläggande hierarkier som människor befanns i. Och det var familjen och det var arbetsplatsen.

Och båda de två grundläggande hierarkierna tvingade ju människor, om de skulle fungera, att fokusera på färre saker. Det man behövde för att familjen skulle fungera, oavsett vilken roll man hade, var att man skulle kunna få det. Och samma sak på arbetsplatser. Man kan inte kuta runt hur som helst jag vad man vill utan stå vid en svar för helvete.

Du kan anställa dig för att du har ställt någon svar till exempel. eller lossa den där båten. Och samma sak om man ingår i en fungerande familj. Med automatik så hamnar man ju liksom så är man ju omgiven av en krets av färre personer som man fostrar eller fostras av. Och utifrån detta så kan man då bygga en vänkrets.

Och det där är, när allt det där försvinner så kan man då bygga en vänkrets. Vilket det faktiskt är på väg att göra utan överdrift. Då tänker jag med stilla sinne att det finns fan inga manualer som kan ersätta detta.

Martin

De egentliga lösningarna på problemen är sociala. Mycket handlar om att kompensera för bortfallet av en naturlig social kontext. Jag skulle kanske inte tänka på det som en naturlig social kontext- men en civiliserad social kontext, en struktur som saknas nu. Det kan vara många olika saker. Det behöver inte vara den struktur vi hade förr- men det beror på att människor är kollektiva varelser.

Vi är inte solitära djur, vi är flockdjur. Vi behöver finnas i en flockkontext. Inte alla människor, alla människor är inte lika flockorienterade, men de flesta människor blir väldigt vilsna när det inte finns en stark grupp att ty sig till. Sen finns det vissa av oss med undantag, kanske de flesta som lyssnar på Radio Bubbla tillhör den lilla minoriteten som är funtade på ett annat sätt.

Det är en paradox från en libertariansk perspektiv, eventuellt. Åtminstone om man har ett ytligt perspektiv på frågan. Många av de här problemen beror på att vi har för mycket frihet. Du tycker att vi inte har de här tvången som fanns förr i tiden. Folk är lite väl lösa tyglar nu. De har råd att sitta och pilla sig i naven och tänka på sin självutveckling- och läsa självhälsoböcker. Många av de här problemen... löser sig eller bara elimineras om man inte har den lyxen. Då kan man inte ha sådana ilandsproblem.

Boris

Mm. Men frågan är... Nej, det här... Jag mäktar inte med den tanken igång riktigt. Fortsätt!

Martin

Vi bytte några ord, så kunde hon det här om dagen. Vi fick en fråga nyligen på BBS-sen– –om varför vi låter så glada och uppåt hela tiden i bubblesändningar. Du blev lite ställd av den frågan. Du skrev nåt svar– –men du sa också att du blev lite ställd av den. Du undrade om man verkligen skulle prata om det.

Sofia skrev ett kort svar. Jag tänkte skriva nåt i ett apparat. Men det var andra saker som kom emellan. Min första tanke när jag såg den här frågan var nånting i stil med Du tror väl för Guds skull inte att vi är så glada och käcka och pigga varenda sändning? För det är vi inte.

Jag kan förundras över människor som är glada hela tiden. Som har mycket energi och alltid har ett optimistiskt humör. Jag själv är mer åt ett annat håll, kanske mer åt det melankoliska hållet. Jag ska inte beskriva mig själv som depressiv– –men jag har brottats med den typen av problem tidigare. Jag har fortfarande ett cykliskt mönster av perioder där jag kände mig låg– –och orkuslös och så vidare.

Så jag har väl stor förståelse för folk– –som har mer problem än vad jag har med såna saker. Men jag har lärt mig att hantera de här sakerna och det fungerar ganska bra. Det är just det som är nyckeln. Man måste lära sig att göra det man behöver göra. Man måste ha nåt man behöver göra. Man måste lära sig att göra det man behöver göra, oavsett vilket humör man är på.

Oavsett om dagsformen är på topp eller lite undersnittet. Oavsett om man har några känslor, om man är distraherad. Saker som kommer i vägen i stunden. Sättet som jag tänker på det är att... Det är inte så att... Jag tänker på det som professionalism. Det var i en sån sammanhang som jag fick lära mig det här när jag var yngre.

