Martin

Joakim Andersen, PG Lyts verk om svenskt folklinne, viktig utgångspunkt för samtal om svenskhet, lyfter fram såväl Almqvists beskrivning av den poetiska djupa inneligheten som lägre sidor i form av destruktiv självkritik. Nationaldagen till ära så har Joakim Andersen, även känd som Osko Ray, publicerat ännu en artikel, ännu en i en lång rad av artiklar som Joakim Andersen har skrivit om svenskhet.

Det här tycker jag är ett ämne som är en av Osko Rays starkaste sidor. Jag har själv uppskattat många av hans tidigare texter om just det här ämnet. Det är ont om folk som skriver på ett bra sätt om svenskhet. Jag tycker själv som svensk att det är fascinerande och det är alltid lärorikt. Man lär sig saker om sig själv när man läser om vad som karaktäriserar svenskhet.

Jag känner ju själv som jag har berättat om tidigare att sen jag och Sofia flyttade från Sverige och man på daglig basis umgås med sådana här medelhavsmänniskor som bor här nere, som har helt annan kultur. Då fattar man ju hur otroligt svensk man är. Nu är det min egen svenskhet liksom som jag har varit med om. trycks upp i ansiktet på mig hela dagarna, så fort jag interagerar med folk. Så jag känner mig mer svensk nu än vad någon som gjort tidigare.

Möjligtvis med undantag för en tidigare period för knappt 10 år sedan där jag bodde länge utomlands. Jag hade precis samma upplevelse och fick ganska mycket nytt perspektiv på Sverige när jag kom hem igen. Så det där tycker jag är jätteintressant. Vi får några uppslag här. Man kan se att det är kontrasterande. Nästan paradoxala inspel här.

Å ena sidan så har vi idén om svenskarna som ett naturfolk, som granskogsfolket. Hemlöst förbundna i städer och byar, skriver Harry Martinsson. Granskogssverige. Ganska mycket otamt ut i sig, men icke-obändligt och grovt, utan tvärtom skikt, likt fågel och fisk. Och såvida hästen står fågeltycket nära, är det också svenska karaktären nära hästaartat.

Hästen som symbol, det är ganska intressant Boris, vi pratade om hästen bara för någon vecka sedan. Och nu dyker den upp som en symbol för en svensk karaktär. Jag måste säga att den går lite grann över huvudet på mig. Men det kommer från Almsvist där. Hästen är gestalten av det högre och ädla nöjet.

Boris

Ja, alltså jag förstår inte bilden riktigt. Men jag kan ju se framför mig vilka litteratur... Vilka strider det kommer att bryta ut på litteraturseminarierna, de som är feministiskt behärskade. Och det där Almqvist är tagen till nåder sen länge som en queerförfattare efter Tintomara. Och så kliver han plötsligt fram och hyllar hästen. Det blir knepigt. Jag förstår inte liksom... bilden av hästen här. Vi får läsa hela passagen sen vid tillfälle.

Martin

Jag får ändå känslan av att det kanske är bara hästen associeras här med det riddeliga och aristokratiska. Det handlar om meningen innanom. Och det är kanske en patriarkal arketyp trots allt. Det som de galloperande unga damerna protesterar mot i Stockholms innerstad. Så man kanske ändå har samsyn i analysen, mellan olika värderingar och agendor.

Boris

Fast samtidigt, det är ju... Nordsvenska hästen och kardennen, alltså de vanligaste hästarna i Sverige från 18-talet och framåt. Alltså den gigantiska, de är så jävla stora, om man väl får se dem. Dessa arbetshästar, det kan göra med att det kan förstås in i bilden. Alltså hästen som en bild för svenskarna. Stortung och idogt arbetande och släpande. Det är lite vackert. Men jag tror inte, som du säger, att det är det som Alnqvist far efter när han använder hästen.

Martin

Det finns de här inre motsättningarna i svenskens lynne som eventuellt har att göra med det kalla klimatet som har format oss. Ett lynne som det svenska, vårs bästa skatter, döljer sig under ett djupt lager av köld och is, behöver starka yttre äggelser för att kunna frigöra den fond av högstämd känsla, genom trängande förstånd.

och dödsförraktande tapperhet. som jämte vemodet ligger slumrande på botten av ett svenskt hjärta. Det kanske är så att det är svenska naturfolkets konfrontation med den moderna världen som gör att man ibland slår över åt andra hållet. Och som Forster citerar från Pegelyt här, svenskarna har alltså vansläktats från sina fäder.

Sveriges folk är ett lättsinnigt folk. Flärdfullt ytligt och njutningslustigt. Det har glömt forntidens kraft och allvar. Kanske just på grund av den här liksom kyliga, dämpade personligheten som liksom slår över.

