Martin

Livsmedelskedjan Fred Meyer annonserar efter svartfötter då man förväntar sig strejk bland anställda. Erbjuder 15 USD per timme, vilket är mer än vad många redan anställda tjänar. Stor indignation hos facket som tycker att Fred Meyer borde dela med sig av sina resurser till de som dedikerat sin karriär till företaget istället för att anställa strejkbrytare.

Ja, indignationen. Det står som spön i backen i Oregon där varuhuskeljan Fred Meyer har misslyckats med att förnya ett avtal med en kvinna. United Food and Commercial Workers Local 555, den lokala fackföreningen. 20 000 medlemmar har de i delstaten, den här fackföreningen.

Som representerar livsmedelsbutiksarbetare i Oregon och sydvästra Washington. De har haft en sån här som det ofta är, stora kollektiva förhandlingar, utdragen förhandlingsprocess, de har inte lyckats komma till ett avtal i tid. Därför har man haft inom fackföreningen en omröstning om hurvida medlemmarna accepterar att man eventuellt går ut i strejk.

Man har fattat det beslutet att fackföreningen har rätt, de har medlemmarnas godkännande att gå ut i strejk om ledningen finner det bra. Det betyder alltså inte att man har tagit ett beslut om att strejka utan man har tagit ett steg i den riktningen. Men arbetsgivaren Fred Meyer, som är en kedja varehus som Walmart eller något sånt där, de agerar defensivt direkt och säger okej det kan bli strejk då tar vi försiktighetsåtgärder.

De har börjat sätta upp flygblad i sina butiker runt om i Oregon där de säger att de letar efter ersättningsarbetare. De kan hoppa in om det skulle bli strejk. Då betalar de 15 dollar per timme. 15 dollar per timme är lite mer än vad de normalt sett betalar sina fackanslutna arbetare. De som ligger längst upp i lönetrappan, de som varit anställda längst, de har 13 dollar och 50 cent om de är kvinnor och 17 dollar och 20 cent om de är män.

Vi är ungefär samma härad men de vanligaste. på Fred Meyer är att man tjänar mindre än 15 dollar. Och nu är ju fackföreningsrepresentanter oerhört upprörda och kränkta. De säger såhär, vi tycker att det här är fruktansvärt. Vi önskar att de skulle dela lite av de här resurserna med de människor som har givit sina liv och karriärer till det här företaget.

De glömde bara att lägga till med de människor som hotar att försätta företaget. i kaos och stoppa verksamheten genom att bryta mot sina anställningsavtal och inte gå till jobbet. De människorna, precis de människorna, de borde få mer av företagets resurser. Den sista biten var jag som sa, det var inte Faktumins representant som sa. Det här är lite grann en klassisk situation.

Jag tänkte att jag skulle diskutera lite grann med dig Boris. Jag tycker att det är en sån orimlig situation. Jag kan inte förstå hur någon människa som överhuvudtaget har något att säga om det. typ av moraliskt centrum i skallen kan resonera på det här sättet. Till exempel att bli upprörd över att ett företag letar efter alternativa anställda när de nuvarande anställda säger att de inte tänker jobba, visst vi har ett anställningsavtal men det tänker vi skita i, vi tänker inte gå till jobbet.

Jag ska säga också att innan de går ut i strejk så kommer de vita andra åtgärder. Till exempel att uppmana allmänheten att bojkotta Fred Majersson. Jag säger till folk att kom inte till stället där jag jobbar och gör affärer med min arbetsgivare. Jag har en del erfarenhet av att vara själva företagare, arbetsgivare, företagare och så vidare.

Tänk om två företag agerade gentemot varandra på det här sättet. Att man har en förhandling, ska man kunna förlänga avtalet om att leverera ditt eller deras bolag? Och så säger man att vi får inte ihop avtalet. Vi kommer inte överens. Jag vill ha mer betalt och ni vill inte sälja till det priset. Och tänk om man då skulle börja driva kampanjer för att uppmuntra allmänheten att bojkotta det andra företaget.

