Martin

Trump-administrationens fientlighet mot etablerade medier liknas vid pantomim av Politico. Mellan skål och vägg odlas bästa möjliga relationer med journalister. Antagonismspel för att distrahera anhängare. Ja, det här var en mycket intressant artikel, måste jag säga, från Politico Magazine. Det är ju... Inte, inte, inte ens jag.

Inte ens. Jag, ska jag säga. Jag är inte immun. Mot... Den här Trump-kremlologin som är en riktig fluga i vårt tidigvärld. Alla försöker förstå vad Trump håller på med. Vad är det för strategi? Är det fyrdimensionellt schack? Eller är han bara dum i huvudet? En del av vad den här artikeln handlar om är just hur... Gör man de här analyserna, hur kommer ut information från Vitehuset?

Vem är det som får den? Vad finns det för strategiska ansestagande kring själva informationsspridandet? Det här är alltså en lång, lång artikel som handlar om fake war on fake news. På ett sätt och vis är det väldigt komplicerat och väldigt meta, men mycket, mycket intressant. Till att börja med ska jag säga att den här tesen som sammanfattas i bubblarebriken Det vill säga att kriget mot mainstreammedia, ständiga förelämpningar där man förbannar mainstreammedia för deras lugnare, deras partiskhet och kallar dem för fake news och så vidare som Trump hållit på med hela valrörelsen Det är egentligen inte riktigt vad som pågår i Vita Huset.

Bakom kulisserna ser man mycket mer kompis med medierna. Det är en del av textens poäng. Men när jag läste den till slut så insåg jag att den tecknar egentligen en mer komplex bild som framförallt handlar om att i Vita Huset finns det väldigt många olika aktörer. Det råder ett tillstånd av kaos, panik och maktkamp.

mellan olika interna spelare. Det är en betydligt mer komplex bild som presenteras. Därför rekommenderar jag att läsa hela den här artikeln. Men generellt så är det intressant för att under hela valrörelsen, de senaste ett och ett halvt åren, två åren och sånt där, sedan Trump började kandidera till presidentarbetet, så har han haft den här oerhört mediefientliga retoriken.

Och som vi har pratat om många gånger före Radio Bubbla så är det här en central del av hans strategi som är oerhört bra för honom. Därför att folk är väldigt missnöjda med det blir medier. Och om man spelar på det missnöjet så har man det som ett ymnihetshorn av känslor som man kan väcka upp och kanalisera. Man kan säga på ett sätt att det är en väldigt tacksam, enkel målpavla.

Nästan vem som helst kan plocka snabba poäng på att klanka ner på media. För det finns nästan ingen som försvarar medierna i den här diskussionen. Ingen vettig människa i alla fall. Men en viktig poäng som jag tror att vi har pratat om tidigare i det här bubblan och poängen gör sig förbefarten i den här artikeln, det är att under hela Donald Trumps liv, från att han som tonåring gav sig in i sin fars affärsimperium till hans agerande ända upp till för 19 månader sedan här, så har han varit en oerhört medievänlig person.

Han älskar medier. Han älskar journalister. Han älskar att bli omskriven. Han älskar att kolla på tv. Han är en riktig mediefreak. Och fortfarande. Han kollar mycket på tv. Han läser tidningar. Han håller bra koll. Han vet vilka journalisterna är. Han har mycket åsikter om det. Och han har i hög utsträckning byggt sin framgång och sin dikedom på sin oerhörda fingertoppskänsla.

När det kommer till att jobba med journalister och få maximalt bra press. Åsedde om man tycker om Trump som affärsman. Alltså hans faktiska företag som han har byggt upp. I blandisna diskussioner, är hans företag egentligen så bra? Är han så rik som han säger? En sak som jag skulle vilja påstå i alla fall, det är att Trump alltid har fått oproportionerligt mycket medieuppmärksamhet. År så att hans företag är fantastiska eller bara genomsnittliga eller kanske till och med dåliga, så har de alltid fått väldigt mycket uppmärksamhet.

Vilket beror på Donald Trumps mediala genialitet. Så det är udda att en person som älskar mainstream media och alltid har jobbat väldigt tajt med journalister för att främja sin egen intresse. Nu är han plötsligt mainstream mediernas största fiende. En sån som jag älskar i det här, jag tycker det är helt fantastiskt, att först en ledande presidentkandidat och sen faktiskt presidenten i USA säger alla de här sakerna som jag annars står och skriker i öknen om. BÄND! Det finns något motsägelsefullt, och det är just Donald Trump. Så det är bra att dra öronen till sig och fundera på. Vad är det egentligen som händer här?

