Martin

Klaus Bernpeintner, samverkan mellan det offentliga och privata, ofta sämre än renodlad verksamhet på grund av vittskilda incitamentstrukturer. Offentliga upphandlingar vins av den som lovar mest till lägst pris oavsett rimlighet. Långa löptider möjliggör vinstuttag trots underprestation, medan samma misstag snabbt straffas sig när det aldrig ens uppkommit inom privat sektor.

Klaus Bernpeintner, en av våra mest framträdande och centrala libertarianska tänkare i Sverige, har skrivit den här lilla krönikan, eller vad man så kallar det för, i bloggen lägg på Mises-institutet, som handlar om den intressanta frågan om offentliga upphandlingar. Det här är som en sorts... Det är en ganska hal fråga som vi libertarianer konfronteras med och ibland har svårt att hantera.

Därför att offentliga upphandlingar beskrivs ofta i termer av privatiseringar. Och då säger man så här att om man är marknadsliberal då måste man väl för privatiseringar. Det är väl jättebra att istället för att staten håller på att utföra alla offentliga tjänster, sjukvård, skolor och allt det där. Så nu kan privata företag komma in och göra det istället. Det måste väl vara en fantastisk marknadsliberal reform.

Men som vi återkommer till ibland som vi pratat om ganska ofta i Radio Bubbla så är det inte riktigt så enkelt. De här så kallade privatiseringarna har allvarliga baksidor och det finns ett case för att de faktiskt är kontraproduktiva, åtminstone i många fall. Ett exempel som klaustrar avstamp i det här inlägget är en upphandling av sjukvårdsmateriel som har gjorts i ett antal landsting i Sverige.

Tidigare hade man en leverantör som hette Medic som skötte uppdraget i 18 års tid. Men för några år sedan vanns upphandlingen av ett annat företag som heter Apotekstjänst. Efter det har det gått åt skogen. Det har lett till brist på grundläggande saker som behövs för att driva sjukhus. Ibland har man behövt ställa in 160 operationer i fem olika landsting.

Skallpeller eller sådana här mojänger som man har på sjukhuset. Och så visade det sig att det här företaget Apotekstjänst. Det är inte ett ärvördigt apoteksföretag eller medicinskt företag. Det är det de har sysslat med tidigare. De har tillverkat frusen yoghurt. Och de har också sålt VHS-band med filmer. VHS-band med filmer Dirty Dancing har tydligen varit en stor del av deras verksamhet.

Och glass. Men de kom på att de skulle kunna tjäna väldigt mycket pengar. på att istället sälja sjukvårdsmaterial till offentlig sektor. Eftersom de hade ett väldigt lågt bud, de lovade lågt pris och lovade vitt och brett att de skulle göra ett jättebra jobb så fick de uppdraget och slog ut den andra leverantören.

Det har lett till kris och dysfunktion på de här sjukhusen. Det är ett annat exempel som Klas tar upp är upphandlingen av 3G licenser i början av 2000-talet där något udda utfallet hände att Telia, den mest etablerade aktören på marknaden, fick ingen 3G licens.

Som Klaus uttrycker det för att de var de enda som lämnade ett verklighetsbaserat anbud. Alla andra skarvade och trixade bara för att vinna upphandlingen medans Telia var mer processerade. men därefter så gick det inte så bra för de här som fick 3G licenser. De förskrev ut pengar och försvann och vid det här laget så har man nu 3G licenser givetvis.

3G är fortfarande kvar på marknaden till skillnad från de andra företagen. Så vad är då problemet med de offentliga upphandlingarna? Klaus tar upp några aspekter. En sådan är att man inte har alls samma incitamentstrukturer i en lösning. en offentlig upphandlingssituation som man har i en genuint privat sammanhang. Man har två olika uppsättningar av incitament. Marknadsincitament och offentliga incitament som inte går särskilt bra ihop.

Så att eftersom man inte har de normala marknadsmekanismerna, som ju har ett mångtusenårigt track record för att sålla bort dåliga aktörer, leverera hög kvalitet, så måste man istället kompensera för att man inte har den marknadsmekanismen. Då skapar man djunglar av lagar och regleringar för att styra upphandlingarna på väldigt artificiella sätt.

