Martin

Matthew Rees, ni och reaktionärer har rätt i demokratikritiken, men fel ut det i hyllandet av monarki, som är förlegat system utifrån dagens teknologi och som bygger på centralplanering. Reaktionär-libertarianism, bättre alternativ med sitt fokus på uppbyggnad av svarta parallella strukturer och marknader. Den här artikeln tar sin utgångspunkt i en text som publicerades på Social Matter.

Social Matter, som jag tycker, tillsammans med Seroth Position och några till sajter, är sputspetsen inom politiskt och ideologiskt tänkande just nu. Det är väldigt kul att läsa just den här artikeln, därför att den här artikeln på Social Matter som han börjar med, som heter den heter Hail Trump, but let's keep our heads. Det var en postning som gjordes strax efter det amerikanska valet.

Jag såg fram emot att läsa den, eftersom jag ville se hur Social Matter och de nerekonärna typerna på Hestia Society skulle sammanfatta valet. Det var inte det att jag hade några enorma invändningar mot innehållet. Men jag lämnades med en tom känsla och en dålig smak i munnen efter att ha läst den här artikeln. Jag har gått och tänkt på det i flera veckor, att jag skulle skriva något själv, som ett svar eller en kommentar till just den här texten.

Tack till elever och personal vid Hestia Society för att de har lyssnat på den här texten. för de tyckte att det var ett snesteg från deras sida. Och problemet som jag ser med den här texten är att de är väldigt... det är inte att de är så optimistiska över Donald Trump. Man märker hur Trump-yran har fått dem att tappa sitt långsiktiga perspektiv, skulle jag säga, och sänka sina krav.

De fantiserar i den här artikeln om att Att det bästa som skulle kunna hända vore om Donald Trump utropade sig till dynastisk evighärskare. Och om vi fick det heliga amerikanska riket som styrs av Trump-dynastin generation ut och generation in. Här någonstans känner jag bara att jag gillar Hestia Society och deras grejer, men här var det verkligen under deras vanliga nivå.

Vi har en annan artikel som är en text från Social Matter som ligger ovanför den här opinionsavdelningen. Där står det så här att Trump och Putin inte Karl den Store. Och det är just det. Jag gillar verkligen Trump. Jag gillar honom mer när jag tänker på honom efter valet. Men han är ju inte precis Karl den Store. Han är inte ens Fredrik den Store. Och att om man inte kan ha en högre ribba vad det gäller ett aristokratiskt ledarskap än Donald Trump som bor i en lägenhet i toppen av en skyskrapa med liksom... Han har lägre till tak än vad jag har i rummet där jag sitter just nu. Men allting är liksom prytt med äkta guld och marmor överallt och det är otroligt tacky. Varför sitter jag och pratar om hur hans lägenhet ser ut?

Boris

Det är inte ovikligt alltså för att... Jag har också grubblat de senaste månaderna sen de här monarkistiska strömningarna började dyka upp. Det finns någonting tilltalande i tanken på aristokrati, adel och till och med monarki. Men problemet är ju att alltför många av de som förespråkar detta är beredda att sänka ribban så oerhört lågt.

Detta är allt som avlägsna påminner om något. som skulle kunna vara ett kunga ämne är använt som intäkt för att försvara den typen av idéer. Och det han gör, det Lewis gör i den här texten, tycker jag är ett väldigt bra sätt faktiskt på egentligen materialistisk grundval talare om vad som är problemet genom historien med monarkier. Vilka destruktiva krafter är det som gör att vi faktiskt inte får fungerande dynastier och ser väldigt mycket drygt få sådana idag?

Martin

Ja, det känns lite ironiskt nog som att nereaktionärerna har läst Hans Hermann Hoppe, men de har på något sätt bara kommit halvvägs i analysen. På ett sätt så kommer den här väldigt nya tanketraditionen från en ny läsning av Hans Hermann Hoppe och österrikisk ekonomisk teori och anarchokapitalistiska idéer som gjordes av Manchus Moldbugg, där han liksom drog de här idéerna till sin sida.

Jag har gjort det i spets och försökt transcendera dem. Jag har försökt upphämma dem och komma vidare till en ny position. Men som Matthew Rhys påpekar... Det känns som att man missar. Det är det Hans Holmen Hoppe gör i sin kritik av demokratin. Han får mycket uppmärksamhet för att han pratar om monarki. Han förklarar att monarki är att föredra framför demokrati av olika grundläggande skäl. Och det här är egentligen bara väldigt grundläggande ekonomiska argument, samma som vi applicerar på alla andra saker, när vi konstaterar att det är bättre att ha en väldefinierad ägare av en resurs än att ha en möbaktig, odefinierad ägare.

Men en väldigt viktig del av Hoppes resonemang, som många verkar pågå. Lite grann bortsefrån, det är att han säger att monarki är inte det idealiska systemet. Monarki är bra i jämförelse med demokrati. Men det allra bästa är anarki. Det allra bästa är en frihetlig ordning baserad på en grundmurad respekt för den privata äganderätten. Och det är det som Matthew Rhys påpekar, att vissa anarkomonarkister verkar fastna i en sorts nostalgisk känsla inför historiska monarkier.

För det kanske är, ur vissa perspektiv, det bästa vi har sett hittills. Och det är åtminstone mycket bättre än det vi har idag. Problemet är bara att monarkier har väldigt många problem. De kanske är lite mer stabila och lite mindre interventionistiska än vad demokratier är. Men väldigt många av de samma problemen finns kvar. Inte minst för att i grund och botten fortfarande handlar det om stater. Stater vars ledningar fortfarande har som ambition att expandera så mycket som möjligt och använda våldsmonopolet för att maximera sin vinst.

