Martin

Keith A. Spencer superhjältar ett problem för demokratin. Förklädd nyliberalism glorifierar rikedom, aristokrati och eliten. Underminerar kollektiv rättvisa och politisk problemlösning. Det är en fascinerande artikel, tycker jag, på det här sättet att man verkligen inte behöver alltid instämma i en författares premisser eller slutsatser för att tycka att något är intressant och utvecklande.

Det här är ett jättebra exempel. Det här är beskrivet av en person som är till synes oerhört upprörd över superhjältelitteraturen som finns. Förste exemplet som ges är Wonder Woman. Det finns gemensamma drag för alla de här karaktärerna. Typiskt för de här är att det inte bara är de här som är kvinnligt, som är kvinnligt, som är kvinnligt, som är kvinnligt, utan de är också kvinnligt.

väldigt starka och kapabla och självständiga i sin roll som superhjältar. Ofta så kommer de från en väldigt privilegierad bakgrund. De är ofta aristokrater. De kommer från de högre samhällsskikten. De är väldigt förmögna att ha läderlappen, till exempel Bruce Wayne, som han heter i det civila. Han är ju arbettagare till ett företagsimperium, Wayne-koncernen.

Han bor i ett slott tillsammans med bekänten och så vidare. Man kan knappt tänka sig en mer privilegierad, modern form av aristokrati som han kommer ifrån. Hans liv och hans gärning som leder lappen präglas också av aristokratiska impulser. Stålmannen kommer från planeten Krypton. Han kommer från planeten Kryptons yppersta elit.

Jag är inte nödig att jag har exakt koll på vad hans pappa, Jor L. eller Carl L. Eller vad de hette. Han var någon sorts kung på krypton och ledande person och sådär. Även Stålmannen har ett aristokratiskt ursprung. Förutom att han naturligtvis har en sorts väldigt upphöjd, oerhört elitvarande roll.

Som superhjälte i New York. Det här är någonting som är genomgående för de flesta superhjälteberättelser. Och den här skribenten, han heter Keith A. Spencer, han är väldigt uppdragad över det här. Han tycker att det är som en sorts... Det är väldigt reaktionärt och det underminerar olika typer av kollektiva politiska projekt. Det sprider elitistiska uppfattningar och sånt där.

Jag är benägen att hålla med honom om de flesta av de här sakerna och just därför så finns det skäl att se väldigt positivt. på superhjälte litteratur, därför att det är helt enkelt en av de få bastioner som finns kvar för den här synen på människan och kanalisering av människans aspirationer, som är näst intill helt utstampad idag.

Som är skambelagd, förlöjligad, förklarad, irrelevant gång på gång på gång. Men den dyker upp i populärkulturen, för att folk har den här inne instinktiva insikten om att exempelvis att det finns eliter. Det finns enskilda personer som är oerhört mycket bättre och starkare än andra människor och vid kritiska tidpunkter så är vi alla beroende av att de bästa bland oss ska kliva fram och rädda oss.

Gör göra saker. Det här är en del av den mänskliga mekaniken. Vi pratade i förra inslaget om självtillräckligheten, om individualismen och att en bra karl reder sig själv och så vidare. Men i ett samhälle så krävs det också förståelse för ojämlikhet. Det är en sak den här skriventen är så rädd för, men som är ett faktum, en del av hur saker och ting är i naturen.

Människor är inte jämlika och ojämlikheten måste få utlopp. Framförallt genom att... De bästa bland oss måste få utlopp för att förverkliga sina visioner till fromma för oss andra för det mesta. När det får ske på ett naturligt sätt. Och det kanske är sorgligt att de här impulserna nästan bara får kanaliseras numera genom superhjältelitteratur.

Och inte genom faktiska riktiga projekt som människor kan se verkligheten och delta i. Historiskt har det funnits fler sådana exempel och på sina håll så dyker det upp igen. Jag menar jag själv till exempel. Jag har en del av de här impulserna själv och det är därför som jag tycker det är spännande att prata om Elon Musk.

