Martin

Anders Björnsson Samhällets eliter borde visa större måttfullhet och ädelmod. Deras dekadens bryter upp samhällskontraktet.

Boris

Vad kul att du valde den.

Martin

Jag tycker det var en intressant text. Vi vill säga att det börjar med ett kvartal och har utvecklats på ett väldigt spännande sätt. Här finns faktiskt en ny svensk sida som publicerar långa, genomtänkta texter utan utanesed vanliga. Vänstervridningen, postmodernismen och så vidare. Det är inte löntigt så att man håller med om allting. Definitivt gör jag inte det i den här artikeln. Men vad uppfriskande det är ändå att den här tidskriften Kvartal finns. Är det inte kul Boris?

Boris

Väldigt och jag läser den med förtjusning. Även om jag långt ifrån är en som om någonting hörde jag på att säga. Men det är en jävligt begåvad. Ofta är det lite begåvade texter även om man tycker att de har fel. Det är någonting att stöta och blöta och stångas mot för att definiera sin egna ståndpunkt i frågan. Det finns ju alldeles för lite sånt i det offentliga samtalet.

Martin

Den här artikeln kan vi väl se som ett bra exempel på det. Här skriver Anders Björnson om samhällseliter, ojämlikhet och hur eliterna kan agera för att hålla ihop samhället när det sker stora förändringar och när det förändras. Vilken grupp som är elit. När nya grupper tar över och det här sker.

Och gamla eliter får acceptera att antingen försvinna, bli utrotade eller acceptera en lägre ställning i en ny samhällsordning. Och jag vet inte hur man ska börja med den här artikeln, den har väldigt mycket, tycker jag, av analys som jag tycker är intressant och korrekt. Samtidigt är jag faktiskt väldigt skeptisk mot en hel del av slutsatserna som dras.

Boris

Berätta om din skepticism.

Martin

Ja. Till att börja med så tror jag, precis som artikelförfattaren, att skillnader i hur mycket pengar folk tjänar och hur mycket pengar folk har, och skillnaden mellan olika elitgrupper i samhället och resten av samhället, det är väldigt viktiga faktorer. Det har väldigt stor historisk betydelse. Det är väldigt intressant att se till exempel med avsnittet på Sverige hur det ena klassamhället har förbytts i ett annat.

Till exempel skriver han hur den svenska adelsklassen inte försvann, men den som han uttrycker den abdikerade och fanns inte rätta på en ny nivå. Det fanns den gamla adelsklassen som ägde mycket mark och organiserade stora delar av samhället som blev en typ av jordbrukande medelklass.

Medan en ny grupp, alltså borgarklassen, företagare, bankirer och bruksägare, kom istället in som det ledande skiktet. Men Aden gjorde sig fortfarande nyttig. Än idag så har vi till exempel i kanske diplomatiska kretsar kring hovet så fyller fortfarande gamla aristokratin en roll kan man säga.

Boris

Får jag bryta in det lite kort bara? Det där är ett av problemen med historieskrivningen i den här texten. Den där för Aten. Den svenska adeln, framförallt lågaden, är ju extremt viktig när det gäller framväxten av industri. Han nämner ju att sen kommer bruksherrarna. Alltså de svenska bruken är ju inte möjliga att tänka sig i bergslagen utan godsön, adelsförädlingar och så vidare.

Ofta var ju godsön små utgifter. Självförsörjande samhällen urvikade sig sen utvecklade sig alltifrån karnar, gruvor, järn- och stålframställning till slut. Du kan inte tänka dig den svenska bruken i Malmvältet utan Det är inte så som det framställs här att de förtidspensionerade sig och levde som storstorbander. Det är en lite märklig historieskrivning.

Martin

När vi kom till 1900-talet så hade vi i alla fall ett annat typ av skifte, elitemellan. Under Proudmine Hansson så fick socialdemokratin en lite ny stil. Och i den här artikeln så beskrivs det som att det blev ett inkluderande parti för hela folket.

Vilket då kontrasteras med en exkluderande motsvarande tendens i Tyskland, där folks gemenschaft ses som ett exkluderande begrepp, snarare än det svenska inkluderande folkhemmet. Från 30-talet till 80-talet var det en god tid. Då saker och ting ganska bra.

Det var orderingreda på arbetsmarknaden. Hans tes verkar vara att det här har att göra med att eliterna på den här tiden var återhållsamma. Framförallt då så betonar han att kapitalister avstod från att ta ut ett så stort överskott från sina verksamheter som de skulle kunna ha gjort. Så de skulle kunna använda produktivitetsökningen till att brika sig själva, men det gjorde de inte.