Eller om man skulle säga att vi skiter i avtalet nu. Vi bryter mot avtalet. Det är inte att vi säger upp avtalet och låter det löpa ut utan vi beslutar leverera enligt avtal. Vi tycker att ni ska bli med. Vi tänker inte leverera några produkter. Om företag betalar sig på det sättet så skulle det anses som barbariskt. Ingen skulle vilja ha med det företaget att göra. Jag har bara svårt att uppåda ens ett modikum av sympati för fackföreningar som strejkar.

Och sen framförallt att de har magat klaga. På arbetsgivarna när de tar in så kallade svartfötter som de till och med kallar sig i bubblarubriken. Det kanske är en benämning som man ska bära med stolthet. Det kanske inte är ett nedsättande uttryck. Jag kan inte min fackförenings historia tillräckligt bra. Kan du eventuellt behöva hjälpa mig att justera mitt perspektiv lite grann?

Boris

Jag vet inte. Jag kan försöka. Det är... Jag har en extremt kluven inställning till fackföreningar. Dels har jag en teoretisk... Det här kommer att låta jätterubbat. Dels har jag en teoretisk inställning till fackföreningar. Den kan jag ta senare. Ska man behöva en praktisk inställning... Det beror på var jag befinner mig i livet.

Jag har varit både väldigt fackföreningsaktiv- och väldigt fackföreningsaktiv. Jag var inte fackförenings fientlig. När jag var vd för kraft och kultur så tillämpte jag inte fackföreningar på arbetsplatsen. Jag tog det som en personlig föravlämning. Varje ansats till... När vi började växa fick vi en massa fackföreningar efter oss- -...som skulle ha kollektivavtal.

Det vägrade vi att skriva, för jag vill inte ha ett helt enkelt. Jag förklarar alltid för dem att vi har bra villkor och förmåner- -...för dem som jobbar bra. De andra vill vi inte ha kvar. Vi kommer aldrig att skriva under ett kollektivavtal. Det var inga personalrörelser, inte ens en personalklubb, utan gången var att organisationen ska fungera så bra att medarbetarna kan gå till sin bästa chef och i den husen så går man till chefen över och så vidare.

Allt hanteras utanför fackföreningarna. Och sitter man i den sitsen som man har en vision om ett företag och någonstans man vill, då vill man ju ha alla med på båten och göra sig av med dem som inte ror. Och då är alltså fackföreningar onödiga. Jag kan inte se något behov av dem. Samtidigt är det en slags makroperspektiv i ett fungerande samhälle.

Då måste man ändå tänka sig fackföreningar. Jag lyckas inte förlika det med min personliga inställning. Men om jag ser på Sverige, där det fortfarande växer på ett positivt sätt- -...första halvan av 1900-talet, till exempel. Då spelade fackföreningarna en positiv roll.

Nationellt finnade fackföreningsledare och nationellt finnade företagare- -...som hade nån slags gemensam grund. Och faktiskt väldigt mycket en grund som växte ur en bruksortsanda. Försvinner det här nationella perspektivet- -..och vi bara får företagsledare som inte har nån vision för företaget- -.utan bara ska svara gentemot.

Aktieägare på börsen och så vidare som inte har en levande relation till sina anställda. Då får man de här... Samtidigt har fackföreningar som bara blivit karriärmöjligheter- –för de mer korkade på arbetsmarknaden som inte klarar sitt jobb- –utan som får bygga nån slags fackförenings- politruckare.

Lite grann har vi den situationen i ganska många länder i västvärlden. Så... Och i sådana krig så känner jag inte för att ta någon större ställning. Jag tror inte jag kan hjälpa dig med din syn där utan jag lever själv med en kluvens syn på fackföreningar.

