Martin

Blockkedje-certifikater för ägande av digitala konstverk säljs för allt högre belopp. Så kallade NFT, non-fungible tokens, sägs vara nytt sätt för konstnärer att monetarisera sina verk, men skeptiker varnar för marknadsmanipulation och spekulationsbubbla. Konstnären Beeple sålde nyligen JPEG-fil för 69 miljoner dollar via Christie's.

NFT, non-fungible tokens. Ett ord som dyker upp märkvärdigt ofta de senaste månaderna. Det är en del av en sorts global fluga kan man säga just nu. Så jag tror att innan vi börjar prata om den här nyheten så ska vi försöka packa upp det här kryptiska ordet NFT. NFT betyder alltså non-fungible token och det kanske inte blir tydligare för den sakens skull för vissa av dem som lyssnar.

Det betyder alltså någonting i stil med icke-utbytbart märke eller icke-utbytbar symbol eller något sånt där. Så en NFT är en, det är ett digitalt föremål, en digital symbol, en fil kan man säga som indikerar att du äger någonting. Om det är du som äger en NFT. Och det det handlar om i konstsammanhang då det är att...

Genom att äga en NFT så kan man äga en viss digital produkt. Till exempel då en bildfil. Så om du har en digital bild, till exempel en JPEG-fil, då kan ju den kopieras hur många gånger som helst. Och alla kopior kommer att vara exakt likadana. Filen på min hårddisk kommer att vara samma som filen på din hårddisk. Och så vidare. Man kan ha miljarder sådana kopior. Så en NFT, non-fungible token, en icke-utbytbart märke, det är ett sätt att särskilja en unik version av en ny.

av en digital produkt så att man i den digitala världen kan ha en motsvarighet till den den icke digitala världens original och kopior. Så om du äger Mona Lisa så är det såklart någonting helt annat än om du äger en kopi av Mona Lisa. Tanken bakom NFT är någonting åt det hållet att man ska ha möjlighet att sälja en unik version av en digital produkt.

Men det man säljer är alltså inte själva produkten, själva bilden eller filmen eller vad det handlar om. Utan man säljer ett sårt certifikat som är kopplat och anses integrera. ägarskap och den här idén där konceptet bygger på blockkedjeteknik och använder sig i praktiken av existerande blockkedjor, oftast Ethereum, men man kan använda till exempel Bitcoin, blockkedjan eller vilken som helst egentligen, så att man äger alltså en NFT på samma sätt som man äger till exempel Bitcoin.

Ägandet formaliseras genom den elektroniska liggare som blockkedjan ytterst är. Och på så sätt kan man ha en ordning där du kan replikera själva konstverket. För att konstverket är helt och hållet digitalt. Så att det är som en bild eller en musikfil, någon typ av digital fil. Men du kan inte replikera den NFT som representerar konstverket.

På samma sätt som du inte kan replikera en bitcoin-adress. Så att det är grundidén. Det är grundidén vad en NFT är för någonting. Boris, blev det någorlunda begripligt tycker du? När jag försöker förklara på det här sättet.

Boris

Ja, jag förstår fenomenet. Det jag däremot inte riktigt har lärt mig att se framför mig är marknaden. Jag förstår vad det är, men jag förstår inte varför folk är beredda att betala för det. Det kan jag inte begripa riktigt.

Martin

Det är ofta en fråga man ställer sig. Både ett och annat här i livet. Men saken är den då att det handlas för fullt med sådana här NFT-objekt. Det mest uppmärksammade fallet hittills då var då när det ärvärdiga auktionshuset Christies sålde en NFT av en konstnär som kallas sig för Beeple. Beeple är inte ens riktiga namn, det är hans artistnamn. Han heter någonting annat, jag glömde hans namn.

Mark någonting. Han är någon bitter amerikaner. Det var en file, en JPEG-fil som var ett sorts collage av En stor antal av hans konstverk som han har producerat och publicerat eller ställt ut tidigare. Och slutpriset i aktionen var 69 miljoner dollar. 60 miljoner i priset och 9 miljoner i avgifter till Christie. Jättebra affär för alla involverade.