Boris

Ja, alltså det är, hur ska jag säga, beställt bortanför all tvivel att givetvis påverka natur och miljö och klimat. hur ett folks linne, folksjäle, mentalitet och karaktär formas. Men jag som utanförstående, som har ett annat blod, jag känner inte igen riktigt den där beskrivningen av svenskan. Sen har jag också, eftersom jag verkligen menar allvar med att natur och miljö och klimat formar faktiskt en mentalitet och en långvarig struktur, så har jag väl...

Jag har allt efterhand fått lite svårt för begreppet svensken. För vad menar vi då egentligen? Alltså norrlänningen är definitivt inte som värmlänningen. Olika regioner i bergslagen skiljer sig åt varandra. De som bor runt Vänern är definitivt inte som de som bor runt Skåne. Alltså det finns tydliga skillnader i det vi talar om svenskan.

Martin

Samtidigt finns det väl drag som är gemensamma, inte bara för svenskar utan för nordbor i allmänhet och själva generellt germanska folk. Det är väl mycket av det vi pratar om här, att det är mycket av det som sägs om svensken här skulle applicera lika bra på till exempel dansken.

Boris

Redan där värjar jag mig lite faktiskt. Ja, alltså vi kan konstruera en nordbo. Men frågan är om vi inte gör oss själva en okänslig då. Jag letade här, alltså han nämner ju inte hejdenstam i texten. Vad kan jag upptäcka? Och det tycker jag är lite förvånande, det är mycket liksom från hejdenstam.

Jag har mina egna tankegångar om att om de mentaliteter som skiljer faktiskt de olika landsändarna från varandra väldigt mycket. Och lite grann tror jag att, ja det är så jävla svårt att diskutera, speciellt på Sveriges nationaldag, men ja det finns en slags svenskhet, men ska vi komma fram till det så måste man också gå på djupet och utaställa olika landsändar mot varandra.

Jag har förstått att det är en del av det planet också, för att hitta kärnan i det här så kallade svenska. Givetvis finns det en svenskhet, det förnekar jag inte alls. Men det finns en sak i den här texten som jag tycker, jag gillar hans texter, rätt ofta. En sak jag saknar här, någonting som faktiskt han brukar ha väldigt bra på att jocka med Andersson, det är ju klassperspektivet, som gammal marxist han är.

Och lite grann tycker jag att han går ifrån det här att svenskheten som begrepp, detta är att vara svensk. Han skapar en slags psykologisk figur här, där svenskarna är benägna för lite självförakt, om jag förstår honom rätt. Och det där är inte riktigt rätt, däremot så har vi århundraden bakom oss. Där vi haft en svensk överhet som har så in i helvete föraktat det arbetande folket.

Alltså verkligen föraktat dem. Och liksom hela tiden tittat utåt och tagit impulser från utländska seder och bruk. Alltså vi har ju en överhet som genom historien har velat markera avstånd till den svenska menigheten. Och! Och det är det väldigt viktigt att peka på, för man kan inte förstå Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldts svenskhetsförakt, bara barbariet är svenskt, om man inte förstår att de verkar i en väldigt lång svensk övrighetstradition, föraktad det folkliga och svenska.

Och givetvis blir det så att efterhand kommer här att forma en ny tradition. Många människors medvetenhet, även om till och med menigheten att man liksom Oj, det jag gör eller kan eller vet, det är inte riktigt fint, det är det utländska som gäller. Så vi har en lång epok av överhetskrig mot svensk folklig kultur och svensk mentalitet. Och det tycker jag att han inte tar upp.

Martin

Kanske blir den dynamiken delvis oundviklig på grund av den särdrag som påpekas på slutet av den här artikeln. Det finns en rubrik här, Svenskens svagheter, och så finns det en annan rubrik som heter Svenskens goda sidor. Portalsitatet i senaste avdelningen är att svensken då han får yttre äggelser visar sig vara snabbtänkt, energisk, järv och i hög grad bra.

uthållig. Det finns ju ett typiskt svenskt drag som är att man inte tänker på det på det klaraste sättet, just på grund av den här konflikten mellan svensk allmog och överhet. Och att man från de facto samhällseliternas sida har försökt förvränga den här bilden.

Men faktum är att det finns ett sorts... Grovhuggen individualism som är väldigt stark i de nordiska länderna. Och det har säkert att göra med det kalla klimatet. Att det var bara folk som var rätt starka och självtillräckliga och jobbade på hårt som fan och inte gnällde som överlevde. Men det finns starkt kvar i kulturen. Man kan se det på många olika sätt.