Boris

Det är ju en fråga om att förutom det du säger att fingertoppkänslan gentemot kontakterna med media så har ni en total fingertoppkänsla faktiskt för vad man ska säga i olika sammanhang för att tala till de breda folkyrken helt enkelt. Och det finns det som du sa ett extremt hat mot media och deras bild av verkligheten och vad man ägnar sig åt.

Och det är klart att han liksom använder den en hatisk retorik för att slå an i folkdjupen. Precis som han talar väldigt vackert om situationer i rostbältet och så vidare och så vidare. Det innebär ju inte att han tänker någonting åt situationer i rostbältet eller någonting åt gammel media. Det är taktik och spel och väldigt skickligt genomfört.

Martin

Den andra sidan av myntet är mediernas roll. Från ett perspektiv så är de väldigt partiska, väldigt negativa till Trump genom dålig publicitet. Det är välkänt att de allra flesta journalister är väldigt vänster och jag tror att de var genuint förskräckta när Donald Trump klev upp på den politiska scenen. Jag tror inte de fejkade sin bestörtning från ett rent politiskt perspektiv, över att han numera är president.

Det är också ovedersägligt, och vi påpekade det flera gånger under valrörelsen, att Donald Trump har en enorm fördel i det att han får så mycket uppmärksamhet av medier. Man säger ibland att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Det spelar inte så stor roll som Donald Trump när han blir attackerad. Det kanske är till och med bättre för honom att bli attackerad av medier med tanke på vilket lågt förtroende som folk har för medierna.

Men det finns en komponent här som ibland missförstås. Journalisterna är bara dumma i huvudet och de förstår inte att om de bara slutar att ge dem all den här uppmärksamheten så skulle det gå sämre för dem. Så att man ser att journalisterna utan att fatta det själva hjälper en sån som Trump till makten. Bara för att de inte kan lägga band på sig själva och ge överdrivet mycket uppmärksamhet åt en kandidat.

Det är inte alls så. Som jag påpekade och ledde i bevis med siffror när vi pratade om det här under valrörelsen så finns det... uppenbara, direkta, kommersiella skäl till att journalisterna gör så här. Därför att så fort de har med Donald Trump, antingen att de gör inslag om honom, eller ännu bättre såklart, om han är med och gör en intervju, så har de långt, långt mycket högre tittarsiffror om det är tv än de har annars.

Och tidningarna säljer lösnummer. Säljer fler digitala prenumerationer och så vidare. Även i den här artikeln finns det exempel på det. Om hur den vänstervidna mainstreampressen har haft en enorm boost i alla sina siffror efter valet. Och även under valet. För att Donald Trump, han är en tittar- och läsarmagnet. Så det är helt enkelt så att den tidning som inte fyller sina sidor med vilka artiklar som helst om Donald Trump.

Dom. De begår ett brott mot sina aktieägare. Det enda ansvariga från ett kommersiellt perspektiv är att skriva de artiklar som säljer. Som får maximalt många att läsa och titta. Det finns en naturlig symbios mellan medierna och Donald Trump. Sen är det väldigt spännande att läsa om de här interna stridigheterna.

Det är så komplicerat. Jag kan inte göra det rättvisa. i ett radioinslag. Men det vi får veta här är att information läcker kors och tvärs i enorm hastighet i Trump-administrationen. Jämfört med tidigare administrationer, både Obama och Trump, George W. Bush var väldigt tajta med information, det läckte inte ut så mycket. Medan Clinton och Reagan-administrationen var lite mer som Trump.

Att det pratades mycket och det läckte in information och sånt där. De hade inte sån här supertajt kontroll som man hade under Bush och Clinton. Trump är lite grann som Clinton och Reagan på steroider kan man säga. Och ibland, säger jag så här, inte ibland men ganska ofta, så ringer folk som jobbar i Vitehuset till reportrar för att få information, för att reporterna är mer välinformerade än vad de är.

Vita husetjänstemännen är. Och de använder hela tiden reporterna för att göra upp olika typer av interna maktkamper. Och till exempel, ett annat exempel som är riktigt roligt är att Reyns Pribus, stabschefen på Vita huset, han tar ibland med sig journalister på en liten promenad genom det som kallas West Wing, alltså kansliet i Vita huset. Så att de andra som jobbar på kansliet kan se honom gå förbi med reporterna så att de vet att han har relationer med och har plig på den och den journalisten.

så försök inte få information från den journalisten eller läcka någonting till den för det är hans reporter. Vi vet inte hur mycket som är sant av allt det här som står i den här politikoartikeln. För det är en sak som också finns med här och som skapar en sorts paradox även i relation till själva texten är att de som jobbar i Trumpadministrationen, de har gjort det till en sorts sport att ljuga för journalister.

