Martin

För en knapp vecka sedan pratade vi om Kina, Xi Jinping och hans nya policies gentemot den katoliska kyrkan. Det var lite kremlologi och lite överblick över den situationen och apropå det inslaget så har vi fått ett brev från en återkommande korrespondent, kan man säga, som jag tänkte läsa upp.

Lantau Island den 11 maj 2018. Kära Martin och Boris. Jag lyssnade som vanligt med stort intresse på er genomgång av ordförande Xi's senaste attack mot Kinas kristna befolkning och vill er delge ett par punkter jag tror kunde vara intressanta att inkludera i analysen. Jag är ingen expert på det här ämnet i någon bemärkelse, utan bygger på min snart 20-åriga vistelse i Kina.

Kanske kan punkterna nedan ses som observationer som kan användas för vidare undersökningar och diskussioner av mer kunniga bubblamänniskor. För det första. Det finns grundläggande likheter mellan katolska kyrkan, Kossa Nåstrand, Kinas kommunistiska parti och alla liknande subversiva sektor. De är parallella strukturer till de existerande, verkar ojärna genom formella nätverk, är ointresserade av utomståendes åsikter, baserade på lojalitet och familj och så vidare.

Det kommunistiska partiet har, menar jag, korrekt identifierat den katolska kyrkan. som ett rivaliserande informellt nätverk baserat på tro, hängivenhet, dyrkande av ledare och så vidare. Alla dessa faktorer är bärande för kommunistpartiet själv och strategiskt sett så gör Xi rätt i att vara hård mot sådana organisationer. Det är viktigt att minnas här att Kina politiskt sett är organiserat som stat och kyrka tillsammans.

För staten är administrationen och partiet är kyrkan. Det här är inte helt lätt att beskriva men kanske kan Martin göra ett försök baserat på bifogad ritning. I korthet så är partiet ryggmärgen och visionen bakom allt. medan man låter staten och administrationen sköta samma områden men på en mer pragmatisk nivå. Det är alltså en väldigt liknande symbios som katolska kyrkan haft med staten sedan urminnes tider.

Är det mot den bakgrunden så förvånande att kommunistpartiet känner igen en annan maffianarrangeraren som uttrycket går You can't bullshit a bullshitter. För det andra, det som pågår är en ökad förföljelse av all spirituell verksamhet i Kina under Xi, inte en speciell förföljelse av just kristna. Det allmänna angreppet av kristendomen i kommunistiska Kina har pågått sedan 1949.

Jag tänker inte gå igenom mellanhistorien här, men från Deng Xiaopings reformer som började 1978 släppte trycket steg för steg på alla fronter för alla regioner. Det fanns förstås en större skeptisk mot de utländska religionerna, men generellt skulle jag säga att de länge räknades som rätt ofarliga, möjligen med undantaget av katolikerna. Inte ens 9-11 utgjorde någon större förändring i hur man såg på Uiguren och Islam.

De såg man skeptiskt på redan innan, men som potentiella separatister, som en geopolitisk fara, inte en religiös, inte en spirituell fara. Man använde förstås 9-11 på ett strategiskt sätt, men det är en annan femma än att se ett spirituellt hot. Här fanns det möjligen en skillnad i hur man hanterar Tibet och Dalai Lama som just ett spirituellt hot, men den biten får någon kunnigare bubblemänniska reda ut.

Man kunde under 2000-talet obekymra att besöka en så kallad underjordisk kyrka, och jag gjorde det själv vid ett par tillfällen. Dessa var välbesökta och välfinansierade. En av dem jag besökt kring 2005 i Hangzhou hade storbildsskärmar på alla innergårdar och samlade kanske 3000 personer till en söndagsmässa. Hälften inne och hälften på gården. Fram till Qi var det nog många som trodde att vi stegvis skulle fortsätta i den riktningen.

Men Qi fick vi. Qi kom formellt till makten 2012. AC Demera har försökt återupprätta partiets överhöghet i flera sektorer där partiet släppt territorium bit för bit, inklusive religion och annan spiritualitet än marxismen. Några områden där Xi skruvat åt tumskruvarna rejält är utrymmet för civilorganisationer, NGOs, att verka. Möjligheten för advokater att verka oberoende av för journalister i allmänhet.

Advokater som för övrigt ofta var kristna själva. Alla dessa sektorer är idag förnedrade och kuvade. Än viktigare var förstås att dra ner och krossa rivaliserade fraktioner inom kommunistpartiet. John King populisten Bo Xilai. Den pensionerade säkerhetsmannen Zhou Yongkang med flera. Någonstans längs vägen har Xi också inkluderat religion och spiritualitet i allmänhet.

