Martin

Kostin Alamariu, Alternativhögern är ingen rörelse utan ett hjärnspöke hos eliter som tappat greppet av unga. Tillskrivs ideologiledare och organisationer för att dölja den verkliga ungdomsrevolt som pågår. Jag är glad att se den här artikeln. Det är alltid härligt att... Det är intressant att få sina uppfattningar utmanade av en text man läser.

Det är också ganska skönt ibland att få sina uppfattningar bekräftade av en klok plattform som Social Matter. Jag har blandat det känsliga. Jag tyckte de har varit på Dekis ett tag. Men det här var en bra artikel i alla fall. Här påpekar pseudonymen Kostin Alamari. För som vanligt så är det alltid pseudonymer som skriver på de här sajterna. Alternativhögen är inte vad den påstås vara.

Man pratar i vitt och brett om det här fantastiska fenomenet Alt-Right som är en ny rörelse som får jättemycket utrymme och uppmärksamhet och ungdomarna blir Alt-Right och vi libertarianer får ju höra att den libertarianska rörelsen är döende för att alla de smarta libertarianerna hoppar över till Alt-Right.

Det är bara losers kvar nu inom libertarianismen. Hela tiden. Det är som alternativhögerns spöke vandrar genom alla politiska kretsar världen över kan man säga. Men som jag har påpekat flera gånger i Radio Bubblos andra sammanhang så är det svårt att se vad egentligen substansen är bakom det här. Det pratas vitt och brett till exempel om att alternativhögern var avgörande för att Donald Trump...

Det är ju Trumps förtjänst att han blev president. Och alternativhögern har bara försökt tål sig äran på ett väldigt fräckt sätt av Trumps fantastiska valseger.

Som det påpekas i artikeln, jag tycker det är intressant, så handlar det i hög utsträckning om att de etablerade samhällseliterna, politiker, journalister, intellektuella akademiker osv. De har vissa mallar, vissa mönster som de måste analysera allting i. De kan inte tänka utanför den här lådan. De måste alltid se saker som en rörelse.

Och de måste tro att en rörelse hålls samman av en gemensam ideologi. Och de måste tro att det här görs genom organisationer, och att organisationerna har ledare. Lite enkelt uttryckt så projicerar de hela tiden att allting fungerar precis som vänstern funkar. Att det är en ideologiskt driven, leninistiskt orkestrerad rörelse, eller en politisk maskin.

Men det är inte alls det som händer. med det som man kallar för alternativhöger. Det underliggande fenomen som finns bakom det som man kallar för alternativhöger, det som eliterna, det som vänsterprogressiva eliterna kallar för alternativhöger. är någonting helt annat.

Varför pratar man om det här? Men det är precis så. Det här är den etikett som etablissemanget sätter på ett underliggande fenomen. För att förstå det, för att kunna prata om det. Men också eventuellt för att skila över de verkligt problematiska tendenserna. För det underliggande finns det till exempel, på ett sätt, en mer prosaiskt förhållande och ett farligare förhållande.

För en rörelse, en organisation med ledare och ideologier, de kan man konfrontera rakt på och slå ner. Men det vi har att göra här är i hög utsträckning att... Unga människor, unga begåvade människor som i en äldre tid hade till exempel gått till ett universitet och fått en meningsfull utbildning och bildat sig och kanske fått en bra yrkesban och så vidare. De minns det nu att de har blivit fullständigt blåsta.

Universitetet som de gick på höll bara på med skit och politiskt korrekt trams, åtminstone om man studerade någon typ av humaniora eller samhällsutveckling eller något sånt där. Så att de har blivit snuvade på den här möjligheten som de tänkt att de skulle få och som tidigare generationer fick. och många av dem har bestämt sig för att... gå till ett bibliotek och börja läsa själva. Istället för att gå till till universiteten och bli matade, matade med sån här tratt med det politiskt korrekta skiten som de har på universiteten nu.

så går folk tillbaka till källorna, läser de gamla böckerna, delvis de böcker som man läste förr i tiden på universiteten, men också andra källor om vad som gick fel, inte bara samtida analyserna av politik och sånt där, utan även vad skrevs det till exempel medan den franska revolutionen pågick, om den franska revolutionen.