Och det är sin ställning i det här. De här journalisterna kommer ändå skriva precis vad de vill, oavsett vad vi säger, oavsett vilka argument vi lägger fram. Så varför inte åtminstone ha lite kul längs vägen? Så det är ett problem här med att samtidigt som det sprids mycket information fram och tillbaks mellan reportrar och videohuset, så är det också en sorts sport eller en etablerad konvention nu, att ingen av de här sidorna bryr sig om sanningen.

Det är bara det här. Det strategiska positioneringsspelet som är väldigt mycket en sorts intern statuskamp. I den här lilla gruppen som består av 50 eller 100 personer, alltså journalisterna som bevakar vid det huset och tjänstemännen som jobbar där.

Boris

Men du har ju också effekten där, det spiller ju in det du nämnde om upplagorna. Men journalisterna är också medvetna om att Trump och administrationen säljer. Och det gör jag att om någon i administrationen har för sig att vi slänger åt dem en liten skojse. Det är en totalt falsk grej, bara för att vi vet att de kommer att nappa på det. Och så får vi första sidor och annat och tv-stag.

Så kommer journalisterna att nappa på det, även om de minns att det här kommer aldrig att hända, det här kommer de aldrig att göra och så vidare. Det är för att de vet att vi får uppmärksamhet. Man slår ut journalistikens grundläggande mekanismer i den här symbiosen. Och man gör det fullt medvetet också, för båda sidor tjänar på det.

Martin

Artikelförfattaren uttrycker en viss förvåning över att Steve Bannon, som är en av de hårdaste i retoriken mot mainstream-medierna, uttrycker en viss förvåning över att han också har väldigt positiva relationer med journalister. Det finns formulerande här. Chockerande vänlig, eller chockerande vänlig när han pratar med journalister. Han skriver uppmuntrande mejl till journalister och säger att den här artikeln var riktigt bra.

Här fick du dig precis rätt. Och det tycker den här killen är konstigt. Det är förstås inte alls konstigt att Steve Bannon uppskattar vissa journalisters arbete och att han eventuellt strategiskt hör av sig till journalister för att påverka dem. Bland annat genom att ge dem bröm.

Boris

Visst vore det intressant att se att någon... Det finns inga sådana analytiker i Sverige men jag skulle gärna vilja se en genomlysning av spelet mellan... Sverigedemokraterna och mainstream media.

Martin

Väldigt bra reflektion, för det är en väldigt tydlig parallell i Sverige. Jag vet ingenting om det här egentligen, men jag misstänker att det finns väldigt nära kontakter och att många är medvetna om den symbiotiska relationen. Definitivt så vet ju Sverigedemokraterna, de är inga dumskallar, de som styr och sköter mediegrejer i Sverigedemokraterna, de vet ju att de har enormt stor nytta av den här till synes väldigt antagonistiska situationen som de har.

med mainstream-medierna. Och svenska mainstream-medier är naturligtvis heller inte ovetande om att det är många fler som klickar på deras länk om den handlar om Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson och gärna någon lite spektakulär vinkel. Man är riktigt dum i huvudet, riktigt naiv om man tror att det är ett rent sammanträffande.

Och det har jag hört jättemånga reportrar, mediechefer osv. som har berättat för mig siffrorna. Både alternativmedier och etablerade medier. Rakt upp och ner ser man att om man skriver om Sverigedemokraterna så får man mycket mer trafik, mycket mer klick. Och det är det som är valutan i de här kretsarna. Man måste ha så många klick som möjligt på sin artikel.

Inget kan få mig att tro att svenska journalister är neutrala inför det här faktumet och inte det minsta väger in. Det är faktum att de får mycket mer klick om de skriver om Sverigedemokraterna. Och Sverigedemokraterna är naturligtvis medvetna om att alla deras framgångar har burits fram av de här förment antagonistiska kristerna.

Boris

Ja, jag tror de är väldigt duktiga på att utnyttja det där på Sverigedemokraterna. Det är skickliga helt enkelt.

Martin

Ja, i alla fall. Väldigt lång och intressant artikel. Jag hoppas ni som är intresserade av mediefrågor tar en titt. Tack till elever och personal vid Sverigedemokraternas webbplats.