Det finns också en massa andra exempel som det finns en musikartist som heter Grimes. Jag har aldrig hört hennes musik, vet inte om hon är... Jag känner inte ens namn därför att hon är Elon Musks flickvän. Elon Musks flickvän som också är musikartist. Hon sålde en NFT. Flera NFT kopplade till musikvideos för, jag tror sammanlagt 6 miljoner dollar. Den berömda bildmemen Nyan Cat.

som jag är säker på att alla radiobubblelyssnare känner till. Nyan Cats skapare sålde Nyan Cats som en NFT för 600 000 dollar. Jack Dorsey, Twittergrundaren, sålde världens första tweet någonsin. Som tweetades ut, och hans första test tweet i mars 2006. Den tror jag fortfarande budgivning pågår på den NFTn.

2,5 miljoner dollar var senaste såg. Det finns många fler exempel. Så vad håller de på med? Människorna har har de blivit fullsäkert galna som köper små digitala block kedjemärken som indikerar att de äger eller på något sätt. Förståckningen är att de äger inte konstverket. Det är inte så att de får copyright på konstverket eller någon typ av rätt att använda verket eller något sånt där.

Det måste man i alla fall skriva ett särskilt avtal om. Men jag har sett att om man. Luz läser avtalet som Christie's hade när de sålde den här Bipel JPEG-en. Det är ett 33-sidigt avtal och om man läser det finstilt så ser man att köparen får inte någon upphovsrätt. Upphovsrätt kommer vi inte att få, men man får inte någon bruksrätt eller någon typ av rättigheter till det här konstverket.

Så det man köper är bara en liten datasträng som pekar till en URL eller en hash av en fil. Och givetvis då får man då, man får ju möjlighet att berätta för andra människor, skryta om att jag äger NFT av världens första tweet. Så om man skrapar lite på ytan här så kan man se att, man kan börja ana vad det handlar om.

Där man ser att den person som köpte den här Bipel NFT kallar sig för MetaKovan. MetaKovan är också ett sådant artistnamn kan man säga, pseudonym. Vederbörande heter ju själva verket Vignesh Su. Sunda resan som är någon typ av indier eller lankeserna som har varit verklig med Kanada och numera bor i Singapore.

Han är krypto entreprenör som driver massa olika krypto företag, kryptovalutor, kryptofonder och så vidare. Han har en fond som heter B20 som investerar särskilt i NFT. Så det är som ett digitalt konstgalleri som köper en konst NFT objekt. Och sen säljer han andelar i den här NFT-fonden för att demokratisera ägandet av NFT, demokratisera ägandet av kryptokonst i världen.

Det här är den typen av retorik som de använder i marknadsföringslingor. Men det visar sig att Bipel, konstnären, som vi sen talade om, han äger 2% av B20-fonden. Så det visar sig ett korsvis ägande där han äger en fond som köper ett konstverk av honom som sen går till fonden som då... möjligen då ökar, ökar världsbarns konstverk och så vidare. Så vad är det handlar om då?

Den här artikeln som vi har på Bubbla här, den beskriver ett fenomen som heter wash trading. Det är en sorts prismanipulation, en marknadsmanipulation där två parter gör upp om att köpa och sälja ett och samma, en och samma vara mellan sig för att driva upp priset och på så sätt få andra människor att betala mer pengar. För det ser ut som att folk har investerat jättemycket pengar i de här transaktionerna, men i själva verket så är det bara någonting.

pengar som har studsat fram och tillbaka. Och vi vet ju inte heller när då MetaCovan betalar 60 miljoner i Ethereumvalutan till Bipel, så vet vi inte vad som händer med de pengarna sen. De kanske bara går tillbaks till honom och sen får Bipel ett jättebra PR-gip och så vidare via tjusiga konsthuset Christie och så vidare.

Så det det handlar om det är en sorts Ethereum. Jag vet inte om man kan säga att det är lite bedrägeri, det är så luren drägeri. Och ytterst är det här en del av en större sammanhang av kryptotrender. Så på grund av att bitcoin har ökat så mycket värde under ett antal år så pågår en hysteri kring det som kallas för krypto. Vilket man ska förstå att kryptovalutor eller andra typer av blockkedjeteknik är det som crypto betyder egentligen.

