Martin

Kritiker och författare utser de 20 senaste årens viktigaste litterära verk. The Road of Cormac McCarthy, Infinite Jest av David Foster Wallace och The Known World av Edward P. Jones delar på segeln. Det är en intressant länkbord som han knyter till det ämne som vi pratade om alldeles nyss, apropå en artikel av Anton Stigermark om vänster-höger i kulturen. Vad tycker du som är litteraturintresserad och kunnig om den här listan?

Boris

Den har ju rätt många... Dels blir jag lite sorsen när jag ser listan. Jag tänker på hur mycket skit de skriver sig av nu för tiden. Dels blir jag... Jag har inte läst alls, inte ens jag har gjort det, men... Märkligt mycket har jag upptäckt. Men det intressanta är egentligen de tre som hamnar i topp.

De fascinerar mig och de åskådegör egentligen lite grann det här med järnkramandet. För i topp kommer då bland annat min gamla förlit Cormac McCarty. Men han hamnar i topp med sin bok The Roads som är en ganska tråkig sådan här. Dystopisk skildring, far och hans son i nästan en slags zombielandskap efter en icke-definierad katastrof, alltså utan hopp, utan räddning.

Och stilistiskt sätter den heller inte, tematiskt sätter den inte speciellt intressant, stilistiskt inte heller. Däremot så kunde de lika gärna tagit hans cowboy-trilogi som kom, sista delen kom ut i det här spannet då, han kom 1998. Cities on the Plain hette den väl. Hela trilogin handlar just om människor i en brytningstid i USA som försöker hålla fast i de gamla idealen.

Och med hedersbegrepp, moralbegrepp, sätt att leva och allting bara mosa sönder. Och hur de faktiskt vet att det jag gör nu och det jag står för det leder mig åt helvete. Men de gör det i alla fall. Alltså det är i storslag en väldigt vacker litteratur. Tack till elever och personal vid Hela Trilogin. Hans bok innan detta om Blood Meridian och hur det är modernt i USA skapas.

Blod, våld, tortyr, våldtäkter, man ska ha stark mage för den boken. Men det är intressant att när han skriver de här första böckerna. Det finns några intressanta intervjuer med honom där han berättar hur han verkligen svalt helt enkelt. Han kunde inte ens bilda familj förrän långt upp i åren. Men han visste att det jag skriver är bra och jag skiter om att jag går hungrig i tio dagar.

Jag ska skriva. Den här stenhårda visningen, han hade något viktigt att berätta om USAs historia och amerikansk kultur. KANÖ! Men sen händer det att han får ändå ett genomslag. Och sen ser man hur han liksom bara skriver sämre och sämre och sämre. Och det är samma sak med en annan person på den här listan. David Foster Wallace som tog livet av sig och man hävdar att han gjorde det för att han har varit deprimerad i 20 år.

Men jag tror nog att han var deprimerad för att han inte längre med sitt skrivande befann sig i underdogläge och i opposition mot kulturetablissemanget. Han var liksom insugen och järlkramad. Jag tror att de två författare ödena visar att det är så. Det gäller verkligen att skapa mecenatsystemen som gör att människor som blir utrikade för att de är starka individer inser vikten av att man ger andra starka individer utrymme.

Martin

Ja, intressant. Själv så är jag inte särskilt beläst. Jag är inte så där enormt intresserad av skönlitteratur även som person som tenderar att tänka att det inte är Det är inte så viktigt i mina ögon som många andra verkar anse. Men ingen av de kandidater som jag personligen skulle kunna tänka mig som de viktigaste författarna i romanerna under de senaste 20 åren finns med på listan.

Få höra, vi har gett dig en fika. Jag har skummat igenom listan här. Jag ser ingenting faktiskt. Jag tycker det är särskilt intressant. Även om jag har läst en handfull av de här böckerna på listan. Sådär som det bara blir i förbefarten. Ser man till de senaste 20 åren... Jag tycker som jag sagt tidigare i Radio Bubbla att den bästa och på vissa sätt den viktigaste skönlitterärförfattaren är Nils Stivensson.

Och om det fanns någon rättvisa vad gäller litterära priser, Nobelpris då var det, så skulle Nils Stivensson få alla sådana utmärkelser och ha en allmän ställning som en av våra absolut främsta levande författare. Och under den här perioden, senaste 20, särskilt om man utsträcker den till 30 år bakåt, Från hans tidiga syverpunkt-influerade romaner från början av 90-talet, Snow Crash och The Diamond Age framför allt, via mer hans mognande med till exempel Kryptonomicon och sedan naturligtvis Barockcykeln, en trilogi som kallas för Barockcykeln.

