Martin

Personer som vill ha barn men inte romantiska relationer träffas via särskilda hemsidor och bildar platoniska föräldrapar. Fenomenet sägs ha fått stort uppsving i samband med pandeminedstängningar. Den traditionella familjen är i kris. Det är rent av ingen överdrift att säga att den är utrotningshotad.

Västländska civilisationen är kapad av krafter som gör sitt allra bästa för att... motarbeta historiskt normal familjebildning. Familjen är någonting fult, förtryckande, allmänt suspekt och det går givetvis i hand med idén om kvinnors så kallade frigörelse där familjen ses som ett hot, kanske det allra största hotet mot kvinnors frihet.

Och samtidigt så har vi en demografisk kris, allt färre barn blir födda. Och det är ofta komiskt givetvis att se hur folk kommer att medvetna om båda de här sakerna utan att göra någon De kopplar ju med den. Det som händer för många i praktiken är att man skjuter på familjebildningen. Man säger inte nej, utan kanske. Inte nu, men kanske senare. Och det är vanligt att moderna människor gömmer sig bakom en sorts idé om ansvarstagande.

Man säger såhär, ja jag vill ha barn, kanske, men jag är inte redo att skaffa barn. Vore det inte mer förnuftigt ändå att vänta några år till innan vi har en bättre situation och är mer förberedda och så vidare. Och det är i sig, det är inte en... helt och hållet orimlig inställning, absolut inte. Därför att en sak som kännetecknar vår civilisation, och framförallt de bästa delarna av civilisationen, alltså norra och nordvästra Europa, det är att människor här har väntat länge med att skaffa barn, längre än i andra delar av världen.

Och det har varit en viktig del av vår koselekterade eugeniska process. Men den är ju ur gammal historia, det här laget. Nu är det någonting annat som pågår och pågår. Framförallt någonting som är drivet av propaganda och av ett politiskt ekonomiskt system som är riggat för att missgynna familjebildning. Det här snacket om ansvarstagande det är framförallt en massa rationaliseringar.

Det är förtryckta människors försök att släta över mardrömslika förtrycksmekanismer som har berövat dem själva essensen av deras biologiska väsen, deras reproduktionsförmåga. Så det är väldigt djuplådande problem. Men när människor skjuter familjebildning framför sig så tar det ibland stopp.

Därför att man stöter på den så kallade biologiska klockan. Och det är bra på sätt och vis men problemet med den biologiska klockan är att det är just en biologisk klocka. Det är någonting som har att göra med väldigt objektiva faktorer. Det vill säga, ju äldre man blir desto svårare är det att skaffa barn. Ju äldre man blir desto större är risken för att skaffa barn. olika typer av komplikationer, sjukdomar, skadliga mutationer och så vidare.

Och ett annat problem det är att när man är sig 35 då har man inte bara passerat sitt naturliga biologiska fönster för att skaffa barn utan man har passerat sitt naturliga fönster för att hitta en partner forma den sorts band som krävs och bygga ett liv tillsammans. Och det är någonting som det kanske är naturligt att göra 15-20 år tidigare Som vi alla vet som är 30 plus sig så blir det svårare och svårare att forma nya relationer.

Man skaffar sig inte särskilt många nya nära vänner till exempel när man är 35 eller 40. Det kan hända såklart men överlag så är det så att de starka relationer som man har vid den punkten i livet det är i stort sett de man kommer ha resten av livet. Även där finns det förmodligen en biologisk bakgrund att man inte har samma kapacitet till bonding eller prägling.

när man blir äldre. Så att det kan bli lite märkligt när folk, den biologiska klockan tickar, som bestämmer sig folk för att klockan är kvart till 12 här men jag vill ändå hitta något sätt att bli förälder. Trots att man lever i det märkliga samhället som gör det så svårt för en, trots att man kanske är lite för gammal för att sätta igång ett sådant projekt så vill man ge det en chans.

Och den här artikeln handlar om en sån metod som jag inte har hört talas om på det här organiserade sättet tidigare. Jag vet såklart hur det förekommer, men inte att det finns förmedlingar av sånt som sköter det. Men det är så tydligt nu att det finns särskilda sajter för människor som vill ha barn men inte vill ha romantiska relationer. Och de används då primärt givetvis av lite äldre personer.

Folk som kanske närmar sig 40 biologiska... Klockan säger tiktok, tiktok. Och man kanske känner också att det här med den romantiska dimensionen kanske är varken nödvändig eller önskvärd. Det kanske man mest ser som en en komplikation eller ett störningsmoment. Kanske en potentiellt destabiliserande faktor eller bara någonting som bara inte känns så realistisk för en segern situation.