Eftersom de flesta människor fortfarande har noll koll på den här sortens teknik så strömmar det hela tiden in nya människor. till den här svären som är helt gröna men som vill hitta ett sätt att komma med och inte missa tåget. De drivs ofta av det som kallas för FOMO, fear of missing out. Folk känner att det är för sent att investera i bitcoin för bitcoin har gått upp så mycket i pris nu så jag måste hitta något annat.

Något som är nytt, något som är på uppgång, något som är nu som bitcoin var för ett antal år sedan. Sådana personers ängslan och okunskap exploateras av cyniska personer. som hela tiden hittar nya sätt att lura av dem deras pengar. Så för några år sedan så var det en våg av så kallade ICO, Initial Coin Offering, som är som en börsnotering, men som är då en pengnotering, coinnotering, där man skapar helt en del nya kryptovalutor för pengar.

för allt mellan himmel och jord, alltså företag av olika slag, men ibland mer liksom mjukvarusystem eller bara koncept. Allting skulle plötsligt ha en egen kryptovaluta. Det var ett snabbt sätt att casha in, att lura till sig väldigt mycket pengar från okunniga människor som desperat vill göra någon sorts investering i crypto. Och det senaste nu, det är sådana här NFT. Så det är det senaste sättet att lura nykomlingar till kryptosfären på pengar.

Och i det här fallet då så lurar man även. ett stort antal artister att delta oss om som nyttig idiot. Vissa artister får ju bra betalt som om det är liksom Grimes som säkert tjänt jättemycket pengar och Jack Dorsey får några miljoner och så vidare. Men det kommer också att finnas många artister som bara ställer ut NFT-er i tron att det här är en en genuin ny innovativ fantastisk finansieringsmöjlighet för konstnärer och inte ser lurendrejeriet bakom kulissen. Så skulle jag förklara i alla fall vad det är som pågår.

Boris

Det låter som en mycket, mycket, mycket trovärdig analys. Det här märkliga fenomenet.

Martin

Jag tycker det är, samtidigt är det något intressant det här med konstvärlden tycker jag. För det här, de här transaktionerna, nu det finns också specialiserade marknadsplatser, digitala marknadsplatser som bara handlar med NFT och sånt där. Men det intressanta tycker jag det är att det här går via Christis och även andra stora välkända auktionshus. Hanterar de här transaktionerna och legitimerar den här verksamheten och givetvis driver upp priserna väldigt mycket.

Och den typen av konsthandel. via de här stora globala auktionshusen. Det är ju en... Det anses ju allmänt vara en sorts väldigt fin och värdig och sofistikerad verksamhet. Och det kanske det är också. Men utöver det så är det också en marknad där diverse ganska ljusskygga aktörer frodas.

Jag vill hålla min tunga rätt i munnen för det är inte nödvändigtvis någonting som jag som libertarian tycker är ett stort problem. Men om man bara tittar lite på konstmarknaden, vad det är för någonting. Det är en jättestor marknad till att börja med. Det är inte som bilmarknaden eller något sånt där. Jag läste att den omsätter, jag såg en siffra som var några år gammal men de sa 57 miljarder dollar om året. Dyra tavlor och sånt där som köps och säljs.

Det är en ganska stor marknad. Men den har ett antal speciella egenskaper. En tal om det är att det är normalt att... för både säljare och köpare att vara anonyma i konsttransaktionerna. Och det här är ju ofta, man ser, de har ett kongshus, har en tavla, men de berättar inte vem det är som säljer den. Ibland så är det så att den där samlar och säljer en tavla, men sen berättar de inte vem som köper den, för köparen är anonym. Man har köpt den via en bulvan eller sånt där. Och det gäller även de absolut största transaktionerna, som härom året där de sålde en tavla av Leonardo da Vinci för 450 miljoner dollar.

Salvatore Mundi tror jag tavlan heter. Okej. Och man visste inte vem som köpte tavlan. Man tror att det var en saudisk kunglighet som köpte den. Och att han agerade blivvan åt en annan saudisk kunglighet och så vidare. Men man vet inte säkert vem det var som köpte den. Och man vet än idag inte var tavlan finns. För att den är inte utställd på något museum eller sånt där. Så man misstänker att den finns på Mohammed bin Salmans jott.

