Martin

Nu ska vi gå till Nordamerikavdelningen och ett speciellt inslag. Inte en nyhetsartikel här, utan ett mycket efterläggtat inslag. För att det är senaste två veckor ungefär så har vi väldigt mycket nyhetsrapportering från Texas, framförallt Houston, Texas om de stormar och regnöversvämningar som har hänt där i samband med orkanen Harvey.

Och en handfull personer har hört av sig till oss på bubbla radio bubbla och frågat hur går det för Houston, Texas? Hur går det för vår långvarig korespondent? Är han okej? Har han spolat bort? Hur är det med hans familj? Och därför ska vi nu läsa ett brev som Just Don't Text us skickade för... Jag ska säga att det skickades för en dryg vecka sedan ungefär.

Så du får tänka på det att det här var när stormen var som värst nästan. Eller precis efter det värsta, piken. Hej radion! Den senaste veckans intensitet har lagt sig något och jag försöker samla mig nog för att skriva så ni slipper undra hur vi har det här borta. Vi kom tillbaka till Huston efter en Sverige-resa, bara några dagar innan allt brakade lös här.

Insikten om situationens allvar penetrerade bara långsamt på jätteläg dimma. Det var nog inte förrän jag började sätta mig in i vad som hänt under orkanen Ike 2008 som poletten trillade ner. Potentiellt tre veckor utan el alltså, tänkte jag långsamt och började gnaga på knogarna för att tänka ut vad som bör prioriteras. Med tanke på hur sent ute vi var så var jag ganska nöjd med resultatet.

Vi hittade en oraided Trader Joe's så att vi gick och få tag på vatten, konserver, mjölk, sorgborris och flingor. Eftersom det inte gick att hitta några gasolkök eller elgeneratorer så la jag in lite brädor i trapphuset och tänkte att torrved snart kunde bli en bristvara. Sista varvet ute på stan fick jag tag på batterier, ficklampor och ett laständare.

Men nu började det blåsa och regna ordentligt. Eftersom jag inte hade en aning om hur snabbt allt kan gå så skyndade jag mig hem för att inte bli strandad borta från familjen. Det var en obeskrivligt samlad känsla vart man än kom. Det blev ännu mer bizarrt av att regnet piskade mot oss när vi sprang in och ut ur affärerna och försökte komma över saker som var bra att ha. En slags tyst kaos med ständigt ökande intensitet.

Väl hemma igen var jag glad över vad vi lyckats komma över och kände mig relativt väl förberedd. Stormen tilltog egentligen inte så mycket mera under dagen på fredagen. Riktigt gick att det skulle braka löst under fredagskvällen men det hände aldrig riktigt. På lördagen var vi ute och promenerade och dokumenterade vattennivåerna vid bägen. Relativt mycket vatten men inget anmärkningsvärt.

Men på lördagskvällen tilltog allt. Tack för mig. När mörkret kom tilltog stormen och ganska snabbt började det dundra, så mycket att ingen av oss förstod hur barnen kunde få ut och sova. Det blickströde stundtals som om vi hade ett stroboskop utanför fönstret. Vi hade flyttat sängarna in i ett hörn i ett av sovrummen för att inte någon skulle sova nära ett fönster och vi hade barkaderat oss så gott vi kunde, men vi kände oss rätt små stundtals under natten.

Det kändes som om Thor själv stod och bankade på toppen. När natten var slut och ljuset bröt fram så bodde vi plötsligt på en ö mitt i en sjö. Vi bara stod och gapade och tittade ut. Varje gång man gick förbi ett fönster så fastnade blicken. Så oerhört mycket vatten. Och regnet fortsatte. Klockan elva gick strömmen. Plötsligt kändes allt väldigt, väldigt allvarligt. Nu kunde vi inte längre tas någonstans.

