Martin

Simon Gustafsson, musikalen här, egofixerat utforskande av och en hyllning till gränslösheten. Att alla människor på jorden är ett och samma, strider mot anarkins separatistiska kärna. Ja, vår godis Simon Gustafsson, Bubblas hovpoet, har varit på musikalen, han har gått på Göteborgsoperan för att se deras uppsättning av musikalen här.

Det var ett rätt roligt hitte på smilbandet när jag läste den här recensionen. Och man ska vara helt ärlig så tänkte jag att Simon, Simon, Simon, vad hade du väntat dig? Han... Simon blev förfärad. Till det började med underräknaren komma in i salongen. Och när han ser ensamben så tror han först att operan har blivit invaderad av tonårsslinglar som springer runt i märkliga uppklädnader och beter sig på ett kaotiskt sätt och väsnas och dansar mellan stolsraderna.

Och som han uttrycker det, de beter sig så fel som möjligt jämfört med tonårsslingarna. som det brukar vara inom föreställningen på ett operahus. också fortsätter i samma stil i den här föreställningen. Och istället för att vara en berättelse om hippiekulturen som musikalen här ska vara, så blir det istället en sorts manifestation av kärnan i det sämsta i hippiekulturen med kaos, gränslöshet och ett frontalangrepp. på skönhet och ordning som man ändå skulle förvänta sig att få ett unns av på Göteborgsoperan. Eller inte, vad heter du Boris?

Boris

Eller inte i det här fallet, men det var en bra sammanfattning där. Och jag tror att Simas recension här hänger samma... Den gör att man kommer tillbaka till min invändning mot väldigt mycket Shakespeare-uppsättningar. Det är för att vad han beskriver här är ju... Samma form av idioti hos väldigt många av dagens teaterregissörer. Precis som man moderniserar Shakespeare-uppsättningar så vi ska fatta, för annars fattar vi inte av folk omkring i konstiga kläder.

Så är ju den här uppsättningen uppenbarligen ett exempel på det här att folk kan, vi kan inte tänka om vi tillöper bliken, utan vi måste känna och uppleva. Och då ska vi dela upplevelsen. Det är därför man skickar ut slinglar, som man säger, i publiken, så att vi ska känna oss delaktiga. Och det där är ju ett livsfarligt sätt att göra teater på.

Jag, precis som Bertil Brecht, tycker att teater ska tala till hjärnan. Sen kan man säga en hel del om de ståndpunkter Brecht framför i sina piacer, men i princip menar jag korrekt. Teater och dramatik är till för hjärnan. Det är fusk att hålla på och upplösa. Att spela på tjänsterna, upplösa gränsen mellan publik och de som står på scenen och så vidare för att skapa en form av delaktighet.

Så att man ska gå med på det som sägs från scenen. Det är en jättefusk. Man ska ha ett kallt och klart huvud när man tittar på teater. Och det är då man kan se skönheten i en föreställning också. Och sen tycker jag det är jättebra att du pekar på just det här. Det här är ju inte hippiekulturen i sig som uppenbarligen lyfts fram i den här uppsättningen.

För att hippiekulturen från den tid som skildras innehöll ju alla möjliga tendenser och inställningar. Men det man tar sikte på här är ju uppenbarligen det som spelar stor roll. Dagens makthavare i Sverige händer, alltså den individuella gränslösheten. Upplev, njut, lev för stunden, ta inget skit, allt ska vara roligt och så vidare.

Var ett enda litet känslo, en liten känsloboll som rullar runt i tillvaron. Det är din rätt. Och sådana strömningar fanns i hippiekulturen också. Samtidigt fanns det människor som var hippie och startade jordbrukskollektiv som idag, 40-50 år senare, fungerande bra jordbruksföretag som odlar ekologiska produkter.

Många av de stora vingårdarna i Kalifornien springer ur hippiekulturen. Där finns både och. Men det är klart att de inte vill visa. På en uppsättning i Göteborg stadsteater kan jag inte visa att en del och rätt många av hippiesarna blev hårt arbetande jordbrukare. Det är känslobollarna som gäller.

Martin

Lite av ett hippiehjärta och samtidigt en reaktionär libertarian. Jag skulle definitivt säga att det är en väldigt ytlig förståelse av hippiekulturen att associera den med gränslöshet och normupplösning och såna här saker. Därför att det som hippiekulturen handlade om i väldigt hög utsträckning var att återupptäcka och återvända till en ursprunglig och uråldrig ordning.

Att hitta tillbaka till vissa typer av traditioner. På sätt och vis kan man se hippikulturen som en sorts konservatism som går väldigt långt bak i tiden och försöker återupptäcka en sorts tribal livsstil, harmoni med naturen och som du säger Boris, till exempel hårt arbete på jordbruket och för att återskapa saker på sina egna villkor utan att ha tillgång till allting som finns i den omgivande högteknologiska situationen.

Det där är ett ganska seriöst projekt. Där jag ser många beröringspunkter med den typen av konservativa idéer som jag har. Naturligt nog fokuserar man bara på väldigt specifika delar av hippiekulturen. Man pratar om den idag. Det fanns såklart mycket omvärdering av normer.

På ett sätt så var det väldigt progressivt och delvis kulturradikalt. Men det hände inte i ett vakuum, som ett slumpmässigt planlöst sökande. utan det är en återkoppling till ett traditionellt sätt att leva och också en återkoppling till en traditionell andlighet.

Just New Age-andligheten som associeras med hippiekultur, den är på många sätt en återklang av den kanske allra mest ursprungliga andlighet som mänskligheten har haft, alltså den urpanteistiska, animistiska traditionen, som var den enda religionen som fanns från början innan vi blev hippie. civiliserade och började hitta på andra idéer?

Boris

Ja, alltså i hippirösen fanns det ju ofta ett sökande där du pekar på äktheten, att finna sig själv och att finna det rätta sättet att leva. Det fanns ett väldigt allvar i den och det var ju ofta ett intellektuellt letande också.

Och hon nu ska göra vad jag tycker är kul för stunden. Det är det viktiga. Så det här är en politiskt användbar pjäs, eller uppsättning i dagens Sverige. Men den har inte så mycket att göra med att försöka diskutera alla aspekter av hippierörelsen.