Han har den på sin båt som en kul grej liksom. Men man vet inte var den här 450 miljoner dollar-tavlan tog vägen. Och en annan sak med konstmarknaden är att man har en avhävelse, så tar man emot kontantbetalning, även när det gäller väldigt stora belopp. Och sen så har vi tavlor och den typen av konstföremål, skulpturer, juveler, vad det kan vara för någonting, de är relativt små, så att de är lätta att flytta och förvara.

Det är betydligt lättare att flytta guldtackor över gränser till exempel. Och det är mycket lättare än till exempel fastigheter som också är någonting som används för liknande syften för att gömma undan pengar och göra flytta pengar, tvätta pengar. Och det finns en hel global infrastruktur som används för att göra de här affärerna. Framförallt i form av... frihandlar, historiska frihandlar som har omvandlats till centrum för konsthandel.

Den mest ökända finns i Genève. De finns även i Syrisch, Luxemburg och Singapore. Några till ställen. Och de här frihandlarna, de är då, kan man säga, sådana här särskilda ekonomiska zoner som är undantagna från tullavgifter, skatter, rapporteringskrav och så vidare. Det är andra regler som gäller, om det ens är några regler som gäller. Och där så förvarar man sådana här konstverk. I praktiken anonymt, ofta via karibiska skalbolag.

Sådana lösningar. Ofta när man köper och säljer på sådana här berömda tavlor så sker det utan att de ens lämnar frihamnen i Genève. Transaktionen sker på papper. Sen kan det möjligen vara att man flyttar en tavla från ett valv till ett annat valv i frihamnen. Men man betalar ingen skatt på försäljningen. Man rapporterar inte in transaktioner till skattemyndigheterna. Därför att tekniskt sett, juridiskt sett, så befinner sig de här varorna fortfarande i transit.

Så länge de är i frihamnen. De har kommit iväg från destination men de har inte kommit fram till någon destination. Men i praktiken så kan de vara där i många år. Och en uppskattning jag såg är att bara i Frihamnen i Genev som ligger bredvid flygplatsen där så uppskattar man att det finns konst värd 100 miljarder dollar som börjar parkera där i Frihamnen och används för den här typen av transaktioner.

Så internationell konsthandel är ett smart och intressant sätt att kringgå den här KYC-regeln, Know Your Customer-regeln som finns. Och här är lite kul exempel på det som jag såg också. är att i Mexiko så genomförde man, det här var tio år sedan ungefär, så införde man särskilda regler för att man upptäckte att knarkkartellerna i Mexiko använde konst för att tvätta pengar.

Så det införde man särskilda regler för att auktionshusen måste rapportera in vem det är som säljer och köper och så vidare. Och det som hände då var att över en natt så minskade försäljningen av konst med 70% i Mexiko. Så att... Det är en väldigt skum bransch. Det här är två skumma branscher som gifter sig med varandra. Konstmarknaden som är väldigt skum redan innan och kryptobranschen som är väldigt skum och som handlar i väldigt hög utsträckning. Så handlar den om från början till slut om att kringgå regleringar och så vidare. Man kan säga att det är en match made in heaven när de här två världarna möts.

Boris

Jag är mest upppiggad i tanken på... Det är väl lite osunt, men jag gillar tanken på just det här med frihamnarna och de här gigantiska lagen av konst och så vidare. Det är liksom zoner av frihet. Och det är så skönt att veta att det finns verksamheter här i världen där man faktiskt kan köpa genom bulvaner och inte behöver vara känd.

Och det innebär ett stort mått av frihet. Det enda obehagliga här är den rätt som USA tar sig att gå in och försöka styra, tyvärr lyckas de också styra Christie's och Satterby's och en del stora galleristers auktionsverksamhet också. De har ju menat att, till exempel, så anser de att Människor, till exempel ryska oligarker som USA har infört sanktioner mot, de får ingen handla med.

Man anses alltså bryta mot USAs sanktioner om man låter ryska oligarker köpa tavlor på Christis. Och det har uppenbarligen skett, dock genom ombud, för de ville ligga lågt. Och det här har ju kristiskt lov att det ska aldrig mera hända. Det har de jättesvårt att ha. Men de har infört......eller anlitar en revisionsfirma som ska kontrollera de som lägger buden.