Bibeln ska skrivas om, urgurerna förbjuds i viss utsträckning fira Ramadan och generellt ska religionen regleras centralt istället. Marxismen ska in på schemat igen. Undantaget bland religionerna verkar vara buddhismen. Sekten Falun Dafa är visserligen hårt förföljd, men inte nödvändigtvis i dess roll som religion. Men Xi har även återinfört samma kontroll vid universitet i Ermén och han har använt det för att piska disciplin i organisationen.

Kristendomen är inte det han tar sikte på, utan alla organisationer som potentiellt kan organisera och inspirera ett annat tänkande. Historiskt sett har protestantismen klarat sig bättre i Kina än katolicismen. Det kan i alla fall delvis skyllas på the right controversy där Rom på grund av ett ostrategiskt beslut tappade flera hundra års framsteg.

Men det kan också förklaras med att kommunistpartiet efter Dengs öppnande av landet varit mer benägna att tillåta den protestantiska versionen men mer skeptisk till den katoliskt organiserade Cosa Nostra-versionen. med en spirituell boss utomlands. Ett romer redan har visat varför Xi Jinping med viss rätta ogillar konkurrerande sektor med liknande populistisk organisationsstruktur och ledare i utlandet.

Allt som allt vi är många som är förvånade över att Xi Jinping valde vägen tillbaka till partitågenhet och att han inkluderat inte bara rättssamhället i angreppet utan även religionen. En sak verkar uppenbar, alla hans handlingar syftar till att stärka partiets makt. Och för att cementera den för kommande århundraden tror han själv att det enda sättet att kuva religionen är att våldsamt trycka ner den.

Tror han att marxismen faktiskt har ett andligt alternativ att erbjuda oss 2018? Det är faktiskt svårt att säga och kunnigare kinahänder än jag är osäkra. Vad som verkar säkert är att andlighet och religion i Kina går dystra dagar till mötes. Ett sista ord om Uigurerna. Uigurerna i västra Kina måste nog få ett speciellt omnämnande när det handlar om förföljelser från Beijing.

De har lyckats hamna på Beijings lista över usual suspects i minst tre kategorier. Utländsk religiös sekt, utländsk minoritet och misstänkt separatistisk region. Jag drar sällan och ojärlan lands för islam någonstans på planeten, men om man skulle vilja uppmärksamma på ett område där en muslimsk minoritet verkligen är i svårigheter, så skulle man med fördel kunna titta på vad som är på gång i just Xinjiang.

Inte otippat har Beijings policy även lett till viss radikalisering och ett antal skrämmande terrordåd, som aldrig riktigt får någon global uppmärksamhet då de snabbt tystas ner av Beijing. Jag missade för övrigt själv attacken i Guangzhou med bara någon timme. Islam i Kina är alldeles ett intressant ämne i sig som jag kanske återkommer till i en separat text. Med väldig hälsning, Bei Yang.

Boris

Jag hoppas vår vän Bejang skriver väldigt många fler brev från sin tillvara där borta. De är alltid väldigt bra tycker jag.

Martin

Ja, det är tredje eller fjärde gången som vi får brev från Bejang. Det är alltid roligt.

Boris

Får man tycka något?

Martin

Ja, det får man göra.

Boris

Alltså det är... just det här med katolska kyrkan, det är för att jag tror att vår vän där borta har rätt i att man har en... misstro mot en stark hierarkisk organisation med utländsk ledarskap. Men samtidigt så har ju den katolska kyrkan varit extremt, finns ingen påverk som inte varit extremt följsam mot Kina.

Alltså man har inte bråkat speciellt mycket om förföljelserna mot katoliker, man har haft biskoppar fängstad och så vidare. Så de borde ju rimligen betraktas som ofarliga ändå. Undertextning.nu Och jag tror att det finns något, det som oroar den kinesiska partiledningen också, är ju att det finns så många gräsrotskatoliker som faktiskt organiserar sig och håller fast vid sin tro, oavsett signalerna från Rom.

Alltså de är lite upperoende katoliker. Och att det finns något i själva den tronskärnan som gör att han är en listig herre. Han ser liksom att... Han är inte så orolig för att de leds från Rom, snarare för att de inte leds från Rom. Han inser att även om Francisco skulle säga att de alla skulle bli partimedlemmar så skulle de inte bli det. Jag tror det är mer det som oroar ledningen.

Martin

Det finns ju ett glatt resonemang där. Som vi pratade om i förra inslaget så verkar ju Vatikanen vara oerhört flata gentemot den kinesiska regimen. Så att, om de oroar sig över den saken, alltså om Xi Jinping och hans regim oroar sig över att partikanerna ska liksom infiltrera och gå emot kinesiska intressen och så vidare. De är verkligen paranoida.