Som är en ruttens våger kapitalist och skulle kunna sitta i en timme och säga alla dåliga saker om Elon Musk. Men han är väldigt inspirerande. Som en hjälte. Som en sån här större än livet själv kliver han fram och startar inte ett utan sju företag som alla har potential att omvälva livet i universum. Det är oerhört inspirerande. Du har kul artikel, jag blev väldigt upplyft av att läsa alla de här kopplingarna kring superhjältelitteratur som författaren tycker är avskövade.

Boris

Ja, men det finns en spektill av superhjältelitteraturen och filmerna framförallt som jag menar gör dem helt nödvändiga. Alltså det är några få positiva inslagen tycker jag i populärkulturen efter andra världskriget. Det är superhjältelitteraturen. Superhjältarna helt enkelt, de är helt nödvändig inspiration.

Jag tror de kommer leda till att unga män och kvinnor som tittar på dem reser sig över angivna sociala förhållanden och gör stora saker. Men det finns en aspekt som jag tror är rätaren här. Jag har pratat med skribenten jättemycket med superhjältarna och som gör att den typen av personer, jag tror att de så kallade neoliberalerna har nog också jävligt svårt med superhjältar.

Det är för att tittar vi på superhjältarna, så de flesta av dem är ju också uttryck för modernitetskritik och misstänksamhet mot utvecklingen. Den senaste gången superhjältar, alltså Marvel Comics-hjältarna, de har ju nästan alltid fått sina superkrafter som är följd av experiment som har gjorts på dem av överheterna och deras galna vetenskapsmän.

Alltså superhjältarnas, att så många är fascinerade av dem, det är för att man undermedvetet... De uttrycken undermedveten... Det är en folklig misstänksamhet mot utvecklingen. Och det vackra är att superhjältarna tar de superkrafter de har fått ofta genom att de har utsatts för experiment. Och helt enkelt meritokratiskt leder vanligt folk till...

Och tittar man på två faktiskt väldigt bra moderna superhjälteserier som finns på film. Nu kommer det ett reklameslag för Netflix. Men om ni tar er tid och tittar på serierna Jessica Jones och Luke Cage, två olika serier, så handlar de just om detta. Människor som får superkrafter som är följda av experiment och en av dem har suttit i fängslad också.

så använder de de superkrafterna för att leda folkligt motstånd i sina nära grannskap mot svågerkapitalism. Serierna skildrar också hur stora bolag har växt samman med stadens politiska styr och hur allt är genomkorrumperat. De anför vanligt folk och frisörer och så vidare och kaféinnehavare och ger dem mod och motsatsvilja. Superhjälteserier är totalt nödvändig kulturell konsumtion.

Martin

Apropå precis till det du pratar om nu, Boris, det är för att Boris Kribent påpekar att i slutet av många superhjältelser, berättelser, så mottar hjälten folkets ljubel. Folk strömmar ut på gatorna och klappar händerna och vevar med flaggor och sånt där till stöd för sina superhjältar.

Det här tolkar Keith Spencer som att det är en sorts godkännande av att låta eliter härska över. Superhjältarna är starka och därför representerar de eliter. Det är som att han inte ens ansträngt sig särskilt mycket i det här resonemanget. Alla de här berättelserna ser ut precis tvärtom.

Superhjältarna motarbetas hela tiden av eliterna, av politiker och byråkrater. De räddar dagen trots. Att de klofingriga poliserna försöker fånga bovar i Gotham City. Trots att de håller på, de formella eliterna, så lyckas Batman göra det här. Det är ju oftare det speciella med superhjältarna, att de står på folkets sida mot eliterna.

Om man så vill. Det är mycket mer tvetydigt mellan superhjältarnas förhållande till elitism. Det är en elitism i en sorts egentlig och aristokratisk bemärkelse. Det är absolut inte en elitism i bemärkelsen att underordna sig de facto samhällseliter, som till exempel

Boris

Och dessutom så är superhjältar väldigt svenska i sin mentalitet. Vi pratar just om det här med att man är individualist och vill helst vara i fred. Och den här skribenten, han har liksom ingen koll på superhjältemytologin och litteraturen och filmerna.