Dels leder det då till, som Klaus påpekar, dåliga leverantörer får uppdragen. Jag har själv bevittnat det här under min tid i näringslivet som IT-företagare. Så var jag med i några offentliga upphandlingar och fick också se på nära håll vissa av de här processerna. En handfull gånger har jag varit med och sett att en myndighet har vetat om att ett visst företag är den bästa leverantören av vissa tjänster.

inte kunnat välja den leverantören för att de har varit bakbundna av sådana här upphandlingsregler. Jag själv var sur på det här någon gång för att jag själv var i den situationen. Alltså att mitt företag var den absolut bästa leverantören, myndigheten ville anlita oss för ett uppdrag. Men det gick inte för det fanns olika typer av krav som vi egentligen inte hade med vår kompetens att göra.

Ett exempel är att bolaget som... som ansöker om uppdraget måste ha existerat ett visst antal år. Så att om bolaget bara registrerat för tre år sedan så kan den per definition inte vinna upphandlingen för att den måste ha varit registrerad i minst fem år. Oavsett vad bolaget hållt på med, även om man då sysslade med frusen yoghurt och VHS-filmen Dirty Dancing, de första fyra åren så kommer man vinna upphandlingen om konkurrenten bara varit registrerad i fyra år.

När man gör offentliga upphandlingar så gör man det med vissa tidsperspektiv. Man har väldigt långa avtalstider. Och sen när man väl har avtalet så har man i praktiken ingen möjlighet att byta leverantör innan avtalet löper ut. Kanske att det finns en klausul för att göra det men det är extremt krångligt så i praktiken så händer det aldrig. Och det här gör ju då att leverantörerna har väldigt små incitament att sköta sig och göra ett bra jobb. Ofta är det så att det man gör för att få ett förnyat kontrakt är att man försöker skaffa sig det man brukar kalla för vendor lock-in.

Att man man är plötslig. situationer på olika sätt som gör att det blir svårare och svårare för andra företag att komma in. Och om man som företag har vunnit en offentlig upphandling och är på insidan så är det ofta så att det är väldigt lätt att styra upphandlingsprocessen för förlängningen av uppdraget och se till att den designas på ett sådant sätt att det bara är ens eget företag som kan få uppdraget.

Och det kan även vara så att man aktivt konspirerar med myndigheterna. man jobbar för, för att designa upphandlingar på det sättet, just för att kringgå de här klumpiga, dåliga upphandlingsreglerna. Så det enda sättet att få till en effektiv, rimlig upphandling som inte är lös som skattepengar är att fuska och rigga systemet och specialskriva upphandlingar så att bara ett enda företag kan få uppdraget.

För att annars då finns det risk att bluffföretag som apotekstjänst eller bara företag som inte kan göra jobbet kommer vinna upphandling. Det är en riktig soppa. Det är riktigt kackt. Och det finns ett övergripande problem med det här. Det är att dåliga fake-privatiseringar de ger riktiga privatiseringar dåligt rykte.

Generellt är det så att bland vanligt folk, bland den svenska pöben, så är det generellt så att företagande och kapitalism förknippas med den här typen av nyliberalt fake-privatiseringsrofferi. Eller om man ser det på en mer nationell nivå eller internationell nivå, så när man säger kapitalism så är det väldigt många svenskar som tänker på rövarkapitalismen i Ryssland på 90-talet.

Och som säger såhär, nej vi kan inte ha marknadsekonomi i kapitalism. Är du galen? Vill du ha det som i Ryssland på 90-talet? Att vi ger bort hela samhället till oligarker. Och det hela blir väldigt bedrägligt. Det är ju inte alls en marknadssituation. När det är staten som har skapat ramverket, ofta byggt all infrastruktur och så vidare.

Som i Ryssland till exempel, när det handlar om gamla sovjetiska statliga tillgångar som då reser ut. Men även om de skulle sälja ett rimligt marknadspris så är det en planekonomiskt designad infrastruktur. Och om man tittar till exempel på svensk sjukvård som exempel, som Clauster upp det i sin artikel. Så kan man konstatera att i det svenska systemet, upphandling och så vidare, så får marknaden inte det.

Det besvarar frågan om hur många sjukhus det ska finnas och var sjukhusen ska ligga. Vi kan också ersätta en del av sjukhusen med andra sorters kliniker eller tjänster. Sådana övergripande frågor är normalt sett de allra viktigaste. Om man från början har valt ett ineffektivt modell, ett ineffektivt ramverk, så spelar det inte särskilt stor roll hur man sen putsar och finjusterar.

Det spelar ingen roll om det är en statlig utförare eller en förmedlad privat. Det som är den verkliga hemligheten, den nyckelmekanismen i välfungerande kapitalism, det är konkurrens. Inte minst att dåliga aktörer slås ut och slås ut snabbt. Om det är ett företag som inte levererar enligt vad det är lovat, du kan leverera lika bra som konkurrenterna så tvingas du byta kurs.

