Martin

Stjärnkocken och tv-profilen Anthony Bourdain död vid 61 års ålder. Dödsorsak uppges vara självmord. Anthony Bourdain, kändiskocken, som vi har pratat om några gånger tidigare om jag minns rätt, i Radio Bubblan. Som jag har berättat om tidigare, inleder jag när jag säger det igen så... Tack som ett skuld till Anthony Bourdain för att han botade mig från min ungdoms vegetarianism.

Jag tror att det var redan i förorder till Kitchen Confidential som jag kände att det började hända någonting inom mig. Och innan jag läst klart boken så hade jag börjat köpa hem rejäla köttbitar till min lilla studentlägenhet. Och vid det laget hade jag ingen aning om hur man tillagade en köttbit som jag bara äter grönsaker i många år. Så jag fick googla. och lära mig om kött på grund av att Anthony Bourdain fullständigt invaliderade min vegetarianism.

Han gjorde det omöjligt för mig att fortsätta peta i maten. Så för det kommer han alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Men jag gillar inte hans andra bok, Cook's Tour, som han skrev. Jag läste inte ens klart den, jag la bort den. Jag tyckte inte om stilen. Och jag har inte tyckt om någon av hans tv-produktioner som jag har sett. Han har alltid för mig framstått som en påverkan. Det är lite konstigt och lätt obehagligt på något sätt. Och nu när jag läst mer om honom efter hans död så tror jag att jag börjar förstå varför.

Boris

Ja, vi var inne på det av någon anledning alldeles nyligen. Jag förstår vad du menar för jag ser själv ett brott i hans utveckling. Kitchen Confidential och de två första franska kokböckerna och den här praktiska ansamlingen. New York historia essäer är jätteintressanta.

Och dels för själva attityden. Jag kan full och väl förstå att du övergav din vegetarianism efter att du börjat läsa om dem. Och själv så liksom... Vågar jag komma ut som matlagningsintresserad och kock? Ser mig själv som en kvartsbra kock i alla fall.

Tack för den här. Förr så var det lite fjoligt att vara kock. Men på den viset att man kan stå med siggen i munnypan och röra i grytorna. Det var manligt och muskulöst. Det var lite för lösande att kunna gå ut öppet med att man läste cookbooker. Så tack för det. Och sen själva attityden det här. Att han till exempel förbjöd spelning av Grateful Dead i de restaurangkök han jobbade i.

Han var väldigt noga med vilken musik man skulle spela. Det skulle mest vara rårock. Men just det, jag tror att... Kockandet var, och det här är tror jag viktigt när man tittar på samhället, kockandet var för både en utväg, alltså att det var en fråga om att som det vill säga, hacka, stycka, mala, jobba 16 timmar, bli vanvettigt trött. Den där typen av yrken har försvunnit och restaurangerna är en räddning för många av de här personlighetstyperna.

Ju färre sådana arbetsplatser som finns desto fler diagnoser kommer vi att få. Och på det har jag också diskuterat sina mentala hälsoproblem, depressioner och annat. Men också varit klarsint tycker jag och pekat på att det kan väldigt mycket bero på det oerhört stora drågentag som alkoholintagan ägnar sig åt i några år.

Det blir vissa håll i hjärnan och sånt. Det är ofta så här att folk skyller på, man stöter ju faktiskt tidsamtätt på kulturarbetare som är stoltberätta att de fått diagnoser som vart som barndomen och sedan låtsas de inte om att de har krökat vilseint i 30 år och dragit is i alla möjliga saker. Det är en mer enkel förklaring till det hela.

Men nog sagt om detta, jag tror att där finner man mycket av Han var så uppenbart lycklig den här tiden i sitt skrivande. Och var väldigt bra. Men sen, som jag säger, så kommer dessa förbannade tv-serier. Först tänkte jag att det här ska bli jättekul. Men jag har försökt titta på olika omgångar. Bara för att man har kvar det här tidiga minnet av honom.