Det är för att det är kännetecknande för många av de här superhjältarna. Okej, jag har fått mina jävla gåvor, men jag vill helst vara i fred. Jag vill sköta mitt. Men av omständigheterna tvingas de ju att... Mer riktokratiskt gå in i aristokratisk roll och leda massorna. Det är ingenting de vill göra. Och det är väldigt vackra berättelser här om att om självövervinnelse och plikt och dygd och att göra det som är man got to do what a man got to do.

Luke Cage är en jättebra exempel på detta. Och går ni på bio så ska ni se vad som antagligen är slutet på X-Men-serien som heter Logan. Där Wolverine är jättegammal och jättetrött och har artrit. Jag tänker en... Superhjälte med ledgångsreumatism. Man vill helst, som han säger, bara sitta och supa och vänta på att dö.

Men han reser sig ur detta och ber än en gång Wolverine. Alltså det är egentligen från en väldigt vardaglig och bra kamp. Så att, enkelt uttryckt, det här är en okunnig idiotskribent.

Martin

I alla fall väldigt tendensiös. Försöker att bryta precis allting till sitt förutbestämda arguments fördel. Inte desto mindre intressant. För att man kan, i stora delar av hans artikel, kan man bara läsa rakt av och konstatera att analysen är rätt. Det är bara det till själva verket är det här positiva saker som är negativa som skribenten tycker.

Det är ändå väldigt bra om man på två olika sidor en fråga kan läsa. Det kan vara överens i sak och bara ha olika... Det är klargörande åtminstone. Han säger till exempel att superhjältepolitik är demokratins antites. Det är ett intressant antidemokratiskt inslag i kulturen. En av de sista öarna av sådant tänkande som tillåts. Det kan växa i framtiden.

Boris

Till dess är det också ett... direktdemokratiskt tänket sätt. Superhjältarna får ju folkligt stöd mot de demokratiska, alltså som du sa Nils, mot dem står ju ofta demokratiskt valda politiker. Men då de får ju massor av stöd därför att de kliver fram och axlar en ledarroll.

Martin

Ja, det är ju helt för fel att när han skriver om att superhjältepolitik som han kallar det är förklädd nyliberalism och att det är en sorts... Teknokratisk idé. Men det är helt taget i luften. Jag är ingen expert på superhjältelitteratur och sådär. Men jag tycker det verkar helt taget i luften. Det är ju precis tvärt om.

Boris

Det är precis tvärt om.

Martin

Så fantastiskt ändå att det fortfarande finns en känsla för det heroiska och det aristokratiska, elitistiska, sunt, ojämlika kvar i kulturen. Man får vara glad för det lilla, va? Man får ta det man får. Och om det är superhjältar i serietidningar och sånt där, då är jag i alla fall tacksam för att de finns.

Boris

Jag är så fixerad vid superhjältar, va? Är det med mig? Det finns en sak som är viktig att påpeka här innan vi lämnar det. Det är just också att superhjältevärden innebär väldigt bra beskrivningar av fungerande hierarkier. Och hur samma, alltså ömsesidigheten mellan aristokratin och om uttrycket tillåts vanligt folk, bygger på att man delar syn på rätt fel, gott, ont och vad som är dygd och plikt.

Stålman är ett utmärkt exempel på detta. Du tog upp det här med att han kommer från kryptons överklass. Men han fostras upp i en enkel medelklassfamilj i Mellanvästen. Och det som är intressant är att det är precis samma dygder. Alltså, det är inte så att jag är kungas son, helvete. Det är jättejobbigt, morsan och farsan är bara amerikansk medelklass. Det är samma dygder.

Han utgår ju från dem, han är stålmanen sedan. Jag tror också att det är det som stör den här typen av skribenter, att superhjältevärlden är en värld med fungerande hierarkier, vilket är precis vad världen behöver.