Och på så sätt upptäcker man en av de saker man upptäcker i en gammal kontrarevolutionärpolitisk period. tradition. Men det är mycket mer som handlar om en generell törstig efterbildning, en längtande för att knyta an till de klassiska ideal och klassiska verk som på många sätt är grunder för vår civilisation. Så att det är en tyst, faktiskt en ungdomsrevolt, men som är någonting helt annat egentligen än en politisk rörelse.

Även om det också bildas då som, kan man säga, en fenomen. Folk som går på, folk som tror på Hillary Clinton och etablissemangets påhit, att det här är en rörelse, att den bygger på ideologier och organisationer. Och de hakar på det och säger att ja, fantastiskt, det innebär ju att det är vi som är alternativhögen. Vi är vår lilla organisation och vårt partiprogram. Så det är en väldigt intressant symbios faktiskt mellan etablissemanget och den formella alternativhögen. Men det maskerar. än mycket mer intressant och farligare verklighet därunder.

Boris

Så sant. Jag har lite problem med den här texten, därför att jag tycker att den skäms lite grann av ett problem som jag ofta tycker mig upptäcka hos alternativ högerskribenter, även de som är bra faktiskt. Och det är alltså, när jag läser dem så hamnar jag ofta liksom i en slags tidsmaskin på något sätt, och tillbaka till 70- och 80-talsvenstern.

För på mig så är de präglade av samma sätt att förhålla sig till teori och intellektuellt arbete i kombination med praktisk politik. De två rörelserna som på ytan kan verka vitt skilda alltså. Den här texten är ett uttryck för detta. Dels är det här försökan att oerhört envist definiera olika rörelser.

Var är den rätta ideologin? Och hela tiden ska det finnas en slags, ibland inte utsagt, grej om att det här ska omsättas i praktisk politik. Och de här två sakerna måste man ha en jävla tydlig rågång emellan. Att dels måste människor, väldigt förutsättningslöst liksom, tränga in teorier, uppfattningar, historia, ekonomi. Och så brukar man säga brottas med sig själva också, sina egna uppfattningar.

För att det ska bli rätt. Men det finns hela tiden i många alt-right-texter vilja att hitta något jävla historiskt exempel som talar för en själv till exempel och den politiska ståndpunkt man har idag och så fiskar man upp det i exempel som slår man i huvudmotstånden. Bra exempel finns här i texten alltså om...

när författaren ska dra landsförrasbegreppet, vilket han väldigt gärna får göra, men han gör det på dåliga grunder. Och han gör det på grund av spansk kolonialism och att man där var väldigt noga med blodet. Man delade in de koloniernas invånare beroende på hur mycket blod de hade och upprättade en slags kassystem baserat på ras och blod.

Men det finns ju, och det har ingenting med verklig historia att göra. Man gjorde det i vissa kolonier, i andra kolonier som Mexiko till exempel, kanske den största och viktigaste. Så var det definitivt inte så. Det fanns det där som en formalia som aldrig spelade någon roll i den sociala utvecklingen. Så att man måste skilja på de här. Och hela tiden så hoppar man fram och tillbaka.

Detar upp ett Evola-citat och så ska man rättfärdiga dagspolitik för detta. Det är jävligt farligt alltså. Man ska hålla isär sakerna, diskutera vad som är praktiskt nödvändigt politiskt rätt att göra idag och ha en ganska förutsättningslös och djupblodande diskussion vid sidan av helt enkelt. I alla fall min ståndpunkt.