Och precis som du så har jag blivit så här oerhört besviken. Jag tror att han var djupt olycklig av den där tillvaron. Därför att du har en man som en gång var väldigt lycklig. Där han liksom stod och hackade, malde och skrek åt folk. Man kan bli lycklig av sånt. Plus att de första åren och de första böckerna så är ju hans stora sak. Alltså en återgång till ursprungligen en återgång till europeiska köket.

Hans... Frans stora franska kokbok är liksom bland det bästa som finns i ämnet. Du måste följa han, du är ju rädd att han dyker upp med kniv annars bakom ryggen på dig i ditt eget kök. Skriker åt dig att jag har ju för fan sagt att fonden ska koka i 16 timmar. Alltså ursprungligt folkligt europeiskt. Alltså en kulturgärning på många sätt. Men sen kommer det här fjantrat där han reser runt i världen.

Och det är inte så att jag lägger ideologiska raster på allting, men i det här fallet så tror jag jag ska göra det. Det blir så förbannat multikulturellt. Alltså, varenda land man besökte, varenda håla, varenda mjölkpall, varenda snabbmatstånd, där var allting så förbannat gott. Åh, kanderad kackelacka, nedsköljd med sur kamelmjölk, åh, fantastiskt, fantastiskt.

Och sen kom, sen allt dessa förbannade föreläsningarna i att det är sin kanderade kackerlacka. Vi måste, nästan Fredrik Reinfeldt, vi måste öppna våra hjärtan. Vi måste vidga våra smaklökar, våra gommar. Vi måste lära oss upptäcka och uppleva andra kulturer. De är lika bra som våra. Alltså, det var som ett så här betalt politiskt budskap från något parti som vill hävda multikulturalismens vikt.

Storhet och att allting är lika bra. Och ingen människa förmår uppskatta alla kök i världen. Och alla kök i världen är dessutom inte lika bra. Och jag tror att han insåg själv att han hade gått ner sig i ett förbannat fjant, träskall som en tv-serie. Alltså man inte kom ur helt enkelt. Det funkar inte. Från början är han en aggressiv kock. Och i serien är han sen bara allmänt lyckligt, lallande, allting är så bra. Nä. Mm.

Martin

Jag tycker att det är intressant, jag tycker att det är flera saker som skaber i rapporteringen om Anthony Bourdain. Jag skulle säga det också att... Som du också är inne på Boris, att Bourdain själv, han var på ett sätt mer ärlig. Han pratade om hur han mådde, att han inte mådde bra. Och en sak som slår mig också är att man tittar på bilder av honom så tycker jag att 99 av 100 bilder som man ser av Anton Bourdain så ser han genuint olycklig ut.

Ja. Jag vet inte om han var lycklig en gång i tiden som du säger Boris. Alltså när en människa bedöver självmord. så finns det ofta komplexa orsaker. Det är oftast knutet till en längre historia av psykisk ohälsa. Förmodligen så har en sån som har äventyrbreden haft en depressiv läggning under större delen av sitt liv. Men han har hanterat det på olika bra sätt i olika perioder och han har gjort en mängd saker som knappast gjort saken bättre.

Som till exempel, du nämnde Boris, att han tog en herrans massa droger. Alltså det man sätter i halsen när man läser Kitchen Confidential Det här är en lång, lång lista. Eller alla sorts knark som man kan tänka sig som de tog som unga kockar eller kocklärlingar. Han gjorde alltid en poäng på att han drack väldigt mycket alkohol, rökte två paket cigaretter om dagen fram till för några år sedan. Och om man har en depressiv läggning så är det en extremt dålig idé att ta av stora mängder droger.

Särskilt om man låter det bli en daglig vana eftersom det destabiliserar en psyke. Vilket är motsatsen till vad man behöver. Sen det här med tv-scena, det är en sak som jag tänker på och som jag tycker skaver väldigt mycket i rapporteringen efteråt. Man säger såhär om de dödar inget ont, men samtidigt så handlar det om en... om självmord som ett väldigt svårt ämne.

