Transkribering
Johan Westerholm: Sverige har en korrupt politiserad statsförvaltning
Martin
Johan Westerholm, Sverige har en korrupt politiserad stadsförvaltning. Byt ut alla i ledande positioner vid regeringsskiften. Bårdes, du läste den här artikeln?
Boris
Ja, annars skulle jag inte vilja prata om det. Det har ju hänt över sig. Jo, jag läste den. Den är lite intressant för Västerholm driver alltså tesen att vi har fått en extremt politiserad förvaltning som stadsapparat. Och han tar sådana självklara exempel som Låt Anders vara Anders på Migrationsverket och Allas vår vän. Punk Danne, som gör väldigt politiska uttalanden och tar politiskt strid faktiskt, vilket en ämbetsman inte ska göra.
Och då går Westerholm tillbaka till Axel Oxenstierna och säger att det här är ett brott med en månghundraårig tradition. Och för att vi ska få slippa det här så måste vi alltså vid varje val genomföra utrensningar av ämbetsmannapparaten. Och utgå från att den har bemannats och befolkats av människor som är politiskt tillsatta.
Och han menar att vad vi skulle behöva byta ut är ungefär 240 tjänstemän i samband med varje val. Och det är inte så farligt tycker han jämfört med USA där man får... Folk gammalen 10 000-20 000 chefer av olika slag vid presidentbyte. Men, då kan alla tycka, det här är väl krokigt och bra, jag tror många tyvärr kommer att tycka det.
Men den här artikeln är väldigt problematisk, det är för att den utgår från att Axel Oxenstierna och uppbygget av den svenska statsapparaten är bra. Vi ska ha en stark stat och vi ska ha starka ämbetsmän. Problemet är att man inte kan lita på dem, därför ska de bytas ut. Man bör istället ställa frågan, ska vi överhuvudtaget ha en storstat med en jävla massa ämbetsmän som vi inte kan lita på och som vi därför måste byta ut?
Det känns lite korkat att vi skulle behöva ha det. Och Axel Oxenstierna är inte någon god människa. Han är en utmärkt utgångspunkt därför att den stora svenska biografin om Axel Oxenstierna Den är en man som påstår sig i den här artikeln att ha byggt upp den här oväldiga ämbetsmannapparaten. Den är skriven av Gunnar Wetterberg. Och i den här biografin så talas det väldigt varmt om hur bra Axel var och vilken fin kansler och hur han skapade den här goda ämbetsmannapparaten.
Då ska vi komma ihåg att Gunnar Wetterberg som har skrivit denna var två volymer sammanlagt 800 sidor. Han är också gift med Susanne Akkum på Riksrevisionen, som då ska vara en oväldig ämbetsman. Gunnar Wetterberg har då suttit och fått mejl från sin hust, sin sambo, där de ber honom råd hur de ska hantera olika revisionsärenden. Även sådana revisionsärenden som rör hans eget verk, alltså sak och damm, vart politisk cheftjänsteman. Det där visar att Gunnar Wetterberg har en stor kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en kraft i att han är en av de flesta som har en Att spela ingen roll vem som tillsätter folk i statsapparaten. Statsapparaten skapar ett parasitärt skick som oavsett partibeteckning kommer att plocka oss på rättigheter och pengar.
Martin
Det är väldigt bra poäng. Är det inte lite grann som ett riktigt pestcoolare scenario? I ena änden av det så har du idén om idealet om en oberoende samhälle. Du ska ha statsförvaltning, regeringskansliet och alla statliga tjänstemän som står över politiken och innebär en sorts stabilitet och trygghet i det känns.
Som inte ska vara som politiska vindflöjlar som de är på andra sidan vattnet i riksdagshuset. Det här innebär också att man har en stat i staten. En oberoende, i hög grad helt oberoende organisation som i praktiken har mycket mer inflytande än vad politiker har. Just för att politiker är tillfälliga, statsförvaltningen är för alltid.
Jag har själv jobbat på ett departement som vissa vet, jag har ett mörkt förflutet. Jag vet hur det var där, hur tjänstemännen, även låga tjänstemän som var ganska juniora och lågbetalda, hur de såg på politiker. Politiker var helt ointressanta och meningslösa och där gjorde man sin egen grej. Det finns en positiv sida av det, som är tjänstemannansvaret och objektiviteten.
Men det innebär ju framför allt att vi ända sedan 1500-talet, när Gustav Vasa skapade kansliet, som det hette på den tiden, har haft den här helt okontrollerbara staten i staten. Det är ett stort problem. Den kan vi aldrig bli av med. Den är inte föremål för politiska processer och beslut. Även om man skulle tro på politik som en förändring så är det ingenting som applicerar på den här professionella härskande klassen.
Som dessutom har livstidsanställningar, väldigt lite transparens i praktiken. Å andra sidan, om vi går med Johan Westerholms idé. Då får vi istället en öppen politisering, en garanterad politisering av alla de här sakerna. De byter ut en massa höga chefer. Då går man ifrån en situation där man eventuellt har en politiserad statsförvaltning till att man garanterat har det.
Om Jimmie Åkesson blir statsminister så kommer det vara Sverigedemokratiska SD-sympatiserande generaldirektörer för hela slanten. Då kan ju John Westrom kanske tycka det är en bra idé, men där tror jag att svenska debattörer borde fundera lite grann. Båda sidorna av det här myntet är fruktansvärt destruktiva. Och den enda rimliga lösningen är naturligtvis att så snabbt som möjligt avveckla regeringskansliet, avveckla alla statliga myndigheter, sälja av alla statliga bolag och lägga ner så mycket man bara kan i den svenska staten.