Utan de här människorna, de vill ha någonting som är mer pragmatiskt. Något som handlar om att skaffa barn tillsammans, hantera det praktiska kring barnen, ge barnen bästa möjliga uppväxt, men utan så mycket av den övriga överbyggnaden i form av romantiskt lullul mellan föräldrarna. Och den här artikeln beskrivs till flera par. Och de framstår ju som på många sätt ganska normala och ganska förnuftiga personer.

Och det är ju inte så att det är så att det är så. Överlag, då verkar det vara personer som tycker att det här har funkat rätt bra för dem. Och en sak som jag som slår mig när jag läser artikeln är att det finns ju på ett sätt en välkänd modell för många aspekter av hur de lever. Därför att på vissa sätt så lever de som personer som har varit gifta men gått igenom en skilsmässa. Men förblivit goda vänner och som nu anstränger sig för att samarbeta på ett bra sätt och hantera barnen bra och så vidare.

Det är lite känslan jag får att de bildar moderna skilsmässor och familjer men de går direkt till skilsmässan utan att passera gå. De hoppar över den biten där man försöker få ett normalt familjärt samliv att fungera och gå rakt på efterspelet. Som jag tror att många människor ganska resignerat när de, även om de gifter sig, så har de i bakhuvudet att det slutar väl som det gör för de flesta med skilsmässa, att man får ha barn en varannan helg och sånt där.

Jag tror att det är delvis en sådan äktenskap, defaitism, som de här människorna har internaliserat och bara liksom, ja men vi går direkt på. på slutresultatet. På ett sätt kan jag himla lite med ögonen när jag läser de där och tycker att det är väldigt hypermodernt och det är en reaktion. Jag har en väldigt negativ syn på på skilsmässa och extremt negativ jämfört med de flesta människor så att när jag gör den liknelsen så är det inte utifrån perspektivet att att skilja sig i någonting relativt neutralt. Det är sådant som händer inte i hela världen man får att funka så tänker jag absolut inte kring skilsmässa. Men med samtidigt tänker jag att de här människorna det de håller på med.

Det här är en del av en avslutning av ett avslutning av Det är kanske på vissa sätt faktiskt närmare traditionell familjebildning än vad vissa andra saker som folk sysslar med nu för tiden.

Den här idén med att förälskelse är att passionera ett kärlek, att det är det mest centrala i ett äktenskap, det är en ganska specifik idé. Det är inte en universell idé, den är bunden till vissa tidsepoker, vissa samhällsskikt. För de flesta människor historiskt så har äktenskap och familjebildning Det är väldigt svårt att säga något generellt givetvis om det här, men jag tror att jag vågar säga i alla fall att det har huvudsakligen historiskt varit något mer pragmatiskt eller affärsmässigt.

Någonting som har drivits av nödvändighet minst lika mycket som av lust. Så jag är inte helt säker på var jag landar här, samtidigt som jag kan känna att det är sorgligt att folk hamnar i den här situationen givetvis. så kan jag inte hjälpa att tycka att det kanske på vissa sätt är en relativt rimlig väg framåt som inte nödvändigtvis är mindre traditionell eller mindre historiskt välunderbyggd än det gängse samtidighetsrättet och se på familjebildning. Kan du hjälpa mig att reda ut det här, Boris? Ja,

Boris

det kan jag, från det grumerande äktenskapsrådgivare. Nej, men det är... Jag förstår hur du tänker, men samtidigt är det här... Du har ju rätt att... Jag vet till stor del när du talar om hur det har varit historiskt men jag kan inte dela en bedömning av att det här skulle vara någon slags väg framåt. För att det här är ju inte rätt sorts människor som skaffar barn. Själva grundförutsättningen är ju att man inte behöver familjen.

Familjen är ett otyg, det komplicerar den enskilda människans liv. Man ska vara två personer som fostrar barnen. Men man ska göra det med ett avståndsinsemmellande, vi samlar varannan veckobarn. Och det har ju tydligen på invändarna artikeln påbörjat studier av detta. Men man kommer ju inte se resultatet av studierna om ett bra tag efter att barn har börjat komma upp lite mer i åren.

Och jag kan redan nu tala om att det kommer inte vara bra för väldigt många barn. Vad andra än säger och vad en undersökning kommer fram till. Alternativet med sammanhållet är med alltid bättre för barn. Alternativet är att föräldrar håller samt som de är skyldiga. Vilket de verkar kunna göra i de här fallen förhoppningsvis. Men det är ändå ett sämre alternativ.