Så att tavlorna inte säljs vidare till ryska eller garke eller mexikanska knarkkungar och så vidare. Och det sjuka här är ju inte att sådana personer köper tavlor. Det sjuka är att USA kan liksom... pekar på andra länders affärsverksamhet. Vi säger att ni får inte ha affär. Ni får inte sälja saker till ryska oligarker.

Det är för att vi har sanktioner mot dem. Det här får liksom löpa i all tysthet. Ungefär som svenska banker hukar också för den här formen av amerikanska sanktioner mot olika individer. Det är jätterubbat. Men för övrigt så tycker jag att det är Jag är oerhört sympatisk att de här finns. Sen har jag en känsla av att ungefär som de här, i mitt tycke, lite märkliga digitala transaktionerna så förekom, så har man samma fenomen på den lite mer fysiska konstmarknaden också.

För även där finns det ju hela tiden folk som får lite pengar över och så ser de att det är en del som inte har något att göra med det. Oj, oj, oj, oj, där gick en Da Vinci för 200 miljoner. Man skulle investera lite i konst, men jag har bara 4 miljoner. Och det är ju så att det är fullt möjligt för gallerister och faktiskt mediefolk också att trissa konstnärskap och skapa marknader.

Det är det som jag tror att det i framtiden är lite osäkert på om de verkligen kommer att... För de som inte har så mycket pengar och kommer in och ska handla, de löper nog större risker än de som köper en Kanslanta, Uppre, Rembrandt eller Da Vinci. Just nu verkar det vara amerikansk popkonst från sent 50- och tidigt 60-tal som säljer mest, förutom de stora, för dyras pengar. Och det är lite märkligt, men men.

Martin

Jo, men visst är det så. Priserna är väldigt volatila och de är lätt manipulerade. Och det är väl en öppen hemlighet att man ska säga att det ofta fungerar på det sättet. Vissa aktörer köper upp väldigt stor mängd verk av en viss ung konstnär till exempel och sitter på dem. Och sen kan man liksom orkestrera en hype kring den här personen. Och sen kan man göra sig av med dem.

Och det finns massa tekniker som man använder. Precis som du säger, genom olika typer av regleringar. från USA men även i Europa så initierar man en del sådana saker. Då försöker man täppa igen de här hålen. Det är lite grann som olika finansiella lösningar som har funkat tidigare. Man kan säga att förr i tiden hade man de här schweiziska bankkontorna, ett nummerkonto i Schweiz, alltså ett hemligt ställe där man kan gömma undan pengar.

Man kan säga att de här förvaringshusen i Frihamnen i Genève det är som den fysiska motsvarigheten till ett schweiziskt nummerkonto och ett fysiskt föremål. Man har börjat titta på det mer och försöka hitta sätt att komma åt och sånt där. Sen en teknik som jag tror är svår att göra nu men som folk använder sig av förr i tiden, det har att göra med den här prismanipulationen. Man köper konst och sen använder man genom att man donerar konstverk till konstmuseer och eftersom det räknas som en donation till ett välgörande ändamål så kan det göra ett motsvarande skatteavdrag för konstverket.

Men hur stort skatteavdrag du kan göra det beror på hur mycket konstverket är värt. Konstverket kanske inte alls är värt nu lika mycket som när du köpte det för tio år sen eller tjugo år sen. På så sätt så kan det vara så att Du kan få ett skatteavdrag som motsvarar en mycket högre värdering än du köpte konsten för. Du köper en tavla för en miljon och sedan ett antal år senare så värderas tavlan till 20 miljoner. För att den konstnären har hajpats upp av en sån här marknadsföringskampanj i konstvärlden till exempel.

Man har manipulerat upp priset och då donerar man tavlan till ett museum. Då får man dels ett magnifikt skatteavdrag och dessutom får man social status som en generös konstmäcenat och så vidare. Det finns ju indiska personer som menar att det här är det egentliga skälet till att det finns konstmuseer. Ja, en skum och intressant värld, precis som krypto världen.

Jag tror att det kommer inte vara så många månader, den här NFT-yran. Det kommer krascha och vara lika mycket. Det kommer vara sådana här initial coin offeringer. Decentralized finance, DeFi var en stor grej förra året och det här året så ska det tydligen vara Sen går de vidare till något annat sätt.