Och på motsvarande sätt så var fackföreningarna också ödmjuka i sina lönekrav, vilket gjorde att det blev lugn och ordning och reda i Sverige. Och sen så verkar implikationen vara att från 1980 ungefär så har kapitalisterna blivit giriga igen. Och då har då klyftorna ökat, vilket i sin tur ger lite missnöje och oro i samhället. Och det är väl här det börjar bli ganska problematiskt.

Boris

Jag tycker det är ett bra punkt att du tar upp där, du skeptis. Men jag tycker det blir problematiskt det hela. Det är ju rent nys alltså. De bråk förvaltade sig så mycket de bara kunde. Det är bara att titta på hur man styckade krig i imperiet sen så mellan och hur man faktiskt byggde upp stora privata förmögenheter också.

Skillnaden menar jag är att då hade vi kapitalistfamiljer som var starka industrialister. Och den typen av familjer har vi inte så väl. Alltså, du har ett helt annat, en helt annan, Skillnaden ligger liksom inte i Hur mycket man stoppar in på de egna bankkontorna utan skillnader idag och jämfört med tidigare när det är den svenska börjarklassen.

Det är viljan att bygga upp framåt andan, lusten att skapa industriella imperier. Den har ju minskat, man har ju gått in i en slags kvartalskapitalism och satsningar på det ena och det andra. På samma sätt förändras ju också... Den svenska arbetarrörelsen från 30-tal till 80-tal. Jag menar första halvan av 1900-talet så är ju arbetarrörelsen intelligensaristokratiskt om man ser på deras ledning.

De föraktar i dumhet och smuts och efterblivenhet och tuktar verkligen arbetarrörelsen. Det försvinner ju sen. Det pekar ju författaren väldigt bra på att man får det här dressing down-systemet. Att istället för att de tidiga... Socialdemokraterna gjorde sig åt folk att skärpa sig. Så liksom blir man själv lojj och tillbaka lutad bara för att sänka sig.

Istället för att höja folk så sänker man sig till deras nivå. Så vi har ju ett allmänt moraliskt, etiskt förfall helt enkelt i ledningarna för de olika samhällsklasserna. Det är som är det viktiga tycker jag. Och det som är så jäkla bortopererat i den här texten är att staten finns inte någonstans. Tvärs genom den svenska historien så finns allt i staten där som något som alla samhällsklassers ledningar förhåller sig till.

Det är det som gör att det går åt helvete hela tiden. Man väljer sig att luta sig mot staten, bli en del av den. Man ingår partnerskap med den, alltså borgarklassen gör det, aderna gjorde det dessförinnan och sen gör arbetarrörelsen det också. Men här finns inte staten i den här analysen vilket är oerhört märkligt. Textning.nu

Martin

Det är precis det som jag skulle vilja komma till och som är det största problemet, tycker även jag, med den här texten. Det finns fyra stora saker som nästan helt utelämnas. Det finns en diskussion om hur den nya, man kan säga kanske den nuvarande, eliten uppstår. Men skulden för det verkar läggas lika mycket på folk som äger och driver företag som på de som tog över stadsapparaten och byggde en enormt förvuxen och överflödig och destruktiv stat.

Naturligtvis gjorde de det här i hög justeräkning i allians med, vad man kan säga, borgarklassen, kapitalister, rika familjer och så vidare. Men Problemet är ju, inte uteslutande, men i otroligt stor utsträckning just den här förvuxna staten. Det finns även andra aspekter av det här som jag tycker missas. En sak är ekonomisk ojämlikhet, skillnader i inkomst och ägande.

Det kan ha en instabiliserande effekt på samhällen. Men det finns också andra saker som gör att människor blir missnöjda och oroliga. Det finns en hel del som tyder på att människor i allmänhet kan leva med ganska stora inkomstklyftor. om det finns möjligheter för vem som helst i samhället att förändra sin position.

Det är det här som är så lite speciellt med Sverige. Sverige är väldigt extremt i det här avseendet. Den sociala rörligheten i Sverige är extremt låg. Inkomstspridningen är så liten att det som vi brukar påpeka ganska ofta i Radio Bubbla så har ju Sverige en unikt liten inkomstspridning och därmed ett unikt småincitament att anstränga sig, göra karriär, kanske inte tala om att starta företag.

medan man har en enormt stor spridning i ägande i Sverige. De som äger allra mest i Sverige äger många fler gånger mer än de fattiga, jämfört med till exempel USA, där man har mycket mindre spridning i ägande än i Sverige, men dessutom större spridning mellan vilka inkomster folk har. Det nämns inte alls.