Bilarna stod förvisso torrt än så länge, men grinden är eldriven och vägen är utanför numera en sjö. När det hördes ett pistolskott uppåt gatan kände vi oss väldigt utlämnade. Som tur är, är Gud god mot oss utbödlingar. De grannar vi har under oss och delar huset med går inte av för hackor. De är rediga Texasbor, lugna och intelligenta. Mannen är barnläkare.

När jag beklagade mig över att jag inte skaffat nog med vapen så låg han bara och försäkrade mig om att de hade mer än tillräckligt med vapen och att ingen kommer att komma in i den här byggnaden ostraffad. Jag upplever det fortfarande som väldigt exotiskt med rakryggade kristna barndäkare som är beväpnade till tänderna. Säger du? Vi hade också kontakt med högt ärade premiummedlemmen Austin, Texas.

Det kändes och känns oerhört bra att ha kontakt med en annan svensk och bubbla vän. Han erbjöd oss att komma till honom i Åsten trots att vi aldrig har träffats. Sånt går inte obemärkt förbi. Många gånger under söndagen kände jag mig lite dum som jag inte drog dit. Nu var det ju för sent. Men utan el och strandade på en ö blev livet väldigt snabbt oerhört praktiskt. Hålla telefonerna laddade genom datorer och bilar, planera hur vi borde ransonera vatten och mat, försöka hålla kontakt med de olika nätverken och informationskällorna, försöka hålla humöret uppe och samlat.

Vattnet fortsatte att stiga in under söndagen och framåt kvällen var det framme vid vår dörr. Grannarna nedanför flyttade upp en luftmadrass till vårt extra rum och planerade att flytta upp under natten om vattnet skulle fortsätta stiga. Minst sagt oerhört spänd stämning. Under dagen hade vi sett folk vada förbi utanför med sina viktigaste ägodelar på huvudet. En militärhelikopter hovrade över den närmsta korsningen för att plocka upp en kvinna med en bebis som behövde hjälp.

Det blir rätt ödesmättat när allt är knäpptyst förutom militärhelikoptern runt knuten. Som tur är visade det sig sedan att regnen inte varit lika intensiva i östra Justen där vår närmaste baju har sitt utlopp. Så trots att regnet fortsatte så sjönk nivån under söndagsnatten och kom aldrig upp till dörren igen. På måndagsmorgon såg vi vägen utanför igen och på eftermiddagen kom strömmen tillbaks.

Det kändes som en oerhörd lyx med AC och varm mat. Idag öppnar de första butikerna, Whole Foods, Target och Chick-fil-A. Det kändes som en oerhörd samhällsservice och verkligen inte något att ta för givet, att butiksägarna ska samla sina trupper. Föga förvånande är det de kristna och libertarianerna som öppnar först. Men det är fortfarande skrämmande tyst överallt. Nästan vartenda hus i kvarteret har börjat rivas ut.

Gatorna kantas av högar och gammalt bråte. Vad som brukade vara möblemanget på folks bottenvåningar. De flesta hus här är enplansbangalows. De flesta är obeboliga och kommer att vara i många månader. Min närmsta vän och affärspartner hade sin svenska fru hemma i Sverige, så han passade på att jobba ett en veckas pass på sjukhuset och kunde därmed inte vara hemma och rädda saker.

En meter vatten fyllde hans hus och ingen har kommit åt det förrän idag, men nu kan man inte längre gå in utan ordentlig skyddsutrustning. Sorgligt. Men i allt detta tunga och sorgliga lyser människorna som solen, folk är enormt samlade och oerhört flitiga. I samtliga sociala kanaler vi har tillgång till är folk enormt organiserade och sätter alla sina resurser till förfogande.

Min tro på folk och civilsamhället har verkligen stärkts av detta. Ingen inväntar instruktioner från någon myndighet utan alla bara kör. Listor cirkulerar på restauranger som delar ut gratis mat. Arbetslag bildas för att rensa ut hus. Information sprids så fort att den ibland slår emot oss från många håll samtidigt. Folk öppnar sina hem och sina kylskåp.