Det är svårt att prata om, svårt att rapportera om. Och... och... jag vet inte, jag tycker illa om... om liksom... jag känner lite hycklelig som finns. För en annan sak, förutom drogerna och tv-serierna, det är att Anthony Bourdain han övergav sin familj. Nu senast övergav han sin 11-åriga dotter genom att ta livet av sig. Det är någonting som hon måste hantera nu som 11-åring och sen måste hon leva med det resten av sitt liv.

Och att utsätta sitt eget barn för en sådan sak, det är en extremt egoistisk och destruktiv handling. Och bland därför tycker jag att det är smått motbjudande att Anthony Bourdain nu... Hyllas som någon som rejälte. Jag har läst en del artiklar som han skrivit om honom. Folk tycker så synd om honom för att han mådde dåligt och så vidare. Det var synd om honom. Men han var också ett kräk som övergav sin dotter.

Men det går också längre tillbaka i hans historia därför att det var inte första gången han övergav sin familj. Han gifte sig tidigt i livet med sin high school sweetheart. Hon hette Nancy Putkoski. Och hon beskrivs i textumröten i O'Bridain som en sorts skolans bad girl. Och han har beskrivit henne som sin ständiga medbrottsling. På ett bra sätt påpekar han.

De var gifta i 20 år. Men de skilde sig 2005. Och han visade till att... Till distans som orsaken. Så att hon var emot den här idén att göra ett tv-program. Hon hjälpte honom, hon reste med honom. Men redan i Cooks Tours så skriver han om att hon inte gillade hela den här vändningen som hans karriär tog. Att hans äktenskap tog slut för att han valde tv-karriären framför sin fru.

Och han har själv berättat om hur han precis efter den perioden började då, som han själv tycker, självmedicinera. Med alkohol och droger och beträdde sig väldigt suricidalt. Han körde... Han söp skallen av sig och körde bil i hög hastighet. är det ju en underveten förhoppning om att det skulle ske en olycka. Två år senare så gifter han om sig med en kvinna som han har träffat några veckor tidigare. De skaffar matchande tatueringar och de skaffar också en dotter.

Men sen skiljer de sig. Vad Anthony Boudin säger efteråt är han säger så här As a family I think we've done a really good job and we're doing a really good job. Men han har också i efterhand pratat om sin första hustru som han har sitt livs kärlek. Och han gjorde inte precis a really good job när han övergav sin dotter och alla andra i sitt liv. Så att när han dog så hade han under en tid haft en 20-årig yngre flickvän.

En italiensk aktris, dotter till Dario Argento. Och det sägs att den utlösande händelsen kan ha varit ett svartsjukedrama där hans flickvän fotograferade ett hand i hand med någon jämnårig man. Så en sak som vi kan lära oss av den här sorghistorien är kanske att, var inte som Anthony Bourdain. Det kanske känns spännande att ta en massa droger, men sannolikheten är hög att du får betala ett högt pris under resten av ditt liv.

Och framförallt, när du är 61 år gammal så vill du inte ha... Du har två ex-fruar och en 20 år yngre italiensk såderspelerska till flickvän. Du vill vara gift med din stora kärlek från tonåren och vara oskyldigbar från henne och era barn och barnbarn.

Boris

Det var så... Jag är så glad att du tog upp det där. Det är väl egentligen inte tilläggande att det är mig just det här att som du säger att första frun var ju uppenbarligen hans ankare. Och... Det där är också ett oerhört viktigt sak, alltså, som bidrar till den här typen av miserabla och sorgliga saker. Alltså att folk alltid tror att de ska hålla kvar någon slags ungdom som de ska ha ett evigt gott tillstånd.

Och det här tanken på att jag måste vidare, liksom. Jag har skrivit ett inledande knipp i bra böcker. En erkänd skicklig kock i sig och en bra restaurangchef. Som vi är inne på så var resan icke bra. Men det som är viktigt tror jag är väldigt många sådana här fall. För som du säger det är oerhört svårt att... Det ligger alltid en viss förmätenhet att man diskuterar tragisen självmord.

Men det bör ju göras alltså, ifrån vad det säger om vår kultur. För kommentaren, det är bättre att folk är tysta än att de kör med. Och det var så synd om Antonin Bordéen, synd var det väl lite mening att han gjorde en del uppenbarligen felaktiga val i sitt liv. Jag minns den här diskussionen, den har faktiskt funnits en gång förut i.