Vad jag kan se i den här artikeln, att just möjligheterna för folk att förändra sin position, vilken av de här grupperna man tillhör, och bara incitament att göra ekonomiskt produktiva saker, som till exempel att starta innovativa företag. De är en unik låga i Sverige på grund av den här otroliga byråkratiseringen. Det är också ett problem. Den nya eliten som uppstod under 1900-talet med den här enorma byråkratiseringen från Per Albin Hansson och framåt, den är ju inte en riktig elit i samma bemärkelse som historiska eliter.

För det är just den byråkratklass och Anders Björnström beskriver själv det här på ett utmärkt sätt. Vi ska se om jag kan hitta formuleringen. Jag känner nästan igen några av de här elaka kommentarer som jag gjorde i Röde Bubblor för några månader sedan. Inte för att han lyssnade på det i bubblor, utan för att det var en liknande tankesätt. Men han beskriver...

Här skriver han. Hyckleriet kan mycket väl ha påverkat rekryteringen till topppositionerna negativt. Dit har kommit människor som på något sätt blivit över i den sociala selektionen, men som satsar allt på ett kort. De har inte gallrats i en hård och långvarig kvalificeringsprocess. Och mer talangfulla individer har stötts bort från positionerna eller aldrig sökt sig dit. De senare kan istället ha föredraget att bli konsulter, kommunikatörer, lobbyister eller policy-professionella.

Med andra ord aktörer, utan principaler eller huvudmän, utan mandat, utan någon formell ställning i det offentliga livet. De åsiktsintellektuella utgör uppenbarligen en sådan elit. De tar uppdrag eller order, men det är principiellt oavsett bara. Och det här är ju en väldigt, väldigt bra analys. Men vad är slutsatsen här? Är det att vi har en elit som inte är tillräckligt måttfull?

Eller är det som jag skulle se på saken, att vi inte har någon elit längre? De som styr idag är inte längre en naturlig elit som det har varit under många historiska skeenden. Om du har till exempel ett samhälle som präglas av kapitalist och att kapitalistklassen, borgerklassen har väldigt mycket inflytande, så har du just en elit. En sund social selektion i augusträkning.

Och du har den här långvariga kvalificeringsprocessen där de mest talangfulla individerna, utav att använda hans ord här, är de som kommer till toppen och får mycket inflytande. Och nu har jag en helt annan utgångspunkt såklart, men som jag skulle se det så är det här ett av de absolut centrala problemen. Att vi inte längre har ett system med naturliga eliter, som har naturlig meritokrati, som kan ta ansvar för saker och ting och styra saker i samhället.

Nu har vi istället den här byråkratiska, politiska pseudo-eliten som har skapats genom att staten har växt bortom allrimliga proportioner under de senaste drygt hundra åren. Och att säga att det är en elit och att den måste bli mer... mer ödmjuk och mer måttfull. Jag kanske missförstår honom, men jag tycker att det verkar ganska vansinnigt.

Det vi behöver är riktiga eliter, starka eliter, som i kraft av att de är naturliga eliter faktiskt tar ledningen och gör saker. Ett mycket större problem är att de naturliga eliterna är alldeles för ödmjuka och alldeles för måttfulla och tillåter sig att styras och tillåter hela samhället att styras av de här... byråkratiska nollorna, de här flororna som Anders Björnson skriver om. Det är han som menar något annat med floror, men jag brukar kalla dem för floror.

Boris

Björnson är väldigt historiskt bevandlad och kunnig. Det är därför jag anser att han skriver medvetet här mot bättre vetande, vilket då innebär en viss form av historieförfalskning. När han pekar på forna tiders parlig... Måttfullhet förvrider begreppet.

Måttfullhet och sparsamhet, sen borgarklassen uppkommer, så var det viktiga dygder för den. Men det var ju inte för att man ansåg att det var fel med pengar, utan man ansåg att man skulle vara sparsam och måttfull därför att pengarna behövdes för att utöka verksamheten. Man lappade hellre kläderna och la pengar på att köpa in en ny vävstol.