Man lägger band på vissa aspekter av sig själv, sina känslor, vissa impulser. För att man har ett jobb att göra. Det funkar ju såklart bara om man faktiskt har ett jobb att göra. Om man bara sitter hemma och drömmer om att göra saker i framtiden- då får man inte den energi som krävs för att spränga igenom sin egen arbetsdag. interna blockeringar. Jag fick lära mig det här på ett av mina första jobb som jag hade någonsin.

Det är ett extrajobb när jag var liten. Det var väldigt tidigt då i min yrkesbana så jag hade fått det jobbet av min mamma. Min mor hade fixat ett jobb så jag skulle putsa fönster på en lokal där hon jobbade. Så jag hade ett kort, enkelt och fönsterputsnings-gig. Vid något tillfälle så var det som att det blev lite osanns bland friktion mellan mig och min mor.

på hennes arbetsplats. Jag använde en ton som jag kanske använde hemma vid. Hon stoppade mig och sa att Stopp och belägg, nu är vi i en professionell situation. Sådär kan vi inte prata med varandra när vi är på den här platsen i det här sammanhanget. Det var någonting som bara klickade i mig då. Jag tänker ofta tillbaka på den här situationen. Exakt var jag stod i det rummet och vad som hände då. Det blev så signifikant för mig när jag förstod att man måste göra de här sakerna.

Sammanhangskontext-switcharna och man kan ställa om till det proportionella mentala läget. Det var väldigt nyttigt för mig. Jag vet att det finns folk som är mer psykologiskt analytiska som lyssnar på det här. Jag vet hur många av er tänker kring den här situationen. Givetvis måste man fråga sig om det är möjligt att stänga av den här negativiteten och om det är en möjlighet.

och grälsjukheten och så vidare när man befinner sig i en professionell kontext. Varför stänger man inte av den när man är i en privat kontext? Varför tolererar man de här sakerna i sitt hem om man inte tolererar dem på sin arbetsplats? Och det där är en jävligt stor fråga som jag är definitivt medveten om och har brottats mycket med. Men det jag framför allt lärde mig då är värdet av att faktiskt ta kontroll över de här impulserna.

Vi som driver bubbla, vi som pratar i bubbla, vi är som alla andra. Ibland är vi glada, ibland är vi sura, ibland är vi pigga, ibland är vi trötta. Men nånting som kanske skiljer oss i viss mån från vissa andra människor är att vi nöjer oss inte med att acceptera sådana tillfälligheter och låta dem styras. För vi har jobb att göra. Och vi ger oss fan på att göra jobbet varje gång. Så när det är dags att göra radio till exempel, då kan man inte sitta och tjura.

Det är bara att rycka upp sig. Även om vi inte känner sig glad så är det ens jobb att låta glad. Och sen är det den här välbekanta trick som ofta torgförs i självhjälpssammanhang. Det är att om man ser till att låta glad. Då börjar man snart känna sig märkbart gladare. Fake it till you make it. Because the show must go on.

Boris

Du är också melankoliker. Ja, sa han och skrattade. Nej men det är ju ett väldigt bra... Alltså, du vantriser inte med att vara melankoliker. Alltså, det är ju ett benådat tillstånd tycker jag själv. Det är ett elände för dem som har riktiga depressioner. Men vara melankolisk tycker jag är... ett behagfullt tillstånd, faktiskt.

Martin

–Det gör också att man får tillgång till djup i sig själv och i tillvaron som de här människorna med kroniskt serotoninöverskott inte har tillgång till. De här lyckliga, glättiga människorna. Det är uppenbart att det finns många saker som de bara har. De har aldrig varit i ens kontakt med saker som vi upplever på ett mycket djupare sätt att ha tillgång till.

Så jag skulle verkligen inte vilja vara sån, rättare sagt. Om jag var en sån, ja. Jag skulle inte kunna föreställa mig vilken person jag skulle vara. Man lär sig att navigera och hantera den läggning man har. Nu är problemet att om man mår lite dåligt ibland- -...så är det lätt att man får en diagnos. Du har utmattningsdepression.

Du ska käka de här SSRI-pillren. Sen pajar man sin hjärna med pillren- -.som bränner ut ens förmåga att känna känslor på ett naturligt sätt. Alla som är med. Jag är extremt negativ till den typen av medicinering. Men det är nåt man måste använda sig av. Jag har både dalar och toppar.