Martin

En sak som jag undrar över, för jag inte kan tillräckligt mycket om historien, det finns liksom två dimensioner av det fackföreningar gör. På den ena sidan finns det, och det här är liksom det jag undrar om. kanske lite grann den idealiserade, arketypiska bilden som är att fackföreningar organiserar arbetare på arbetsplatsen, förhandlar med arbetsgivare, eventuellt så hotar de med strejk eller genomför strejker och kanske till och med allvarligare saker och sånt där.

Och kämpar för bättre villkor och så vidare. Men å den andra sidan är ju att det som fackföreningar framför allt är i praktiken idag i Sverige, USA och andra länder, nämligen enormt stora byråkratiska och välfinansierade lobbyingar. Svenska Låg- och Låg- i praktiken äger socialdemokratiska partier.

Det är partier som de startade och som de fortfarande kontrollerar genom ekonomi och de har liksom vikta platser i verkställande utskottet och partistyrelsen och all den sånna saker. Och en fråga som jag ska försöka formulera den här frågan är lite grumligt kanske men... Skulle fackföreningarna kunna göra någon nytta i sin första roll om de inte hade den andra rollen också?

Eller är det själva verket så att de bara kan... För mitt intryck är så här, det är min hypotes, att fackföreningarna kan enbart framstå som de här lokala arbetsplatskämparna för att de är uppbackade av den här enorma politiska tvångsmakten som de har i ryggen.

Ett exempel på det är att fackföreningar kan organisera strejker för att blockera företags verksamhet för att få en överhandling i en förhandling. Om det bara var det det handlade om så kan vi säga att det är fair enough. Fair enough om man vill slå ihop sig ett antal personer, tusentals personer och ha en kollektiv förhandling istället för individuella förhandlingar.

Om man tror att det är till sin fördel så kan man rimligen göra det och sen är det upp till företaget om de vill ta det. som kollektivförhandling eller om de vill försöka göra på något annat sätt. Och sen får företagen då svara som de vill. Men saken är ju den att i Sverige till exempel så får ju inte företag svara som de vill. Så till exempel om man blir utsatt för en strejk som företagare så skulle man kunna tänka sig att man svarar med en så kallad lockout.

Jag hoppas jag inte är felanvänder orden men motsvarigheten då när arbetsgivare gör det tror jag kallas för lockout. Det vill säga att då när fackföreningar strejkar i sin personal och det är många som stekar på kanske olika företag för att drivera sådana krav, så kan arbetsgivare göra motsatsen och stänga ut arbetare från sina arbetsplatser för att på motsvarande sätt sätta tryck på fackföreningarna bredare sånt.

Men de här motsvarande åtgärderna från arbetsgivarsidan lockout och så vidare, de är förbjudna i till exempel Sverige och jag tror i många andra länder. Så det är inte en jämn kris. Nej, det skulle man inte kunna ha gjort. Men jag tror att det är en bra fråga.

Boris

Det är också det du säger att fackföreningarna i sentid- –slår egentligen bara mot mellanstora småföretagen. Man låter de stora löpa på gott och ont. Det är alltså... Du är inne på en sak som inte är sant. Man kan tänka sig två roller för facket, men då måste spelplanerna vara tydliga.

Det är... Jag ser det som en nationell makroperspektiv. Fackföreningar har en fortsättande disciplinerande roll. Man ser till att... Idealiskt sett väljer man de bästa företrädare ur de olika yrkesskikten- –att företräda sig i förhandlingar med företags- eller koncernledningar.

Båda parter har insikt och förståelse för att man behöver det. –över varandra och så kommer man fram till nånting. Efter den genomförda förhandlingen till medlemmarnas och företagets bästa– –så ser man till att ordningen upprätthålls. Man har ett ansvar som fackföreningsledare att folk gör sitt jobb.

Avtalet upprätthålls. Det är också en förutsättning att man ska kunna kräva att företagssidan upprätthåller sin del. Sen kan man också tänka sig vilken del man vill ha. –att marknaden är helt fri. Båda parter tampas med alla medel som är tillåtna. Det kan man också tänka sig i vissa historiska faser. Men då måste det också vara så– –att skara leder till bästa möjliga utfall.