Det är väldigt ödmjukande och rörande att se och ta del av. Idag började uppställandet i vår del av stan. Imorgon ska vår kyrka samlas för att börja rensa ut min vänshus. Jag är osäker på om jag hoppas att han hinner komma hem eller inte. Själv bodde vi där under första delen av vår vistelse här och jag har svårt att hålla tårarna borta när jag ser förödelsen i vårt gamla garagekontor. Samtidigt är det svårt att inte gråta tacksamhetens tårar över andra saker.

Att han och hans familj är välbehållna. Att min fru och mina barn är friska. Att vi får sova i torra sängar ikväll och äta varm mat i morgonbitti. Jag har också upptäckt en slags kärlek för civilisationen under allt detta. Jag frästas ibland att vilja lämna staden med stort S bakom mig och flytta ut på landet och klara mig själv. Och kanske blir det så till slut. Men i allt detta upptäcker jag också att jag älskar civilisationen och staden.

Jag älskar att åka bil till jobbet och jobba med esoteriska informationstransformer. Jag älskar att diskutera startups och programmering. och njuta av att mina vänner skryter om de senaste prylarna och de coolaste bilarna. Ibland frestas jag att längs liv, men nu måste jag konfrontera att i den längtan finns en slags otacksamhet. Jag älskar också dyrt kaffe och tjafs om oresentligheter på internet.

Det är ni för mig att se detta. Avslutningsvis vill jag säga att det var förvånansvärt lite som saknades för att vi skulle vara närmast helt oberörda av strömavbrottet och isolationen. För att sluta på en mer praktisk ton kommer här listan över saker jag önskar att vi hade. 1. Gasolkök 2. Bensindriven elgenerator 3. Vapen 4. Externa Battery Packs till telefonerna 5.

Godis, läsk och onyttigheter Uppställandet har redan börjat och när vi åkte till Chick-fil-A för att hämta middag så kunde jag faktiskt knappt låta bli att känna en viss optimism över vår civilisation. Det är helt uppenbart att folket här inte går av för hackor och det från himmelrikets perspektiv redan har skapats mycket meriter över dessa dagar.

Det finns oerhört många hjältar i Texas just nu, misstänker jag. Jag har också lovat att framföra hjärtliga hälsningar från Åsten, Texas, som förutom att öppna sitt hem för oss har varit ett oerhört moraliskt stöd, förutom att han också tillfört en stabil informationsström. Det är väl rätt anmärkningsvärt hur konkret och kraftfullt Bubblanätverket har börjat bli, tycker du inte? Vi har fortfarande inte ens träffats eller pratat i telefon, men det känns verkligen som vi har fått en nära vän här av att ha haft kontakt dessa dagar.

Trots all trötthet och förvirring så kan jag inte låta bli att tjäna en viss nöjdhet över den klarhet en sådan här situation skänker livet. Allt blir enkelt och glasklart. I mitt hjärta finner jag en stilla längtan efter att få programmera lite mer och att få jobba och skapa saker. Men det känns som en lyx. Förutom överlevnad och familjens välboende hoppas jag att jag får uppleva en till, helt vanlig, arbetsdag. Gärna många till och med. Torra trötta hälsningar från Houston, Texas. P.S. Frugan hälsar och vill uppmuntra alla att kolla vädret innan ni reser.

Boris

Det var vi tysta.

Martin

Lång, lång, intressant brev. Ja. som det brukar bli ibland från Houston, Texas. Fantastiskt tycker jag att få en få en sån här personlig inblick från en av våra återkommande korrespondenten råkade vara i stormens stormens öga nästan. Vi har inte pratat så mycket om den översvämningskatastrofen, men kan man tänka sig ett bättre sätt att få en sorts inblick och förståelse?

Boris

Nej, det är ett väldigt bra sätt och man kommer tänka på massa andra saker, bäring på Sverige och sådär. Men det är ju intressant att just den här skildringen från gräsrotsnivå, om jag kommer på ett bättre ord, av människors sammanhållning och hur man hjälper varandra, tycker jag är intressant.

