Martin

Mark Manson, Självhjälpsjunkies fastnar i fälla där man hela tiden söker nya verktyg för att optimera sitt välmående, vilket i längden bara skapar mer ångest. Självhjälp bör ses som starten i ett utförsåk, där metoderna ger fart och sedan lämnas utan eftertanke. Det är lite komiskt var vi tar vårt avstamp i det här inslaget, därför att det här är alltså en artikel som kritiserar självhjälpslitteratur publicerad på en självhjälpsblogg av en person som har skrivit två självhjälpsböcker.

Tagline för den här sajten är Life advice that doesn't suck. Så det blir inte mer... Jag vet inte hur man ska kalla det för. Det behöver inte betyda att det är helt underkänt. Han kan ha goda poäng. Han har goda poäng. Det är inte att nånting han skriver är fel. Jag tycker bara att det är lite lustigt. Självhjälp, självhjälpsgenren. Mycket intressant fenomen, anser jag.

Självhjälp, för de som inte kommit i kontakt med det här. Det handlar om en sorts genre av böcker. Jag tänker på det som böcker, en genre av facklitteratur. Men det finns också videos och sånt med knut i den. Det finns också utgiftsföreläsningsverksamhet och grupper man kan ansluta till sysslande självhjälp. Men det är alltså psykologiskt arbete, psykologisk rådgivning, psykologiska tekniker med fokus på saker som man gör för sig själv för att förändra sina beteendemönster, sina tankebanor, snarare än att fokus ligger på.

en terapeutisk relation. Självhjälp är något som är kritiserat i hög utsträckning, en bespottad genre skulle jag nästan säga. Det avfärdas så ofta, man säger så här att det där är bara en massa mumbo-jumbo. Det är ett uselt substitut för seriös psykologi som folk borde använda istället. Jag är själv delvis kluvent i fenomenet, men ändå huvudsakligen positiv.

Det är väldigt viktigt. positivt enligt min mening att det finns en sådan genre med ett väldigt starkt individuellt fokus. Det är såklart inte allting som behövs, ofta inte tillräckligt. Som individ behöver man ofta hjälp av andra människor och mer generellt så är man ofta utlämnade till omständigheter. Det är viktigt också att inte skylla samhällsproblem på individer.

Vi lever i djupt sjuka samhällen och därför är det egentligen... Det är inte det minsta konstigt om vi mår dåligt, om vi är dysfunktionella. Det är snarare ett mirakel om vi inte mår dåligt och är dysfunktionella, med tanke på vilken trasig och skruvad och sjuk värld vi lever i. Men här finns det en paradox också. Å ena sidan är det inte ditt fel att du mår dåligt, det är samhällets fel.