När Robin Williams fick självmord, då skrev ju Brendan O'Neill, uttryckte sig som du där, att han fick ett utbrott på liksom alla, allt där och det skapar liksom, och det är så fint att han tog livet av sig, han orkade inte längre och så vidare. Det blir en slags kult av självmordet, som en nobel handling, även om man lämnar en elvaårig barn efter sig.

Och där fick han ju så vanligt mycket skit för, så han sa att den enda frågan han skulle diskutera i livet var just denna. Därför att den utlöser så märkliga reaktioner. Men just därför att den är så svår så måste man diskutera detta.

Martin

Det är en jättesvår diskussion och jag tvekar själv att den ska gå in på den. Även halvvägs in i samtalet så bär vi en för var det ska gå. Men en poäng som jag vill göra är helt enkelt att... Jag hoppas att vi kan försöka sätta det här i kontext för att vi har två andra länkar. Men den poängen jag försöker göra här är att generellt så är det som med depression. Det är ofta svårt att behandla effektivt med psykofarmaka.

Det hjälper ibland att ta medicinerna och i vissa fall så hjälper det terapi. Men någonting som ofta gör enormt stor skillnad är starka nära relationer. Alltså i praktiken en fungerande familj som kan ge stöd och kärlek. Och jag vet själv, både av egen erfarenhet och från människor i min närhet som har mått väldigt dåligt, att människor omkring en som älskar en kan göra en enorm skillnad.

Och i de svåraste situationerna så är det det enda som kan göra någon skillnad. Och i det här avseendet så hade Anthony Bourdain satt sig själv i en oerhört dålig situation. Och det spelar ingen roll hur mycket pengar man tjänar, hur mycket kickar man får, hur känd man är, hur mycket man kan ligga runt och festa och socialstatus och alla de här sakerna, om man inte har den absoluta basen.

av det här sociala fundamentet. Vi har de här två länkarna som är väldigt intressanta. Jag tror att en ligger i Europaavdelningen och en ligger i Nordamerikaavdelningen. Kort sammanfattat, båda handlar om en sorts pågående global självmordsepidemi. Den första handlar om USA och berättar att självmord har blivit 30% vanligare bland amerikaner sedan 1999.

Det gäller alla båda könen. Alla etniska grupper, alla grader av urbanisering, så att säga stad och landsbygd och så vidare. Uppgången kan ses i alla olika demografiska kategorier, men den syns särskilt mycket bland medelålderspersoner. Det enda undantaget är personer över 75 år, där man som jag förstått det då inte sett någon ökning eller sett en liten ökning.

Det är bara runt hälften av dem som tar sina liv som har någon sorts psykiatrisk diagnos. Hälften av dem har aldrig blivit diagnostiserade på det sättet. Det är rimligen fler än hälften som lider av depression enligt konstens alla regler. Men det är inte nödvändigt att man måste gå till en psykiatriker för att få hjälp. Men poängen här är att omgivningen vet inte om det.

Det finns ingen omkring dem som vet om det. Kanske inte ens de själva vet om det. De söker inte aktivt hjälp. Som vårt samhälle ser ut idag så är det ofta indikationer på att man har sökt hjälp, att man har fått någon typ av diagnos. Forskare pekar ut saker som relationsrelaterad stress, ekonomiska problem och substansmissbruk. Den andra artikeln handlar om London. Under de tre senaste åren, eller förlåt, de tre åren mellan 2013 och 2016, handlar artikeln om, så har självmord blivit dubbelt så vanligt bland unga.

Och det är åldersgruppen, om jag minns rätt, från 10 till 19 år, så det är väldigt unga personer. Och här säger forskarna att det finns känslor av hopplöshet och uppgivenhet som breder ut sig, ökad stress. Och de tror att det drabbar särskilt de utsatta områden där folk inte känner att de har... De har så här stora möjligheter att skaffa utbildning och jobb, bland annat då på grund av misslyckad integration av invandrargrupper.