Att båda parter till slut stillar sig och befinner sig. Då måste också alla medel vara tillåtna. Det är en skräckning för båda parter. Annars kommer allting att spåra ur. Det är som idag. Men vad som krävs är faktiskt, som jag ser det idag, en slags rekonstruktion av fackföreningarna.

Fackföreningarna idag, om man bara tar i Sverige, det är vidriga inrättningar. Om de någon gång skulle formulera ett vettigt krav så skulle jag ändå inte kunna förmå mig att stödja det här för jag avskiljer människor som jobbar fackligt idag. Det är dåligt. Det är en del som jag har aldrig gjort. Det må låta övermaga. Fackföreningar behövs helt enkelt för att en nation ska fungera. Därav följer att Sverige som nation faktiskt inte fungerar därför att vi har sin i helvete usla fackföreningar.

Martin

Jag kan ju, vad jag ska med lite god vilja, jag kan ju köpa den här idén om att fackföreningar från ett nationellt perspektiv kan ha ett värde. Till exempel, det finns vissa politiska perspektiv som är totalt osynliga i Sverige. –i den politiska debatten. När man har extremt mycket invandring– –och även arbetskraftsinvandring i stor skala– –så är det nånting som givetvis trabbar många arbetare i Sverige.

De utsätts för konkurrens från invandrare som de inte skulle gjort annars. Folk som kommer hit och är vana vid lägre lön– –har inte lika mycket i Sverige som de måste. investera och försörja och så vidare. Det är en klassisk facklig fråga som alla känner till. Att fackföreningar är motståndare till invandring, inte minst arbetskraftsinvandring, bara av helt enkelt vanligt ekonomiskt egenintresset.

Det som facket vanligtvis sysslar med, eller som de ska syssla med. Det är någonting som svenska fackföreningar gör i viss mån, men de skulle ju kunna vara en mycket tydligare, mer högljudd röst och mycket mer dragande. i att stoppa massinvandringen. Det där är väl ett exempel på något du berörde alldeles nyss också. Det är en klassisk vänsterkritik mot fackföreningsrörelsen.

Att de existerande fackföreningarna är i själva verket en sorts passiviserande kraft som stoppar arbetarna från att agera i sitt eget intresse. Jag kommer att tänka på att det finns vissa gamla kommunistiska kampsånger. mot det som jag tänker på svenska sånger som där de fördömer LO-facken och istället säger att nej, nej, de håller bara på att passivisera oss.

Vi ska kämpa på riktigt, vi ska ha vilda strejker och ta för oss. Men nu sitter LO-pamparna och stoppar oss från att göra de riktiga sakerna. Men det där finns den här dubbelheten, det som jag känner är ett missförstånd om vad fackföreningarna gör för någonting. Som jag ser det fackföreningarna gör i praktiken är inte att de... organiserar arbetare för att bedriva kollektiva förhandlingar, utan de organiserar arbetare för att bedriva blockröstning och köpa politiker och styra upp staten.

Boris

Ja, exakt. Det gäller att bryta sig ut det perspektiv som du tog upp där. Det usla, gamla, sentidat svenska vänsterperspektivet. Att facket är korrumperat och de är köpta. Och att lilla strejker lönar sig. Alltså...

Den tidens svenska vänsterperspektiv vänder sig mycket. Man anklagar. Man anklagade LO och Socialdemokratin för korporativa tendenser. Problemet var ju att det var ju inte korporativa tendenser i klassisk mening, det vill säga att man söker en gemensam utgångspunkt, en försoning mellan arbete och kapital.

Utan det var ju en underkastelse under entydiga politiska intressen. De socialdemokratiska som i sin tur var bara en fråga om det stavet. –för den statliga sektorns tillväxt. Vad man vill söka sig bakåt till är helt enkelt saltskörbatsandan.

