Martin

Ann Heberlein, den som är god på riktigt, prioriterar sina nära över försök att rädda världen. Gör man inte skillnad på människor är man en dålig förälder, vän eller partner. Ja, det var blandade känslor när jag läste en sån här artikel, en gästkronika från Ann Heberlein. Och en sån senare så blev jag väl upppiggad.

av att någon skriver en sån här sak i en ganska mainstream tidning. Det är ju GP då som har lite annorlunda styrkor på ledaredaktionen. Samtidigt så är det inte som att dom är någon perfekt urverk på GPs ledaredaktion av rimliga åsikter. Det är ändå fint när man får en sån här idé. Vi kan gå in på idén lite senare.

Samtidigt är det deprimerande att det här ska behövas sägas och att det uppfattas som en kontortionell uppfattning. Och det är väldigt snuttigt, kort och snuttigt skrivet på det här kvällstidningsaktiga sättet. Jag läste den här artikeln och sen så kom jag tillbaka och tittade på bubblesidan och sa att det var en Anhebeline-artikel. Jag tänkte ju läsa den, ska jag inte läsa den?

Och så klickade jag på den igen och insåg att jag redan läst den. Men det är liksom tre stycken av, det är som en tweet kan man säga. Ja, förlåt. Jag vet inte varför jag känner ett behov av att gnälla över det där. Ja, men det är bra. Det är väl det jag skulle vilja läsa mer. När jag klickar på en sån här grej, då känner jag att kan man inte få läsa en ordentlig essä om det här intressanta ämnet? Jag vet inte, jag ska inte klaga på Anne-Evela. Hon har ju liksom ett antal ord som hon ska skriva.

GP, och GP är en döende tidning som liksom har kanske några veckor kvar att leva eller något sånt där också. De kan ju inte ta ut svängarna för mycket. Men tänk om man kunde få läsa lite mer djuplodande om de här ämnena.

Boris

Ja, för att den är ju förbannat... Jag har inget emot ståndpunkten. Liksom inte du har det. Men alltså den är lite fattigt konstruerad. Först är det utgås som en bok av Nick Hornby refererad väldigt snabbt. Nick Hornby är jävligt trist att läsa. Och sen tar någon och refererar till en etikexpert.

Och sen tjoff du. Vi bör göra skillnad på våra människor och ta hand om våra nära och kära. I första hand då blir världen bättre. Skriver man de viktiga ämnena så får man väl lägga sig i vind om man gör det ordentligt. Inte med lite halvtaskiga referenser och referat. Det är fattigt helt enkelt. Jag har varit störd av att de liksom... Jag ska tycka någonting om det här. Nu svänger jag ihop något. Man får ur sig något mer genomtänkt på 3000 tecken tycker jag.

Martin

Jag blir glad att höra Boris att du hade en reflektion som... Låt oss säga något om innehållet för att det är intressant. Kärnidén här, om vi ska uttrycka det på ett annat sätt än via en utdragen i Kornby referens, är att den här idén som finns om alla människors lika värde, Det är en äldre idé, förstås, än den svenska värdegrunden.

Det är faktiskt i viss utsträckning en central idé i den västerländska kulturen under flera århundraden egentligen. Den har blivit mer renodlad och extremt tolkad. Men det är en idé som man inte bara kan avfärda som en PK-fluga i Sverige på 2010-talet.

Idén är att alla människor är... är likvärdiga. De har samma värde och ska behandlas lika. Och om du särbehandlar en människa över en annan eller en grupp över en annan, då är du ond. Och inte bara lite ond heller, utan det är liksom höjden av ondska, essensen av ondska och all särbehandling av människor är egentligen moraliskt likvärdig.

Så säger de inte rakt ut, utan... Men man märker det när man skrapar på ytan att om du till exempel tycker att din egna barn är viktigare än andra människors barn så är det väldigt suspekt. Eller om du tycker att svenska barn i allmänhet är viktigare att lägga resurser på än afghanska skäggbarn.

Då är det oerhört suspekt och därifrån är det en flytande skala. till att vilja lassa in judarna i cyklon-br-ugnen. Så det finns den här idén och de flesta människor skulle jag tro, i alla fall många människor, skulle tänka att det där är överdrivet.

Men i grunden så är det ju en sund idé. Alla människor är lika, alla människor är lika värda, man ska inte särbehandla människor. Men det är en fullständigt förfelad idé, den här jämlikhetsidén. Det är en oerhört destruktiv idé, djupt orealistisk. Och det bästa sättet att beskriva det är att det är en oerhört ond idé. En ond idé leder till ett sätt att avsiktligt skapa enormt mycket förstörelse, kaos, och lidande. Och det är också den direkta inversen av den sunda, naturliga, goda principen för hur man ska bete sig.

Boris

Och det är därför man också ska vara misstänksam mot politiker. Alltså världen är ju fylld av politikerbarns berättelser om hur alla deras problem kommer sig av att någon eller oftare mera båda föräldrar inte var hemma och ägnade sig åt att frälsa världen.

Och det där ska man bli misstänksam mot. Visst blir man så här personligt misstänksam mot en människa som låter sin familj gå av vind för åk? därför att han eller hon måste rädda världen. Alltså det är något som inte rimmar, tror jag, med en naturlig mänsklig inställning.