Samtidigt ser man också motsvarande ökningar av kulturarvs- och kulturarvs-utbildningar. Det är det icke-dödliga självskadebeteenden, ångest, depression, ätstörningar och så vidare. Det är en absolut nattsvart, mardrömslik bild som målar upp sig när man ser de här länkarna.

Boris

Ja, och det är just det här med... Jag råkade igår läsa en artikel om själv- och ångest. Det är en fråga om den stigande antal självmord som har höjts bland indiska bönder. Det är en fråga om total ekonomisk depression. Det är svårt att livnära sig. Utsäddet kostar för mycket, regnar eller inte regnar.

Man pressar de stora. Men det som har växt uppmärksamhet i Indien de senaste veckorna är att man har tittat på statistiken över självmord bland universitetsstudenter. Och de senaste två åren har alltså en universitetsstudent i timmen tagit livet av sig i Indien.

Det är ganska groteska siffror när det är ett väldigt stort land. Och det undersökningarna visar att hittills, det är intressant med tanke på det vi pratade om, att de två saker man föreslår, som man menar, ligger bakom är alltså droger och alkohol på första plats och på andra plats så är det uppbrutna familjer.

Att man har haft en utveckling i Indien där den tidigare starka familjen Inte betyder lika mycket och till och med ibland faller ihop. Och de två faktorerna tror man är de drivande bakom denna hemska utveckling.

Martin

så är det ju så att för att du ska kunna ha en familj, för att du ska kunna ha normala familjrelationer så måste du ha en riktning och någorlunda framgång yrkesmässigt. Så att ett problem då för en indisk bonde som har problem med sitt jordbruk är att hela hans familjebildning är helt beroende av det.

Och samma sak med en student. För att i Indien är det ofta så att Du kan inte gifta dig till exempel och ha en partner och skaffa barn om du inte först har en tillräckligt bra karriär. För att de har andra typer av avnormer. Så att om du har problem som student eller jordbrukare till exempel så är det någonting som har väldigt stor bäring på det som de amerikanska forskarna kallar för relationsstress och familjefrågor.

Min grundläggande... Tack för att du tittade! Vi vantrivs i kulturen. Civilisation är någonting som på många sätt är onaturligt för människor. Det skapar stora mängder psykisk friktion att leva på ett relativt artificiellt sätt som vi gör. Men det finns grader i helvetet.

Och vår civilisation befinner sig i upplösningstillstånd. Eller vad man kanske kan kalla det för en dekadensfas. Höst eller vinter till den vår och sommar som vi upplevde från. slutet av medeltiden till mitten av 1800-talet eller någonsånt där. Så kulturen utsätter oss för större påfrestningar genom att forcera oss att leva mindre naturligt, men samtidigt så får vi färre fördelar i utbyte.

Tidigare så fick vi åtminstone ett stigande materiellt välstånd som kunde kanaliseras till att bygga återigen stora och starka familjer och ackumulera kapital som kunde gå till arv till kommande generationer och bygga ännu starkare familjer. Nu får vi istället unga människor som får kämpa stenhårt för att nå upp till den materiella standard som våra föräldrar och farföräldrar hade.

Så nu i tiden så har vi, visst vi har en del medicinska teknik nu som inte fanns förr och vi har datorer och internet som är extremt användbara i vissa avseenden. Men det är väldigt svårt för en ung man att ta sig till en position där han kan försörja en familj på sin lön. Men det kunde till och med arbetarklassen förr i tiden. Min farfar till exempel, min farfar var fabriksarbetare hela sitt liv.

Han gjorde badrumsskåp på fabriken i Kungshör. Man kan fortfarande se ibland sådana gamla badrumsskåp där det står Kungshör på. Det kan ha varit min farfar som byggde dem. Så han jobbade som fabriksarbetare hela sitt liv. Men han hade hemmafru och fyra barn och ägde en villa där han bodde. De hade det ganska fattigt, men de hade vissa essentiella saker i sina liv som är mer eller mindre otänkbara för en person med samma sorts yrke idag.