Och det här skillnaden ligger mellan det här och hur det har varit historiskt. Det är därför att... Historiskt sett så är ju faktiskt resonemangsektenskapet resonemangsektenskapet är ju det dominerande i alla samhällsskikt och vågar nästan säga i alla kulturer.

Men notera den väldigt viktiga skillnaden. Det är ett resonemangsektenskap, alltså man utgår från att det är rationellt för mig och för framtida blivande barn att ingå i ektenskap med den här personen. Alltså man ser ektenskapet som en institution som man ska gå in i, bli en del av, och möjligen också förändras till en viss del för att den här institutionen ska kunna fortleva och fungera.

Man anpassar sig. Och sen fanns det också en traditionell uppfattning i alla samhällsskikt att det var ur detta, ur individens uppgående i den högre stående institutionen, alltså äktenskapet, och i strävan mellan två personer att forma det äktenskapet, som verklig kärlek uppstod.

Det är en väldigt traditionell tankefigur, nästan oavsett kultur. Och här har vi den monumentala skillnaden mot det vi ser idag. De här personerna som vi möter i artikeln, de ser ju inte, de har absolut ingenting, ingen lust att uppgå i någonting större. De är stora i sig själva, de tänker fan inte bilda någon familj i klassisk mening, det är ett otyg.

Jag ser det bara som en utmaning. I bästa fall något som bromsar det sociala och samhälleliga sönderfallet, men inte speciellt mycket. Och det kan lika gärna bli något som accelererar det.

Martin

Du gör väldigt bra poäng, givetvis, Boris. Jag känner att min entusiasm inför det här fundamentet dämpas av så värt här. Inte för att jag var superentusiastisk, men du gör väldigt bra poäng där. Man har den här idén om resonemangsektenskapet, men det viktiga poängen där är just att det är ett resonemangsektenskap. Äktenskap, det är ett äktenskap. Och själva äktenskapet är någonting väldigt viktigt och värdefullt i sig.

Man kan säga att det ytterst på ett sätt är till för att skaffa barn. Men det har också många andra dimensioner som man inte bara kan ta bort. Och om man överhuvudtaget tror på äktenskap som idé, som institution så är det väldigt problematiskt också att fler och fler barn ska växa upp. med föräldrar som inte är gifta med varandra och alltså inte har en förebild. De har inte ens förebilden av att ha föräldrar som försökte gifta sig, men inte fick det att funka riktigt.

Så kanske de kan testa att göra det bättre. De har inget äktenskap som förebild när de växer upp. För de kanske fick det äktenskap av andra människor de ser. Men det är en väldigt stor och farlig förändring i hur barn växer upp. Det är en bra poäng om den sort omvända... kausaliteten. Här säger folk att eftersom vi inte är kära i varandra så kan vi inte gifta oss och vi vill inte bli kär i varandra så vi kan inte gifta oss och så vidare.

Men historiskt så kanske man snarare skulle tänkt att det i många fall börjar med ett äktenskap och sen växer kärleken fram, sen odlar man kärlek. Givetvis är det många problem. Jag antar att de här människorna inte bor tillsammans. Jag antar att det är i nästan alla de här fallen att de har separata bostäder och sånt där. Och det är givetvis inte bra. En annan sak som jag reagerar på i artikeln är att eftersom de har platoniska relationer så vill de inte skaffa barn på ett naturligt sätt.

Vissa gör det. Vissa är inte 100% platoniska utan de fixar befruktningen på naturlig väg. Men många använder också IVF, alltså konstgjord befruktning. Och det är väldigt problematiskt om man använder efter IVF. Det har väldigt negativa effekter på barnens genetik, deras hälsa, välboende, deras fertilitet, deras förmåga att producera nästa generation och så vidare.

IVF är en väldigt problematisk sak som man... Jag kan ju förstå varför enskilda män och enskilda par vill använda IVF som en sista desperat åtgärd. Men med tanke på de stora nackdelar som finns så är det väldigt problematiskt om folk... om folk använder IVF bara för att de inte vill göra den här snuskiga akten som behövs. Så det ska i alla fall vara ett tips till dem som gör någonting liknande att se åtminstone till att göra ert allra bästa för att ordna befruktningen på en naturlig väg.

Så om ni inte vill ha sex med varandra så använd det som i den här artikeln kallas för The turkey baster method. Det vill säga en artificiell insemination med en pipett. Men undvik i alla fall. artificiell befruktning. Jag är alltid glad. Jag är glad när det blir barnjorda. Det är någonting som den västerländska civilisationen behöver. Jag har försökt se positiva aspekter av det här fenomenet, men du tog ner mig på jorden, Boris. Det tackar jag för.