Annars så drivs du i konkurs. Den mekanismen elimineras nästan helt i de här verkliga hemligheten. i de här processerna. Svenska vårdkonsumenter kan i praktiken inte välja bort dåliga sjukhus och offentliga uppdragsgivare har små eller inga incitament att välja bort dåliga aktörer. Precis som det alltid är i politiken så är det inte politikerna som får betala ett pris när deras beslut leder till dåliga konsekvenser.

Det är nyckelskillnaden jämfört med genuint privata verksamheter som inte är skattefinansierade. upphandling i ett privat företag har direkta ekonomiska konsekvenser för beslutfattarna. Klaus skriver en grej på slutet av artikeln, det sista stycket är så här Bäst att låta viktiga saker som sjukvård skötas av utförare med vinstintresse för de fattiga och sjukas skull.

Ja det är sant givetvis men en följdfråga som litegrann för mig blir hängande i luften här är att jag vill... Vi vill att de här sakerna ska vara helt privata, men om det inte är ett alternativ, är det kanske bättre att låta de här verksamheterna vara helt offentliga? Klaus antyder i tidigare artikeln att han eventuellt är av den uppfattningen, för då skriver han så här, samarbete mellan offentlig och privat verksamhet ger ofta sämre resultat än rent offentlig verksamhet.

Det är lite som en kontraintuitiv D för en libertarian, frågan till dig Niklas, är det kanske en sundare linje att helt motsätta sig så kallade privatiseringar om de inte är totala genuina privatiseringar och istället gör den här frågan om statligt eller privat till en binär kategori?

Nicholas

Nej, jag tror inte man måste vara så pass binär. Jag tror det man behöver göra är att titta på produktionskedjan. Privatiseringen måste börja i den del av produktionskedjan som är allra närmast slutkonsumenten. Och sen så kan du därifrån fortsätta uppåt i kedjan och privatisera bit för bit utan att bryta den privatiserade delen av kedjan.

Problemet med många sådana upphandlingsgrejer är att man kastar in en privatisering mitt i alltihop. Om jag ska illustrera med ett exempel, vi kan ta skolsystemet där friskolorna har kunnat leverera en del förbättringar för svenska barn. Så du har... lite mer frihet i att välja vilken typ av undervisning dina barn ska ha.

Det är slutledet i den där kedjan. Låt oss leka på tanken att man gjorde tvärtom. Vi hade bara kommunala skolor, men skolverket var privat. Så du hade kommunala skolor som upphandlade läroplaner och indoktrineringsprogram av privata aktörer som säljer dem till ett företag.

lägsta möjliga pris. Hade det varit bättre? Nej, knappast. Det hade väl knappast varit bättre. Vi kan tänka oss, nu är ju matproduktionen mestadels privatiserad, men om vi tänker på vissa länder då, där den inte är det, där du har offentlig matproduktion och så har du även offentliga ägda matbutiker.

I vilken enda kan det vara bäst för konsumenten att börja privatisera? Det kanske är de som säger det. säljer maten till konsumenterna. Det blir väldigt konstigt att ha massa statliga matbutiker som köper mat av privata jordbrukare. Vi kan alla räkna ut hur det går. Det kommer bli enorma mängder korruption, det kommer bli väldigt låg kvalitet på maten, mycket av den kommer vara oätlig och den kommer vara svindyr.

Medan om du vänder på processen, du kommer ha matbrist i vilket fall som helst, men om du åtminstone har offentligt jordbruk, och privata matbutiker. Ja men visst, det kommer fortfarande produceras dålig mat av staten. Men folk kan åtminstone välja den privata matbutik som är bäst på att sålla bland de dåliga produkterna från staten.

Eller så kan vi jämföra med bilmonopolet. Om vi tänker oss två olika situationer i östtyskland, efter Murens fall, nu privatiserade man ju hela produktionsledet men låt oss säga att vi har I den ena så har du privata bilföretag men statliga bildelsproducenter.

Så att kunden på marknaden får välja vilket företag man köper bilar av. Företagen måste då köpa in bildelar från en statlig myndighet. Det kommer såklart vara låg kvalitet på de bildelarna därför att de kommer från en statlig myndighet. De kommer vara dyra och det kommer vara köer. Det finns åtminstone utrymme för innovation bland olika typer av företag. Bilföretag kan sätta ihop dem på olika sätt för att skapa smarta nya lösningar.

De som inte gör det, de som bygger väldigt dåliga bilar, kommer gå i konkurs. Den andra modellen är den när vi inte börjar privatisera längst ner i produktionskedjan. Då har vi kvar... Du fortsätter ha en statlig fabrik som bygger trabanter. Men de måste köpa bildelar från privat industri. Då kan vi återigen räkna ut hur det blir. Det kommer att bli precis som i alla upphandlingsprocesser.