Så det är i alla fall min personliga magkänsla att självmordsepidemin och många andra sociala problem beror på att den västerländska civilisationen är som en rostig gammal maskin som fungerar sämre och sämre. Vi måste kämpa hårdare för att få kugghjulen att överhuvudtaget gå runt. mindre och mindre av värde kommer ut på andra sidan ur den här processen.

Och de här självdestruktiva beteendemönster är smittsamma. Stress, ångest och depression är i högre utsträckning kollektiva fenomen. Därför finns det ingen enkel lösning på problemet. Men på en individuell nivå så kan man i alla fall dra vissa slutsatser. Till exempel att ju mer man kan avskärma sig från en sjuk omvärld desto bättre.

Det sämsta man kan göra är att associera sig med och ta intryck från störda människor i en störd kultur. Och det behöver inte betyda att man går ut i skogen och lever som en eremit. Man kan säkert få 80% av effekten med 20% av ansträngningen bara genom att sluta titta på tv, sluta läsa tidningar, sluta småprata med folk om sådana ämnen som de pratar om på tv.

Och samtidigt som man distanserar sig från världen i stort. så måste man hela tiden söka sig närmare den lilla världen omkring sig. Klippa de här ytliga falska banden som man har med hundratals Facebook-vänner och istället satsa på att odla så bra relationer som möjligt med dina vänner. De delar av din familj, med vilka du upplever ömsesidig kärlek och respekt.

Fokusera på vad du själv vill, vad som är bra för dig och dina närmaste. Och fundera på vilka som egentligen är dina närmaste. Om du har en fråga eller en fråga som du inte har, så kan du ställa den här frågan i kommentarerna. om din familj, hela delen av din familj, drar dig i fel riktning. klippanden med dem också. Men det går liksom, det går liksom, det försöker jag komma till här, hoppas inte förörut, är att man trots allt kan orientera sig bort från en sjukvärld och skapa ett friskt och sunt liv i den lilla världen.

Boris

Det var väldigt klart och rättlinjigt och då ska vi också komma ihåg att i den linjens Förlängning, jag önskar ibland, få gånger ursäkt, att jag aldrig kommer bli sansbodd. Men jag tror att du kommer få se den här typen av sårliga epidemier i Sverige också. Av följande skäl, att de saker du pekar på där, de nära banden och familjen och vänskapsbanden och sociala sammanheten, hur viktiga de är för att förhindra detta.

Tack för mig. De tillhör ju inte någon slags värdegrund längre. Det har ju till och med gått in i läroböcker idag, att svenskens nationalkaraktär präglas av att de är statsindividualister. Det vill säga att svensken i och med en vill att staten ska ta hand om allting. Så att du kan förverkliga dig själv som individ.

med någon slags omedelbar behovstillfredsställelse. Det andra liksom satt på ett extremt undantag. Så vi har en fullt medveten politik som ska skapa en atomiserad befolkning som är beroende inte av nära och kära familj och vänner utan av staten. Och ju mer staten drar sig undan desto mer sådana här sorgliga fall kommer att hända. Alltså det är en... Tyvärr tror jag. utveckling som kommer att komma. Vi kanske har börjat se den redan.

Martin

Ja, vi ska gå vidare i den här sändningen. Låt oss också säga avslutningsvis att om du som lyssnar har allvarliga problem, om du har tankar på att begå självmord, ta kontakt med personer som bryr sig om dig eller sök professionell hjälp. Det känns mycket svårare än vad det är innan man tar steget, men det är otroligt skönt när man väl gör det och förlättar sitt hjärta.

Och även om det kanske inte känns så för dig just nu så finns det människor som bryr sig om dig och som vill lyssna och som vill hjälpa dig. Och om du känner av som mår dåligt. Ta kontakt med dem, prata med dem, hjälp dem att känna sig mindre ensamma. Se om du kan hjälpa dem på något annat sätt. Om det går så långt att de faktiskt tar sitt eget liv så kommer du leva med det resten av ditt liv med tankar på vad du kunde gjort annorlunda. Ta hand om er där ute.