För det verkar inte finnas något skäl, åtminstone inte under den här påven. Vet man inte vad som kan hända i framtiden men verkar osannolikt tycker jag att amerikanen skulle börja mucka gräl med kommunistpartiet i Kina.

Boris

Det har man svårt att se framför sig. Men jag är väldigt nyfiken på ett matigt brev också om islam i Kina och Uyghurerna.

Martin

Apropå islam, vi har haft en diskussion på BubblaBBS om de här sakerna. Det kom en kommentar där som jag tycker var tänkvärd. Så här skrev en BBS-medlem. Jag har lite svårt att hänga med i kritiken mot Kinas ingrepp mot katolska kyrkan. Från Kinas perspektiv är det en icke-kinesisk religion med extremt annorlunda värderingar som gradvis håller på att kolonisera dem.

Att de då tar i mig krafttag är väl en naturlig reaktion som är högst förståelig. Ur ett svenskt perspektiv, där vi ser någonting liknande hända i nutid, borde vi väl snarare lyfta upp det som ett föredömligt exempel. Vad säger du Boris om den här kommentaren? Är det möjligen dubbelmoraliskt av oss att kritisera kinesiska staten för att de driver ut katoliska kyrkan samtidigt som vi önskar oss att europeiska ledare ska driva ut islam?

Boris

Det där är en mångfacetterad fråga skulle jag säga. För det är ju så här att det finns det på flera plan. Det finns ju ingen som inte, alltså katoliker i Kina. Det som är den formen av religion är ju att de är alltid nyttiga samhällsmedborgare.

Det finns i alla samhällsskikt men du har ju även katolska företagsledare i Kina. De är rika och mäktiga människor som håller fast vid sin tro och gör goda saker. Problemet med islam i Sverige är ju att islam här är väldigt mycket en, ursäkta uttrycket, dagdriva religion.

Den är mer till för att bygga offer, kofte, status och vi muslimer är förföljda. och ge oss därför bidrag till våra organisationer så att vi kan bekämpa islamofobin. Så att, nej, alltså, det är... Jag kan inte se att den svenska nationen i sig skulle ha problem med hårt arbetande muslimer som liksom var inlämnade i samhället. De kinesiska katolikerna är inlämnade i samhället. Jag har lite svårt att se kopplingar däremellan.

Martin

Ja, det beror lite på vilket plan man ser det på. Kopplingen är rent praktiskt, rent handgripligt. Så har man på vissa sätt en liknande situation på marken. Den politiska bakgrunden och den historiska kontexten är väldigt annorlunda. Motsvarigheten i Kina, uppenbarligen så är inte situationen parallella. Det är inte så att den kinesiska staten i årtionden har spenderat oräkneliga miljarder på att försöka få kristna människor att invandra till Kina.

Och sen så fort de har kommit förbjudet dem att arbeta och erbjudet dem istället generösa bidrag och gratis bostäder och så vidare. Och på det sättet att staten har byggt upp en kristen kultur. underklass som går runt och slår dank i Kina. Så vi har ju i huvud taget inte de motsvarigheterna. Och om Kina hade gjort det, alltså skapat en gigantisk grupp med importerade kristna, då skulle man ju säga att lösningen på det problemet är ju till att börja med att de slutar med det.

De slutar med att importera en massa kristna människor om de inte vill ha kristna människor i landet. Och så får de väl reversera och gör sig av med den politiken. med de kristna. Kruxet är ju dock att, som jag vet, så är det inte väldigt mycket import. Det kanske finns en del präster och sånt där som kommer utomlands ifrån för att missionera i Kina, men de allra flesta kinesiska kristna är kineser.

Ja. Så att problemet i Europa är inte islam som sådant, utan det är Det är massinvandringen, det är invasionen som är orkestrerad av våra egna stater. Med benäget bistånd såklart av islamister och så vidare. Men roten till problemet är inte att islam finns på europeisk mark.

Även om naturligtvis lösningen innebär att det kommer finnas väldigt, väldigt lite islam och väldigt lite tolerans mot islam. Helt enkelt för att alla de här dagdrivarmuslimerna kommer inte finnas i Sverige.

Boris

utan subventionerat daglig eviri.

Och det är en inhemsk religiös riktning och ingen av dem ska kunna säga att till exempel kinesiska katoliker vill ta över statsmakten eller leva på bidrag som det är inne på. Det finns ju bara inte. Så jämförelsen haltar helt enkelt.