Martin

Jan Göransson från Svenska Filminstitutet, väldigt positiv till den kommande filmvåren, hoppas vända de svaga siffrorna för svensk film. För att locka svenska folket till biografmörkret frestar man med film om bland annat Parkinsons sjukdom, vårdnadstvister samt komedi om en transsexuell präst. 2019-året som gick var ett rekordår för bio, globalt sett.

I hela världen gick folk på biografer i mycket högre utsträckning än de har gjort under tidigare år. Trots att bio har fått konkurrens från nya medier, folk tittar på Netflix och allt sånt där så går det ganska bra för bio. Men det var ett katastrofår för svenskfilm, svenskproducerade film tappade 31% i andel på svenska biografer jämfört med 2018.

Det där är lätt en krisstämning. inom den svenska filmindustrin. Och Sveriges Radio har intervjuat Jan Göransson som är presschef på Svenska Filminstitutet. Han säger så här, vi ser väldigt allvarligt på det. Vi har gjort en rapport och bjuder in till samtal med branschen om varför det blev så. Det går upp och ner, men jag är väldigt positiv till den här filmvåren. Jag tror att det kommer vända i år.

Och varför tror han det? Jo, men det är för att de har så väldigt mycket Väldigt mycket spännande att erbjuda, som han säger. Framförallt deras dokumentärer som kommer. Och en av dokumentärerna det är Henrik Schifferts långfilmsdebut. Han har gjort en film som handlar om Ujj Brandelius. Vänstermannen och musikern och politrucken Ujj Brandelius.

Som åtminstone jag förknippar mest med att han är frontmannen i bandet Doktor Kosmos. Eller om det är han som är Dr. Kosmos, jag är lite osäker. Som är ett sorts, ja man kan säga proggband, vänsterband. Som det låtar som jag skriver, jag tycker det är lite roligt. Han är också någon sorts politiker, jag tror han har varit, har varit eller är fortfarande eventuellt partisekreterare för Vänsterpartiet och sånt där.

Och han har tydligen Parkinsons, det hade jag ingen aning om. Men han har tydligen Parkinsons och Henrik Schifferth har gjort en film. om honom. Alltså det låter helt fantastiskt entusiasmerande och det är svårt att tänka något annat än att att att folk, svenskarna kommer strömma till BIA salongerna för att få se en lång film som handlar om om det här rödskägget som har fått problem med sin hjärna.

Och det kommer också vara ett ett ett klassiskt drama som handlar om en vårdnadstvist. Charter heter det och ett mer komiskt drama som handlar om en manlig präst som vill. Jag förstår Boris att nästa gång jag får permission från Kolmården så kommer jag sätta mig på en biosalon och inte ens gå ut. Så spännande det här låter.

Boris

Ja, om jag kommer. Jag längtar verkligen. Jag råkade se statschefsprestationen av den svenska biovåren och medklipp. Det är speciellt det här när jag fick se Rolf Lassgård klutade kvinna. Det är...alltså...nej, det var hemskt.

Det är inte konstigt att folk skyr dessa filmer. Man kan uttrycka det som så här. Jävligt många människor idag inte bara upplever utan har det ganska knivigt på väldigt många sätt. Det här är inget bra land längre. Att då gå och se filmer om folk som har faktiskt tämligen perifera problem eller sådana här...

Eller brottas med relationsproblem, typ när filmen tjatar. Kvinnor snor tydligen bra, men har dragit på tjater som äter i Kanariehärnan när man görkar. Varför ska man gå semisär? Men detta innebär inte- –att folk inte skulle vallfärda till biograferna- –om det var så att man skildrade den svenska eller andra vänders verklighet- –men hade positiva hjältar, alltså människor som faktiskt löser saker och ting.

Vad det än gäller. Problemet med svensk film är att den är så förlustig. Det är förbannat, dyster, det går alltid åt helvete och det går inte ens åt helvete med musik. Och tittar man på svenska komedier så är det så att de är inte roliga. Och alla människor i komedierna är löjliga. Jag hatar Lasse Åberg-filmer där alla är fåniga, fula, korkade, efterblivna, tröga och inte tål sprit.

Eller Göta kanalfilmerna. Vad fan är det för roligt med dem? Vad vi behöver är ju filmer som verkligen är roliga. Det är därför att det är starka, positiva hjältar som faktiskt driver med överheten. Svenska komedier driver ju med vanligt folk och framställer dem som dumma i huvudet. Och maktlösa. Och ständigt överkörda.

Martin

Jag hatar svenskfilmer i verklig mening. Förlust och mörker, det är teman som genomsyrar vår svenska filmpremiär. Så man går verkligen in för det. Men om jag får vara lite djävulens advokat här då Boris, är inte då det här personligt förlust och mörker, det här svårmålet, inte det är någonting som ändå har kännetecknat svensk film som anses vara framstående.

Jag tar Ingmar Bergman till exempel, som väl utan konkurrens är Sveriges förlust. främsta filmskapare, någonsin den världens allra främsta filmskapare. Det är ju ganska, det är ju ganska dystra grejer som han producerade. Väldigt starkt, gjorde komedier också, men men väldigt stor utsträckning.

Boris

Ja och nej, alltså när jag lägger mig Bergman så är jag definitivt ingen Ingmar Bergman. Fantastiskt, men det finns faktiskt någonting som gör att man kan förlåta honom den här dysterheten. och skyldigen av äktenskap, linissär och andra saker. Det är att människor ändå är bärare av en slags värdighet, historiskhet och går allting åt undergången.

Så möter hon det faktiskt med... med medvärdighet och man ska notera att de brottas också med de stora frågorna i Bergman-filmerna. Meningen med livet, döden, Gud och så vidare. Vilket också länder om ett försonande skimmer. Men vi har ju faktiskt andra filmskapare.

Jag vill, även om många kommer att skrika nu att vi har kommunist, så är faktiskt Ovidebergen stor folklivs- Det är en stor skildrare och har rätt anslaget till skildring av människor i alla sina filmer. Sen har vi bra regissörer på 50-talet och tidigt 60-talet.

Man kan uttrycka det som att det har efterliser, filmer med positiva hjältar. Människor som står och hanterar både vardagens problem och problem som uppkommer av ställd krigar besvetskapas för återuppgående. I mitt finns ju, men då är ju granska filmer människor.

Allt är det ju ofta till till filmer. Amerikanska film, till exempel ibland franska någon gång, någon tysk film. Det finns högkvalitativa europeiska filmer och tv-serier också. Behovet finns där, det är bara det att inte mättas av. Gör man sådana filmer som görs idag i Sverige så är det en avspegling av människor som inte har någon bekymmer i egentlig mening och som lever av skylder från verkligheten. Stäng ner eländet så kanske det kan göras riktiga filmer. Precis nu börjar det göras andra riktiga saker kulturellt i det här landet.