Boris

Vi får heller inte glömma bort att väldigt många av de absoluta... De kungligheter som upprättar absoluta monarkier och som hyllas idag i vissa kretsar är ju precis samma personer och krafter som vi har idag. Det ska nivellerar, utjämnar, dödar riktiga nationella särägenheter.

Vi har pratat om Frankrike förut. England och Storbritannien är ett utmärkt exempel. Spanien och så vidare. Om vi bara håller till Europa så är alltså de starka monarkiernas upprättande också dödsdöten och det som vore bra att se i Europa idag. Exempelet Italien uppdelat i sju, kanske åtta. olika självständiga republiker och stater, eller monarkier för den delen. Det finns mängder av problem med den starka monarker och absoluta stater som vi lider av idag faktiskt.

Martin

Det jag tycker är så genialiskt med Hans Hermann Hoppes syntes kan man säga av idéer. För på sätt och vis är det som att han rör sitt gränsland och definierar en ny sorts position. Matheurese försöker definiera den 0-te positionen.

De positiva sidorna av absolut monarki. På ett sätt kan man säga att om man har helt och hållet privata ägda territorier, där privata ägare tar ansvar för saker som staten i det allra allra ansvar för, så blir det en sorts absolut monarki, därför att den som äger ett företag till exempel har en absolut, om man så vill, diktatorisk makt över det företaget eller mark som den äger och så vidare. Men det finns en skillnad.

Idé att en monarki som har en historisk hävdvunnen stat är just en stat med ett rådsmonopol, med vissa anspråk och till exempel en i princip obeskattad beskattningsrätt. Men det är fullt möjligt och egentligen inte särskilt avlägst eller utopiskt att tänka sig en ordning där du har aktörer som fyller den roll som staten gör, som gör de saker som kanske är positiva, kanske till och med nödvändiga, som staten gör.

Men de gör det på andra permissor. De gör det på permissorn av äganderätt, respekt för individer, frivilligt avtalande om tjänster. Och en sån lösning, som åtminstone du kan tänka dig, skulle vara klart överlägsen. En sorts förhållande. Som man tänker ner i knärdjan en restauration, ett återupprättande av en gammal ordning.

Boris

Alltså i den här diskussionen försvinner någonting som jag tycker är väldigt viktigt. För det som är nästan inte bara värt, inte i någon slags skansen mening, utan faktiskt aktivt värt att bevara från forna tider och Det är de starka monarkernas iropa, det är de hierarkiska systemen, individernas insikt om att det är nödvändigt.

Faktiskt för att det ibland finnas sig själv in och underordna sig i en hierarki. Det är ett viktigt moment för att få de här privata alternativen att fungera. Det låter väl lite dumt när man säger att människor ska lära sig veta sin plats, men jag tror faktiskt att det är ett sätt för individer också att bli fria. Att finna sin plats och roll i en hierarki, där man kan få maximal frihet.

Och aristokratibegreppet alltså, att... Det här med riddelighet och nobelhet är någonting som behövs. Och då faller ju Trump inte ens på målsnöret och inte Putin heller. De har inte ens kommit halvvägs i loppet. Det gamla, nobla krigaredealet är icke-existerande i diskussionen idag, vilket är väldigt tråkigt.

Martin

Det var kanske det jag tycker är mest halsbrytande för övrigt med deras, förutom Trumps, guld- och marmorprida lägenhet. Jag tycker det är väldigt ironiskt att de här neoreaktionära monarkisterna vill ha en dynasti grundad av en person som aldrig har gjort en enda dag av militärtjänst. Lite riskabelt. Det är inte precis i linje med de historiska ideal som de annars säger sig stå för.

Men det är precis som du säger Boris, alltså hierarkier, det är en känslig fråga för libertarianer, men det är viktigt att reda ut vad som är vad. Alltså hierarkier är en förutsättning för ordning och ordning är en förutsättning för frihet. Det här måste man som libertarian tänka till lite grann. Man kan inte motsätta sig i ordning, man kan inte motsätta sig i hierarkier heller. Frågan är hur vi formar de här hierarkierna.

Så problemet är inte att vi har hierarkier eller hävdvunna sätt att upprätthålla ordning. Problemet är att vi har stater, och framför allt stater av en viss typ. Oavsett hur staten är organiserad eller kontrollerad så innebär själva förekomsten av den. Att det finns en marknad för makt, kan man säga. Det finns politisk makt, det finns verktyg för att göra saker som ingen någonsin borde göra.

De bra delarna av staten kan en marknad tillhandahålla. Och det är en vision som delvis står i konflikt med de andra idéerna som diskuteras. Jag gillar verkligen det här. Som alla andra så är jag en sökare och en utforskare. Jag försöker utveckla mina positioner och jag försöker alltid hitta idéer som utmanar libertarianismen.

Det är bland annat därför som jag är intresserad av de här neoreaktionära idéerna. Jag tycker att inte minst Zero's position och Matthew Rhys gör ett väldigt fint jobb i att stöta och blöta de här sakerna mot varandra. Och jag gillar hans idé om Zero's position och det han kallar för, via översatte, till reaktionär libertarianism. Han har några olika formuleringar. Väldigt uppiggande för mig att läsa en sån här frispråkig, fritänkt analys.