Jag har perioder då jag känner mig lite för energisk, lite för intensivt- -...kanske lite mer åt det maniska hållet. Då måste man lära sig att kapa topparna- -...försöka lyfta dalarna och jämna ut de här cyklarna. Men man måste använda sig av det. De låga perioderna gör att man får tillgång till djupare saker. Man måste ner lite grann för att få tillgång till de djupen.

Och topparna, om man inte låter dem gå för långt, kan leda till en otrolig kreativ kraft. Så länge de är någorlunda tyglade och inte spårar ur. Det är såklart mycket mer intressant och struktbart om man kan använda sig av de här sakerna. Och inte vara rädd för dem eller medicinera dem. eller vad det samhället vill få så tro att man ska göra.

Boris

Men just det här med att ha den här lite melankoliska läggningen det gör ju också som sagt att man ibland går in i sin egna djup även om mitt fall är grunda. Och det blir ju lättare då att ha en munter hållning till tillvaron där man liksom känner till dalgångar och djup.

på sådana saker. Och sen är det, men i mitt fall är jag nog alltid väldigt, oavsett tillstånd så blir jag väldigt munterad av radioprogrammen. Oftast, alltså det är, det är som jag sagt förut, det är en liten fristad från mycket annat och man kan diskutera det mesta. Och det gör mig väldigt glad och lättad till sinnes.

Åh, åh, åh! Det har också att göra med att jag är så sanslaskammad så minns jag alltid att före talade folk om vilken typ av jobb de hade. När de gick upp på morgonen så var de glada över att gå till jobbet. Alltså på riktigt och det var uppenbart att folk tyckte det.

Det slog mig idag att det är oerhört... jag kan liksom... Jag stöter ju på folk det, på folk fortfarande som liksom säger det och uppenbarligen menar det också. Men jag tror att det är ganska ovanligt idag att människor upplever, vilket är väldigt sorgligt, alltså upplever lycka i sig av det som de gör. Det finns en grupp människor som jobbar stenhårt för att de har ett mål bortom detta.

Köpa jättestor båt eller vad det nu är. Helikopter. Eller bara kunna dra sig tillbaka. Men då ligger lyckan en bra bit bort. Eller en halv lång bit bort. Men det som inte finns där är själva lyckoupplevelsen i att man ska gå till ett arbete och försöka göra det utförade väl.

Och lite bättre än väl till och med kanske. Det där är något som har försvunnit i samhället. Det här sa man också tror jag. bidrar till att det är så ovanligt att människor är faktiskt på riktigt munter och glada så vidare om de inte sitter på after work och skrattar lite systemiskt.

Martin

Ja. Ja, definitivt är det ett av våra absolut största problem. Jag själv är lite osäker på hur jag ska förhålla mig till det. Det är definitivt så som ni säger. Själv har jag haft det väldigt bra på det sättet. Nästan allting jag har gjort för min sysselsättning i riksmästet har varit roligt och stimulerande. De senaste tretton åren har jag drivit egenheten.

Jag har haft väldigt mycket frihet och i stort sett bara gjort saker på dagarna som jag spontant känner för att göra. Men det är en ovanlig situation. De flesta människor är inte i den situationen och de flesta människor kanske inte kan vara i den situationen. Jag har ju jobbat svinhårt för att hamna i den situationen och hålla mig kvar i den situationen när jag väl har uppnått den.

Det är inte som att det bara trillat ner i knät på mig eller att det är något sånt. Men samtidigt är jag väl övertygad om att jag är agnostisk. –kring hur mycket man kan generalisera från den verksamheten. Men definitivt är det många fler, tio gånger fler, hundra gånger fler människor– –som skulle kunna leva på det sättet. De är väldigt begränsade just nu, väldigt mentalt beskurna– –av samhällsanda och propaganda som får dem att tro– –att de aldrig kan hamna i en sån position av yrkesmässig frihet– –och hitta den synkroniciteten mellan de två. Det är en del av det man håller på med och det man vill hålla på med.

Boris

Väldigt sant. Men, och det här kommer ju, skulle människor utanför listanskalan där ute i samhället, tycka vore en härdig stanke. Men det viktiga är ju inte bara att... De som är klavbundna, men fria stjälar egentligen, frigör sig och tillkämpar sig på olika sätt. En position där de rår sig själva.