Vi bör ju fråga oss hur det kommer sig att mediebilden av den här typen av katastrofer, och det är samma sak vid Katrina och en del andra grejer, så fort det är en naturkatastrof i USA så är det ju så att det man fokuserar på är ju eventuella former av plundring, rån och sådana saker, alltså att människor beter sig som vargar mot varandra.

Det är, men det är andra att kyrkan slår upp sina dörrar, att man bildar arbetslag, man öppnar sitt kylskåp, man erbjuder förämningar i sin säng och så vidare. Sånt är vi väldigt lite av. Och jag tror det beror på att vi vill liksom, media vill att vi ska ha bilden av att USA är ett land där alla är beredda att hugga varandra i strupen och kommer en synd och förlåt så blir det ännu värre.

Martin

Men i själva verket så är det precis tvärtom.

Boris

Ja, alltså Katrina är ju ett, jag tror vi kommer att se intressanta rapporter också nu när det börjar stilla sig där borta. För jag minns ju efter Katrina-flodvågen så kom det efterhand fram väldigt mycket rapportering om till exempel hur privata hjälpinitiativ hade stoppats av myndigheterna.

Ett till exempel. Lastbilskolonnen med mat och vatten från Walmart, de släpptes inte in för att myndigheterna sa att det skulle störa hjälparbetet. Och det har ju varit sådana glimtar också från Texas att jag tror det blir säkert några sådana rapporter också att myndigheterna ville inte att folk skulle komma utifrån och hjälpa till eller att folk skulle hjälpa dem allt för mycket.

Martin

Spännande också det här som Hjulston säger om nätverken. Att vi faktiskt har... Vi har... Jag tror att vi har mer än två personer i Texas. Men åtminstone två personer i Texas som fan kan hitta varandra via Bubbla och stödja varandra. När en sån här sak händer. Det känns lite knäppt att vi har den typen av internationella resurser. Några veckor nu så var det första officiella Bubbla Premium-träffen i Tokyo. Jag tror att de var fem personer på plats i Tokio. De la upp bilder på BBS efteråt.

Boris

Men så fort vi har tre bubbla medlemmar i ett annat land, i en annan stad, då tycker jag att vi ska lägga dem att bilda en bubblacell. Just ordet cell skulle göra mig väldigt glad.

Martin

Kan man inte säga att det är en bubbla-bubbla? Det är faktiskt ännu bättre.

Boris

Sen finns det en sak som är knepig att prata om i Justans brev tycker jag. Men som ändå är viktig och det kommer den här fina passagen här på slutet. Där han berättar hur han värdesätter. Så enkla saker som säng och varmat och att det här ger lite perspektiv på saker och ting, vad han värderar och vad han inte värderar.

Och det var väldigt fint skrivet. Och samtidigt så är det så här att man ser ju det ibland när folk säger att jag har haft den och den sjukdomen, då värderar jag saker och ting mycket mer. Men jag tror också att det han pekar på där är att det är en del som är väldigt bra. Jag kommer låta jätteknäppt, men jag vet det. Vikten för en kultur och ett samhälle att då och då drabbas av ansträngningar och katastrofer och, hörrni, jag bara säger krig.

Det är inte så att jag önskar olyckor över människor och kulturer och samhällen. Men jag menar att det faktiskt, för de kommer ju ändå, vad jag än tycker så kommer de ändå. Tack för mig. Och jag tror att det är väldigt. De samhällena blir faktiskt, om de överlever, härdiga och det skapar ett starkare civilsamhälle och en människors insikt om att de måste hjälpa varandra ökar.

Oavsett vilken form av samfällighet det är. Och att det kanske är ett problem i Sverige att alla strävar efter ett samhälle och efter personliga liv. Där man inte utsätter sig för, där man inte riskerar något. En sån sån sak som trötthet. Och det tror jag är extremt skadligt på alla nivåer för hela samhället.

Martin

Mm. Ja, ett varmt tack till Houston, Texas för ännu ett America-brev.