Det kommer bli jättedåliga bildelar, jättemycket korruption och allt blir väldigt dyrt och det blir långa köer. Det är produktionskedjan man måste titta på. Privatiseringen måste börja längst ner och sen fortsätta uppåt. Det är därför vi till exempel har... Den allra sista länken är på sätt och vis arbetsmarknaden. I nästan alla länder, även länder med väldigt stora välfärdsstater, så är det så att du har en arbetsmarknad.

Där du kan söka jobb hur du vill och där arbetsgivaren... får liksom intervjua olika kandidater och välja vem de anställer. Om vi leker med tanken på att du hade haft privata sjukhus och privata vårdcentraler men det var staten som utkommenderade folk till arbetsplatserna så du fick inte själv välja vilken läkare eller sjuksköterska du anställer utan det är staten som bestämmer vem som jobbar hos dig.

Ja, det kommer förstås också vara mycket, mycket sämre jämfört med om du har någon typ av privat arbetsmarknadsförfattare. men en offentlig vårdcentral. Så jag tror att det är där kruxet är här, att man har gått in och privatiserat mitt i kedjan vilket har skapat en massa kaos när man borde ha börjat nerifrån och sen arbetat sig uppåt.

Martin

Förlåt, bara så att jag förstår ditt resonemang. Kan du applicera det på till exempel svensk sjukvård? Vilken enda är rätt att börja i där? Var det första man privatiserade?

Nicholas

Den lägsta har ju på sätt och vis alltid varit privat. Vi har ju aldrig tvångskommenderat ut läkare till vårdcentraler och sen gjort det totalt oläggligt att säga upp dem. Det är den lägsta och sen steget ovanför det är väl då sjukhusen och vårdcentralerna. Och sen steget innan det skulle väl vara de som producerar material åt sjukhus och vårdcentraler och sådär, som i den här artikeln.

Martin

Men till exempel då privata vårdcentraler, som det ändå finns ganska många av idag, skulle vara någorlunda i liv med dem. med den här tanken, den här tågordningen.

Nicholas

Ja,

Martin

precis. Ja, intressant. Jag tror att den ortodoxa rottbarianska ståndpunkten är att Rottberg skrev på minst en text som är ganska känd där han argumenterar för att så långt som möjligt ska vi argumentera för att statliga verksamheter ska drivas på ett affärsmässigt sätt.

att om vi kan bryta upp statens planekonomiska tänkande och driva åtminstone vissa delar av myndighetsverksamheten på ett sätt som approximerar marknadsmässiga metoder, då är det bra. Därför att, ja, på exempel hans argument för det samtidigt, och det här gör att Klaus argument inte nödvändigtvis sårbart för en brottbardiansk kritik längs de här linjerna.

Därför att argumentet som brottbarnar använder är att alternativet skulle innebära att säga... att säga att det är bättre att skattepengar används mindre effektivt, vilket skulle innebära mer stöld från befolkningen och mer kaos och mer förstörelse i samhället.

Men eventuellt då skulle en argumentation inspirerad av Klaus artikel här, som jag leker med den tanken här, skulle vara att det faktiskt blir en mer... rationell, effektiv, affärsmässig verksamhet om den inte privatiseras. Jag är lite osäker på hur det går ihop med Rothbards klassiska resonemang.

Nicholas

Ja, om jag konkretiserar min tanke lite mer så skulle jag väl säga så här. Problemet nu är att det är olika typer av materiell som inte har levererats ordentligt. Och slutkonsumenten, det vill säga patienterna, har ingenting att se till. till om med hela materiel upphandlingsprocessen därför att det sker genom offentlig upphandling. Vad de däremot har något att säga till om är ju vilken vårdcentral de går till.

Så att om du har en del privatisering i den änden av kedjan så kan konst då har konsumenterna möjlighet att sålla mellan de privata aktörerna, vilket är hela poängen med att ha en privat marknad är att du ska ha konsumenter som sållar mellan aktörerna. Och när du privatiserar mitt i kedjan så är konsumenten offentlig. och de sköter inte sålningen ordentligt och därför försvinner konkurrensmekanismerna.

Sen vet jag att det finns mer generella aspirationer på att i brist på privatisering så ska staten approximera marknaden så mycket som möjligt. Men på grund av kalkyleringsproblem och sånt så är det en fin tanke men den är svår att precisera. Det blir väldigt grovhugget.