Väldigt tydligt definierade klassintressen. De bästa företrädare för varje klass sitter vid ett bord– –och kommer överens om hur man tar och ger. Motstridiga klassintressen kommer alltid att finnas. Då måste det liksom formaliseras och företrädas på något sätt. Och då behövs fungerande fackföreningar.

Sen är det en annan sak att skulle jag sitta i en och leda stort fackföreningar. Det skulle jag ha svårt att prata med någon som sa att jag fattar det här bättre än du och nu vill du ha så här mycket betalt.

Martin

Det där är en trixig fråga.

Och det faktum att vissa människor var medlemmar. Och de var väl lite såhär, ja ja men man får ändå en ganska bra tidning på... Jag glömde vad den heter, men tidningsportfölj får man ju medlemmen till. Det kanske kan vara bra, bra liksom. Och ja, det är inte det värsta facket, det är väl något sådär sak och fack liksom. Men jag minns att jag tyckte det var obehagligt. Det var obehagligt och jag sa alltid vad jag tyckte om det. Om det nämndes på kontoret så sa jag att jag tycker det är för jävligt att ni är med i facket liksom.

Det var ju resten av folk som var delägare i företaget. Så jag tyckte det var extra beklämmande. Tack och lov att jag inte är i den positionen längre. Att jag funderar på vad mina egna anställda håller på med. Så kallad organisering. Jag tänkte börja fråga en annan sak. Du säger att man kan gå tillbaka till Saltsjöbads-eran. Jag är ju lite sympatisk till... Jag blir mer och mer, för varje år som går, mer sympatisk. Ja.

Boris

Jag tror att det är en av de stora politiska utmaningarna vi står inför. Att faktiskt börja visualisera och ge en vision av en samhällsmodell– –som är en slags moderniserad... Alltså en uppdaterad... Hur ser det moderna, organiska samhället ut? Alltså med skrån och gilden och allting sånt.

Tack. naturliga aristokratier och så vidare. Och så vidare. Hur? Hur flyttar man de gamla statsrepublikerna eller de småstads monarkin in i den moderna tiden? Så det korporativa samhället han och 1932 Salkövatsa talen, det är en bastardisering av det som var det återigen av det.

Vilket gör det till den bästa tänkbara tillgängliga modellen just nu. Men vi bör ju kunna tänka oss ännu bättre saker. Så det är där utmaningen ligger tycker jag. Inte tänka hur ska vi röra oss framåt mot ett spännligt förändrat samhälle. Det är allting fritt. Hur ser vi till att vi återupprättar det här gamla samhället med väldigt tydliga...

skiljelinjer, trappsteg och avsatser. Vilket är någonting som... Om vi inte har det så kan folk inte utvecklas och röra sig. Om vi har det tydligt avsatsade samhället så kommer alla kunna finna sin plats. Och de som inte vill finna sin plats utan vill stiga uppåt, vilket också är en naturlig drift, får då ett naturligt sammanhang att göra detta i.

Martin

Det är en ganska intressant tanke tycker jag. Det kanske är en alternativ tidslinje skulle söka medlemskap och avancera i radiopratarnas skrå. Näthatargillet. Ja, näthatargillet.

Boris

Ja visst man får sitt mästarbrev så man kan rada in och sätta upp i studion.

Martin

Jag är än så länge bara en medelintensiv radiohat pratare. Jag får väl jobba mig upp. Det är väldigt intressant.

Boris

Det finns väldigt informella skråstrukturer i alla mörka företag. Det är människor, de som vill utveckla söker sig naturligt till andra människor som de ser som erfarna och kunniga. Det är en väldigt lös och informell skråstruktur vi har idag som också har ett återigen av hur det var förr. Att man går i lära oss något. Men jag tror vi har allt att vinna på att formalisera det där.

Martin

Intressanta tankar. Kul att prata om något så pass abstrust. som får kalla fängelskull.