Martin

Jag håller med om att den här diskussionen om rasfrågan Jag har till lite bränn också. Delvis av samma skäl som du nämnde. Tar också upp antika Grekland som exempel. Och han säger då att folk som vill förklara bort rasfrågan pekar till att man fokuserade mycket på begreppet etnos. Men man hade också ordet genos som visar på att man hade då med föreställningen av ras snarare än etnicitet.

Och han pratar också om den eugeniska modellen som fanns i olika... Sparta är mest kända såklart, men även andra samhällen i antiken Grek, tyvärr. Men liknelsen haltar väldigt mycket. Den får inget riktigt grepp om den seriösa kritiken mot rasdiskursen som finns idag.

Som vi till exempel har pratat om här idag i Bubbla flera gånger. Det är sant att de gamla grekerna hade rasuppfattningar. De sa att vi olika raser och olika raser kan inte leva ihop. Det är någonting man ärver och det är någonting man kan se på folk. De grupper som de pratade om var verkligen inte t.ex.

vita mot svarta. Det var verkligen inte så att grekerna sa att vi tillhör den europeiska rasen. Vi som bor här på Pelle Ponesos och de som bor på Sicilien och de som bor uppe i Tyskland. Vad de nu kan ha kallat de områdena. Att vi tillhör en ras. Och sen så är det de här mörkhjärnorna som kommer från...

från Mesopotamien eller Afrika, de tillhör en annan ras. Deras uppfattning var att vi som bor här i östra Grekland, vi tillhör en ras. Och ni som bor i västra Grekland, ni tillhör en helt annan ras. Och det är omöjligt för oss att dra jämt för att vi tillhör olika raser. Deras rasbegrepp var något helt annat. Och med modern terminologi så skulle vi se definitivt alternativhögern, utan tvekan.

säga att alla de här olika rasgrupperna som grekerna såg tillhör exakt alla ras, nämligen den vita rasen. Det här hittepåbegreppet som de har, den vita rasen, den europeiska rasen. Men med det klassiska grekiska rasbegreppet så skulle man tvingas dra slutsatsen att Europa till exempel består av minst lika många raser som det finns länder idag.

30, 40, 50, 100 olika raser. Och det är något helt annat än vad Alternativhögern pratar om i sin rasiskurs. För de försöker få den här superkollektivistiska rasförställningen om att det handlar om en vita mot svarta.

Boris

Ja, klass mot klass, ras mot ras. Det blir lite för lika. Sen finns det en sak till som jag inte vet om författaren haft bråttom här, men själva det blir så underligt för han tar i sluttampen där så tar han ju upp det här begreppet Man brukar anklagas för att vara vitmaktrasist om man tar Mark Zuckerbergs syster som exempel, att kulturella arvet från Grekland och det klassiska arvet från Även klassisk musik från långt senare skulle vara uttryck för vit makt och kolonialt medvetande.

Och så tar han bara en liten bit av det. Jag kan ploppa upp några moderna exempel som Sonny Heasitt Coates en svartförfattare som är jättepopulär och älskar Obama som har såna här uppfattningar han bryr sig inte om det västerländska kulturarvet men det är lite underligt att han tar dem som exempel för han har hört sig historien förut för att den västerländska historien har ju alltid brottats med att det har funnits någon slags 5 ideologiskt 5te kolonn, alltså som alltid har sagt att Nej, den västerländska civilisationen är underlägsen den i de andra kontinenterna.

De är mycket mer naturliga och bättre på alla sätt. Vi har en stark falang för den tankegången i den franska upplysningen till exempel. Så det där måste man gå tillbaka i historien och bena i när och hur och varför uppkommer den tanken och hur kan den hela tiden växa sig starkare och starkare. Så det här känns som ett polemiskt axstycke, jävligt snabbt, hopsnickrat helt enkelt.

Martin

Det är ofta med texterna att det finns enstaka guldkorn samtidigt som det finns problematiska aspekter. Men som så ofta stimulerande. Ta sig an.