Martin

Joakim Andersen, PG Lyts verk om svenskt folklinne, viktig utgångspunkt för samtal om svenskhet, lyfter fram såväl Almqvists beskrivning av den poetiska djupa inneligheten som lägre sidor i form av destruktiv självkritik. Nationaldagen till ära så har Joakim Andersen, även känd som Osko Ray, publicerat ännu en artikel, ännu en i en lång rad av artiklar som Joakim Andersen har skrivit om svenskhet.

Det här tycker jag är ett ämne som är en av Osko Rays starkaste sidor. Jag har själv uppskattat många av hans tidigare texter om just det här ämnet. Det är ont om folk som skriver på ett bra sätt om svenskhet. Jag tycker själv som svensk att det är fascinerande och det är alltid lärorikt. Man lär sig saker om sig själv när man läser om vad som karaktäriserar svenskhet.

Jag känner ju själv som jag har berättat om tidigare att sen jag och Sofia flyttade från Sverige och man på daglig basis umgås med sådana här medelhavsmänniskor som bor här nere, som har helt annan kultur. Då fattar man ju hur otroligt svensk man är. Nu är det min egen svenskhet liksom som jag har varit med om. trycks upp i ansiktet på mig hela dagarna, så fort jag interagerar med folk. Så jag känner mig mer svensk nu än vad någon som gjort tidigare.

Möjligtvis med undantag för en tidigare period för knappt 10 år sedan där jag bodde länge utomlands. Jag hade precis samma upplevelse och fick ganska mycket nytt perspektiv på Sverige när jag kom hem igen. Så det där tycker jag är jätteintressant. Vi får några uppslag här. Man kan se att det är kontrasterande. Nästan paradoxala inspel här.

Å ena sidan så har vi idén om svenskarna som ett naturfolk, som granskogsfolket. Hemlöst förbundna i städer och byar, skriver Harry Martinsson. Granskogssverige. Ganska mycket otamt ut i sig, men icke-obändligt och grovt, utan tvärtom skikt, likt fågel och fisk. Och såvida hästen står fågeltycket nära, är det också svenska karaktären nära hästaartat.

Hästen som symbol, det är ganska intressant Boris, vi pratade om hästen bara för någon vecka sedan. Och nu dyker den upp som en symbol för en svensk karaktär. Jag måste säga att den går lite grann över huvudet på mig. Men det kommer från Almsvist där. Hästen är gestalten av det högre och ädla nöjet.