Martin

Det är en otrolig hänsynslöshet mot de egna barnen. Och dessutom är det en paradox, därför att vi kan inte rädda världen om vi inte ens kan hjälpa våra egna barn. Då är allting förlorat om vi inte kan skydda våra barn och se till att de växer upp till en bra familj. Det börjar egentligen på en annan punkt.

Den enskilda individen själv. För att kunna hjälpa någon annan, för att ens kunna hjälpa sin egna barn, så måste man hjälpa sig själv. Man måste i grunden ha ett egennyttigt perspektiv för att kunna vara stark och väl fungerande nog för att kunna hjälpa någon annan. Och det här är en del av det som den rådande ideologin har för oss.

desperat vill täcka över. Och därför demoniserar man, i första ledet så demoniserar man individualism. Man kallar det till exempel för egoism eller själviskhet. Och man försöker få det till att det är en sorts sjuklig, narcissistisk idé. Att fokusera på sig själv och se till att man själv har det bra, att man har resurser, att man har handlingsförmåga.

Och så vidare. Men det är den första förutsättningen. Och den som försummar sig själv och sin närmiljö för att istället till exempel rädda världen kan inte hjälpa någon. Och därför är det de personerna som är narcissisterna. Det är de som är de självupptagna, självrättfärdiga, egoistiska svinen. som pratar stora ord om att rädda världen och såna här saker. Men de är i praktiken så värdelösa som människor, att de kan inte hjälpa någon eller någonting. De kan inte ens hjälpa sig själva.

Boris

Nej, och de är enbart ute efter personlig makt och att komma sig uppåt här i världen. Det är därför de pratar om att frälsa världen. Och de använder både De använder inte bara andra människor utan även sin egen familj som är trappsteg i att komma sig upp till en riktig maktposition. Sådana människor som man alltid aktar sig för.

Martin

Sedan har vi den här idén om den expanderande cirkeln av omsorg. Det här är en idé som går tillbaka i västerländska idéhistorien åtminstone i två-tre hundra år. Något sånt där har den här idén varit i omlopp. Men den vantolkas idag på ett halsbrytande sätt. Framförallt i relation till den relation som den har med den här ideen.

Det finns något i idén. Så som den normalt uppfattas så blir människan mer och mer moraliskt upplyst. I ett primitivt, animaliskt tillstånd bryr man sig om sig själv. Man beter sig hänsynslöst och predatoriskt mot alla andra organismer.

Man äter upp dem, våldtar dem och exploaterar omgivningen. Omgivningen. Och sen så... uppnår vissa organismer nivån där man kan istället bry sig om sin familj och ser sina barn som likvärdiga. Och sen så kanske man blir förmögen att ta moraliska hänsyn till en utvidgad familj, eller en bigemenskap som blir central.

Och sen i nästa steg i den moraliska revolutionen så känner vi en samhörighet med en hel nation. Så då tänker vi på alla svenskar. Alla svenskar är ungefär som en by och som en familj. Och sen kommer det fantastiska moraliska sju-milarklivet när vi går med i EU och inser att vi är alla europeer. Och alla europeer är lika, vi ska ta hand om hela Europa.

Alla europeer är våra bröder. Tills vi till slut tar det slutdiltiga steget och inser att hela världen är som en by. Är som en enda gemenskap. Alla människor är lika. Vi ska i samma utsträckning ta hand om hela världen. De som bor i din faktiska by här i Sverige. Om du nu bor i en by, ditt kvarter, dina grannar som bor i samma trappuppgång. Vad vi nu har. Du ska bry dig lika mycket om dem som du bryr dig om människor som svälter i Sudan.

Eller något sånt där. Och det finns, som det ofta finns med sådana här idéer, så finns det ett sorts korn av sanning. Men det är en fullständigt förvanskad idé. Det som man kan konstatera på ett mer realistiskt sätt är att det är naturligt för människor att bry sig om andra människor. Det finns en sorts koncentrisk utveckling i det att man först måste ta hand om sig själv för att ens kunna hjälpa någon annan.

Sen måste man ta hand om sin familj och bygga en välfungerande familjenhet för att familjen ska kunna vara en möjlighet. till någon nytta för till exempel ett lokal samhälle. Så att för att hjälpa din by så måste du först hjälpa din familj, bygga en bra familj. Och om du bygger en bra by så kan den i sin tur påverka en större gemenskap som finns runt omkring.

Men det måste byggas på ett organiskt sätt, steg för steg. Man kan inte hoppa över de här nivåerna. Det som händer om man hoppar över nivåerna och säger att vi ska bry oss lika mycket om alla människor, eller för den delen att vi ska bry oss lika mycket om alla svenskar, det är att man bortser från alla nivåerna emellan. I praktiken bryr man sig inte om dem alls, och i praktiken så innebär det att man blir en destruktiv kraft gentemot alla de här organiska, hierarkiska nivåerna.

som leder upp till att det är väldigt abstrakta nivån. När man tänker på en nation till exempel, alla svenskar och sånt där. Det är inte uteslutande att det kan finnas, även enligt mitt synsätt, legitima saker som man kan göra på nivån svenskar verkar för svensk kultur eller sådär. Men det blir inte bara tomt utan också destruktivt och omoraliskt om man inte innan dess ser till att ta hänsyn till alla de.

nivåer som kan bygga upp till en svensk gemenskap. Från individen, via familjen, lokala gemenskaper uppåt. Det är det som den här expanderande moraliska cirkeln motsvarar från ett naturligt perspektiv. Hör,

Boris

hör.