Fantastiskt intressant spränglärd roman. Så många viktiga temat som diskuteras stimulerande på ett sätt för intellekt och ande som de andra böckerna, i den mån jag känner till dem, inte ens kommer i närheten av. Till hans senare böcker, och inte minst Anathem, som jag tycker är ett absolut mästerverk, en fascinerande bok som jag har gett mig på ett par gånger.

och har haft väldigt mycket att utbyta av. När man läser till exempel Nils Stevenson och personer från samma sorts generation av författare så framstår de här människorna som får en Nobelpris som väldigt ytliga och platta och det är väldigt ointressanta saker de skriver om.

Alla böckerna handlar egentligen om precis samma sak, det är mitt intryck när jag läser dem. Ingenting nytt, ingenting intressant, ingenting stimulerande, ingenting som för mänsklig diskussion vidare på något. något innovativt sätt. Men det får man sprängfyllt av. Om man läser till exempel Nils Stevenson. Det finns flera, men jag lyfter fram honom som ett exempel för jag tycker att han är nog allra bäst.

Boris

Det är intressant det där, varför den formen av litteratur faktiskt har kommit på. på undantag i den litterära dissektionen. Det är inte så att han och andra säljer i små upplagor. Men du har liksom ingen spegling av det på litteratur- och kultursidorna, vilket är väldigt fascinerande.

Martin

Jag tror att delvis är det för svår litteratur. litteraturkritiker och professorer och vad det är. De har bara inte kapacitet nog att sätta sig in i så pass komplicerade idéer som de här böckerna ändå handlar om. För att det handlar inte bara om samma sentimentala, mänskliga känslor och smörja som 99 av 100 böcker i vanliga fall handlar om.

Utan det är mycket mer komplicerade filosofiska idéer framför allt. Där man inte bara ska reflektera över samma men också att man inte bara ska reflektera över samma känslor. Samma arketypiska, emotionella konflikt som vi redan skrivit hundra böcker om. Utan det är någonting genuint nytt. Som naturligtvis i slutändan kastar nytt ljus över den mänskliga situationen. I slutändan så är det som all litteratur kommer tillbaka till.

Det är därför man redagerar till den och tycker att den är viktig. Det kan inte bara vara filosofi eller teknologisk spekulation eller sånt där. Det är inte det som gör bra science fiction. Men man går via de här stora frågorna. Jag tror att det är för komplicerat och jag tror att det finns en känsla av avund inför sådana författare. För man vet någonstans, intuitivt åtminstone, att de skriver mycket mer intressanta böcker.

Därför ger man dem det här styrmodliga behandlandet. Att deras böcker ska inte tas upp på litteratursidorna. Det där kan deras fans på internet göra, eller kan de göra på ett särskilt science fiction-konvent. Vi tänker inte skriva om det på DN Kultur. Vi tänker skriva om den här triviala smörjan istället.

Boris

Ja, och det intressanta är att jag tror jag alldeles rätt där, även om min svensk fiktionskunskap är obehagligt begränsad. Jag ska bättra på i framtiden. Jag tror du har alldeles rätt i det du pekar på. Men det fascinerande är ju att kultursidorna är ju inte längre kultursidor. Alltså, utan du har en massa, de försöker fylla dem med debattartiklar.

Du har ju väldigt lite litteratur i klassisk mening där. Det är väldigt mycket debattartiklar om teknologi, arkitektur, politiska system och ekonomi osv. Men det är förprogrammerade grejer. Det är ungefär bara en variant av ledarsidan numera. Men man har ingen verklig distriktion av litterära gestaltningar av de här sakerna. Vilket visar att man tar dem egentligen inte på allvar, utan man uttrycker bara på kultursidorna ståndpunkter som är korrekta.

Martin

Jag hoppar över de icke-skönlitterära punkterna på den här listan. Ska vi prata om dem, så blir det inte ens värt att prata om. Här har vi till exempel chockdoktrinen av Naomi Klein. som är en av de absolut viktigaste böckerna. Möjligen i termer av impact, för det är många som har gått på hennes bluffa och hon har satt saker och ting i rörelse, men det kan inte rimligen vara kriteriet.

Det finns flera andra exempel på riktiga skitböcker som finns med på listan, samtidigt som det finns enormt viktiga böcker som kommer att vara enormt viktiga i 100 år, 200 år, 300 år som har släppts de senaste 20 åren som inte nämnts. Det är alltså bara nämna en. så skulle jag efterlysa Democracy, the God that Failed av Hans-Hermann Hoppe som jag tror är fullständigt banbrytande minstolpe som kommer att vara välkänd väldigt länge, mycket längre än till exempel Pikettys bok som är...

Boris

Menar du att den är bättre än Pikettys banbrytande verk?

Martin

Det blir hårfint, men jag skulle i slutändan säga att Hans-Hermann Hoppe är viktigare än Thomas Piketty.