Det viktiga är ju att alla de andra, och det är det här som är så svårt att formulera bra, det viktiga är ju att alla de andra upplever glädje i sina... Det här låter så fel alltid. De här är så många folk, de är middagsbordet tystna. Men det viktiga är att de som icke är fria själar finner förnöjelse och glädje i sin plats och roll i samhället.

Men om alla går och inbillar sig att jag är en fri själ, jag kan åstadkomma vad som helst, då kräker samhället ihop totalt. Då kommer alla som liksom istället för att söka sig en plats och bli en väldigt bra sjuksköterska eller en bra programmerare eller en bra ekonomiasistent så kommer de liksom att vanka runt och tänka att jag är egentligen någonting annat.

Och det är de inte. utan de ska lära sig känna stolthet och glädje i att det de gör, det gör de väldigt bra. Det är det som är så sjukt tycker jag när, vi pratade om det här när den så kallade pandemin börjar, alla dessa liksom sjuksköterskor som visade upp sig på Instagram.

och grät för att de fick jobba så hårt. Men herregud, de i soffan, de befann sig ju i frontlinjen och fick äntligen liksom utöva sitt kall ordentligt. Jag menar inte att de ska skratta, men det är något fel i hela i mänsklighetens sätt att tänka håller jag på att säga. Alltså alla måste lära sig fina glädjer i det de är satta att göra helt enkelt och är lämpade för. Annars blir det inget bra.

Martin

Det finns definitivt ett av våra stora samhälleliga psykologiska problem. Det är den här väldigt universalistiska och nivellerande idén. För det här är kanske nästan motsatsen till nivellering på ett sätt. Man har idéer som självförverkligande, obegränsad kreativitet och flexibilitet- -...som är en värdefull idé och en idé som jag värdesätter- -...som jag försöker sprida till andra människor.

Men det fungerar absolut inte att försöka sprida samma typer av idéer till alla. Alla människor kan inte ha lika obegränsad, expansiv frihet som vissa människor kan ha. Så vi behöver ha olika filosofier för olika sorter. En typ av person som jag vill nå ut till är en typ av person som ska expandera, som behöver hela tiden titta sig omkring, inte vara förnöjd med det de har nu, söka sig någon annanstans, skapa något nytt, bygga större saker och så vidare.

Men för många människor och flesta människor så tjänar det ingenting till att tänka på det sällan. Det leder bara till frustration och att man frikopplas, man kopplas loss. från sin faktiska verklighet. Det handlar mer om att man måste... Det behöver inte vara så negativt som att man måste förlika sig med det man gör. Men det är en annan typ av filosofi.

Det är nånting som jag har förstått, jag har väl vetat om det väldigt länge, även sen innan vi höll på med bubblor och sånt där. Men under de här åren har jag förstått mer och mer att det som jag pratar om, det som jag försöker visa människor på olika sätt, det är nånting som verkligen inte är för alla människor. Det är bara... bara för en liten minoritet och att försöka placka på de här idéerna på de övriga 99% av befolkningen, 95% av befolkningen.

Det är egentligen bara grymt och opassande och absolut ingenting som jag vill syssla med. Folk ska tro att jag sysslar med det, att de saker jag säger är avsedda att applicera på alla människor. Det som jag alluderade till tidigare, det här med flockmännen, att människor ska vara med. Det är flockmänniskor, förutom vissa, som är funtade på ett annat sätt.

Det är det som jag är intresserad av, att vända mig till de andra människorna. Men det blir väldigt farligt, missriktat och problematiskt- om man tror att de sakerna ska appliceras på hela samhället. Men det här är en av de mest tabubelagda idéer som finns nu för tiden. Det kan finnas ett behov av att ha olika regler, olika filosofier- för olika grupper av människor.

Men det ger ju nånting som absolut... –som det var självklart förr i tiden, främst i den klassiska världen– –men också mer generellt historiskt. Alla visste att det var skillnad mellan folk och folk– –och att folk lever efter olika regler. Men det får man inte prata så högt om nu för tiden.

Därför är det skönt att vi har de här samtalen. Ett av de roligaste jobben man kan ha är att sitta och prata i en podcast. Ett intimt samtal med mina 950 närmaste vänner.