Vi vet ju genom... genom sådana här svenska talesätt, som jag tror fortfarande verkligen sammanfattar folks mentalitet, som bra karr reder sig själv. Själv är bäste dräng. Den här attityden var att vill vi få något gjort så måste man göra det själv. Och svenskens värsta skräck är att ligga andra människor till last.

Det är absolut det värsta som kan hända och det här vet jag att det är många svenskars... Absolut värsta skräck att lägga andra till last. Och det tror jag inte faktiskt att man kan säga om alla andra kulturer. Det finns kulturer där man inte inte ser det som alls liksom på toppen av det mest problematiska man kan tänka sig. Men i Sverige ser jag det väldigt, väldigt utpräglat i kulturen.

Mm. Men vad kommer det sig då att vi har en jättestor frihetlig rörelse i Sverige? Att det finns en massa framgångsrika libertarianska organisationer? Det har funnits ända sedan 80-talet och de har liksom lite grann gått i ett stafett med varandra. Men nu har vi till exempel Bubbla som är ett jättestort projekt och om man hade sagt för fem år sedan att man skulle kunna skapa en så stor, ett stort libertarianskt projekt med mediekanaler, tusen medlemmar som bidrar finansiellt och så vidare.

Då hade folk nästan inte trott det. Man missar det hela tiden. Det finns den starka individualistiska kulturen och kraften i Sverige. Det här paradoxen är komplicerat att nysta upp det. Om man frågar sig varför Sverige är så socist, så kollektivistiskt och progressivt... Det beror just på den här starka individualismen.

Det är den som har gjort att Sverige har kunnat bli... är så framgångsrikt och land och bygger upp så mycket ekonomiskt välstånd, vilket välfärdsstaten sedan har kunnat dra nytta av, exploatera, parasitera på. Och det är därför välfärdsstaten är så framgångsrik i Sverige, därför att man kan upprätthålla ett sådant system mycket längre i en kultur som präglas av hög tillit, hög arbetsmoral, stark individualism, en stark motvilja hos individerna mot att lägga andra människor till last.

Då kan man hålla ett sådant här system som bygger på att man gör kollektiva saker för andra människors pengar och så vidare. Då kan det fungera ytterligare några årtionden längre än det skulle funka till exempel i en sydeuropeisk kultur. Så att även när vi ser till de negativa sidorna av Sverige och den negativa utvecklingen i Sverige så ser vi också att att orsakerna till dem är också de frön som finns till en positiv förändring. Man kan blottlägga och frigöra de här väldigt sunda, starka dragen som finns i den svenska karaktären.

Boris

Det där var jätteviktigt. Där berör du också det som är själva kärnan i det. Det är väldigt nordiska, alltså individualiteten som bygger väldigt mycket på faktiskt gammal bondefrihet och att man klarade sig själv. Det är jätteviktigt.

Och det förenar ju de som bor inom den nuvarande Sveriges gränser. Att man har en gemensam tradition, tillbaka till tusentalet och framåt. Där individen hade sätt att stämma och en stor individuell frihet trots allt. Som man inte hade i södra Europa alls på samma sätt med vissa undantag.

Och det är jätteviktigt. Och när vi ser den så kallade välfärdsstaten växa fram, tyvärr, så är det ju som en följd väldigt mycket också tyvärr av arbetarrörelsens... Verksamhet och kamp. Men Arbetarörelsen var ju ursprungligen ett frihetsprojekt alltså. Som sen absorberas av staten. Så att ja, där tycker jag det har kärnan i den minsta gemensamma nämnaren i det nordiska, för att inte säga germanska. Alltså individualism och frihetsdrävan.

Martin

Ja, det är definitivt ett germanskt särdrag. Och sen så kan man eventuellt bryta ner då med specifika svenska, eller till exempel skånska eller västmanländska drag och så vidare. Men de här nivåerna flyter lite ihop och det är väl i alla fall någonting som jag hoppas på och som jag tror kan vara politiskt uppbyggligt. Folk börjar köka Frankia. sina idéer om samhället i varför inte en sorts germansk personlighetstyp och kultur.

Boris

Men där vill jag också peka på, jag verkar lite besatt av er landskap fast jag inte är svensk, men även om jag har den minsta gemensamma nämnaren så kan man som hejdens namngjorde peka på skillnad i mentalitet mellan exempel smålänningar, sörmlänningar och dalkarlar. Den är ju betingad av att landskapens sociala strukturer var helt olika.

Du hade många fler slott och herresätten och nästan en liten fredal ordning i Sörmland. Vilket än idag menar jag präglar Sörmlänningars mentalitet om man jämför med smålänningar och dalkarlar.

Martin

Ja, så är det helt klart och det är spännande frågor som jag hoppas att vi får tillfälle att återkomma till. Gärna länkar på bubbla om de specifika landsändarnas olika särdrag.