Och samma sak då de andra dygdena tar upp värdighet, skönhet, bildning, alltvis. Det var ju en hållning och en moral som uppkom ur att man ville skapa någonting. Och på så sätt uppstod ju en borgerlig elit också. De som var mest måttfulla, sparsamma och disciplinerade. Men björn som gör måttfullhet till något annat, han gör det liksom till en slags...

Benägenhet att ge almoser ungefär, att ta ut mindre i lön eller att ta ut mindre ersättning för sina aktier i ett bolag och så vidare. Och det är ju inte alls i stora sätt vad den borgerliga måttfullheten handlar om. På det sättet är det väldigt lömskt alltså. Det är en slags, det känns som om någon håller på att lägga en ideologisk grund här för Magdalena Andersson.

Martin

Jag vet inte om det är så eller, men jag känner till Anders Björnsson såväl. Men, det är det. Jag får lite samma känsla som jag får när jag läser andra texter på just sajten Kvartal och liknande svenska konservativa kretsar. Man har på många sätt en bra analys. Man identifierar rätt problem. Men det finns en väldigt nervositet för att identifiera statens roll i det här och Socialdemokraternas, Arbetarrörelsens roll.

Så det är hela tiden, antingen att man skriver ut dem helt ur historien, eller liksom å ena sidan och å andra sidan Socialdemokraterna har tagit ansvar, de har lett i mindre klasskonflikter. Och jag vet inte, jag tror att det är väldigt förärligt. Jag tycker ibland att det känns lite grann som en sorts vankelmodig halv-konservatism.

Boris

Man är inte beredd att driva strukturerna och vara verklig konservativ. Det är inte så att man ska backa bandet för att uttrycka det folkligt. Det blir en slags så här, kan vi inte bara byta värdegrund allihopa? Det är mer en fråga om detta, det är viktigt att människor byter åsikter. Man ska plädera för en annan sorts åsikt och så ska människor byta åsikter. Istället för att se att strukturerna och samhällets uppbyggnad nu, det räcker inte med att byta åsikter.

Martin

Det frivilligas mycket mer historiskt och materiellt än så. Och det handlar ju om de här eliterna. Om vem som har inflytande i samhället och vilken roll de väljer att ta. Och problemet med ojämlikhet i grunden, som jag skulle se på det här fallet, så bror ekonomisk ojämlikhet, materiell ojämlikhet, på den naturliga mänsklig ojämlikheten.

Människor är helt enkelt, det är ju en del av samhället. Inte lika produktiva, inte lika sparsamma och disciplinerade, inte lika intelligenta. Det finns väldigt stora skillnader och de här kommer komma till uttryck på ett eller annat sätt. Och det kommer också leda till konflikter, till en potential för konflikter. Och hur kan man då hantera det?

Det är ett väldigt idealistiskt, märkligt sätt att tänka. Att de som är mest produktiva ska avstå, de ska ta ut lite mindre i aktieutdelning än vad de skulle kunna göra. När det alternativa spåret finns, som verkar vara helt bortglömt här, att man kan också försöka ge maximala möjligheter för alla människor. att utvecklas och göra det bästa av de resurser de har.

För så länge den möjligheten finns, så länge folk kan utvecklas från sin egen nivå, så långt de nu har kapacitet till, så kommer de att kunna förverkliga sig själva, de kommer att kunna utvecklas och de kommer inte känna det här missnöjet som man naturligtvis känner om det finns en stat som hinner dem att göra det eller om det finns mer subtila mekanismer som till exempel fackföreningsrörelsen.

som förstör arbetsmarknaden. Så det är väldigt svårt att ha en karriärutveckling. Eller om du har ett bidragsproletariat, en armé av människor som lever på statens bekostnad och har väldigt små möjligheter att ta sig ur den situationen, inte minst på grund av hur fackföreningsrörelsen har förstört arbetsmarknaden. Det är klart att det skapas hopplöshet och sentiment i en sådan situation.

Boris

Och, som du pekade på i förbegående, problemet är ju inte att vi har eliter som tänker fel. Problemet är att vi inte har eliter och att samhällsklimatet omöjliggör för någon att säga så här att det här är mitt jävla företag, eller det här är min bondgård, det här är mitt landskap till och med. Och jag vet bäst om nu tänker jag göra så här och jag har inte tid med några jävla samråd.

Hela andan i samhället omöjliggör ju för folk att det är inte så mycket en fråga att man inte kan ta ut tillräckligt med pengar. Utan det är ju att du helt enkelt blir odefinierad och hamnar på dårhusen och säger att jag vet bäst om ni gör så här.