Martin

Vi har ännu ett Amerika-brev att ta sedan. Kära vänner, det är sant. Houston, Texas har skrivit till oss igen. Det var nån månad sedan, det är drygt sist. Nu ska vi se vad Houston har haft för sig. Hej igen, ni frihetens röster. Livet här borta börjar sakta men säkert bli vardag och tuffa på i relativt maklig takt.

Eftersom jag inte har haft något särskilt att kommentera på den senaste tiden, tänkte jag ta tillfällig takt att berätta för er hur det kommer sig att jag förälskade mig i just Texas. Jag hoppas och misstänker att den historien nämligen kan vara uppbygglig även för er och era lyssnare. Det började som livet ofta gör med en mamma. Min mamma flyttade nämligen hit efter att ha gift sig med en expat svensk som bor här.

Jag åkte över och hälsade på några gånger, men eftersom jag inte hade körkort var det en tämligen fattig upplevelse. Även om det var upplyftande att få uppleva hur gott ställt den amerikanska, hårt arbetande bilderklassen har det. Jag satt mest vid poolen och läste böcker. Men jag kände hur landet liksom jobbade på mig i det tysta. Kanske kom det sig av att få uppleva någonting annat än Sverige. Att få uppleva hur grannarna på fullt allvar diskuterar priset på M16-ammunition och gnäller över att bensinpriset och skatterna är för höga när de ens bottstiver av vad de är i Sverige.

Det mest anmärksamma var dock att jag upptäckte att längs vägarna här fanns stora skyltar på vilka det stod Don't mess with Texas. Igen och igen såg jag dem. Jag blev först en aning provocerad och kände hur det slog an någonting i mig, vilket ju alltid är en inbjudan till kontemplation. Efter inte alltför mycket begrundande märker jag att denna attityd som formuleringen antyder gör någonting med min själ.

Jag växer och blir lite friare bara av att tänka på den, som om det var en bit av mig själv som saknats. I mig fanns det möjlighet att mess with me, som var just det som skylten slog emot. Jag kände då att jag har en slags kallelse till det här landet. Att jag behöver vara här. Men jag är redan en ung vuxen man och tänker fan inte åka över halva jorden till en av världens frihetliga oaser för att sen inkvartera mig under mammas tak.

Nej, jag är hemma här av mina egna skäl. oberoende av henne, kände jag. Och mycket riktigt, nu är jag här. För att inte förnärma några teofobiska lyssnare skulle vi väl kunna säga att livet och universum födde mig samman med en affärspartner som behövde just precis en sån som jag just precis här i Texas. Under åren hemma i Sverige pratade jag ibland med människor om min relation till denna Don't mess with Texas-mem och nästan alltid var reaktionerna de samma.

Långa, irrationella, hatiska rants Om vapen och bibelbältet. Jag brukade svara, mest för att provocera, att jag genom min då växande tro kände mer gemenskap med vapenbärande bibelbältes fundamentalister än med socialdemokrater. Något som över åren har blivit mer och mer ärligt sant. Men framförallt brukar jag försöka förklara hur sjukt det är att acceptera motsatsen till memen.

En existerande sak som inte är stolt över att vara sig själv är det ännu värre, och det var just här skon klämde, En existerande sak som tycker så illa om sig själv att den inte kan acceptera att det finns en annan sak i existensen vars motto har en antydan till stolthet och sköter i självattityd. Tänk er att det sitter en skylt på E4'en, nej förlåt längs järnvägsspåret, där det står Ge fan i Uppland!

Eller hur man nu skulle översätta det. Det skulle ju vara ganska anmärkningsvärt. Men motsatsen då, att det finns en skylt där som säger Mess with us! När jag nu många år senare äntligen har kommit hit har jag fått lära i mig att allt, ironiskt nog, var en reklamkampanj för att få folk att inte skräpa ner. Jag kände mig så dumbesviken att min vän som levererat nyheten kramade mig och förklarade att anledningen till att kampanjen varit så bra och populär över så många år är just för att den attityden finns här på riktigt.

Och så är det ju har jag upptäckt. Men det är verkligen bra för ödmjukheten att ha ägnat en stor del av mitt liv till religiösa och filosofiska studier för att sedan låta mitt hjärta vinnas av en reklamkampanj. Jag har såklart en t-shirt med budskapet på, men har på senare tid börjat tvivla kring bärandet av den. Jag har nämligen märkt att den är provocerande och förmedlar en slags upprorisk attityd som jag kommit att sätta lite i halsen.

Det är ju nämligen så har jag kommit fram till efter mycket radiobubblaryssnande att traditionella, konservativa, frihetliga don't mess with me-värderingar ju egentligen knappast är upproriska. Rimligtvis är det den p.k. förtryckande, så lallande, förlåt kallade vänstern som är det revolutionära, reaktionära, febrilt galna, ogenomtänkta upproret. Förstår ni vad jag menar?

Jag vill också berätta att min fru blev rörd häromdagen när hon fick sitt Social Security Number kort. Brevet som kom med det hade en stämpel på sig där det stod Produced and published at US taxpayers expense. Hon tyckte det var så fint att få se det svart på vitt för en gångs skull. började fantisera om att en lag om detta skulle komma till Sverige. Att alla som direkt eller indirekt fick sitt uppehälle av staten var tvungna att ha på sig skjortor på vilka det stod mitt uppehälle är betalt med skattebetalarnas pengar.

Alla byggnader skulle ha stora banderoller. En textremsa skulle rulla i tv-rutan i SVT. Alla utlandsfödda unga män som går på socialbidrag, Göran Perssons bondgård och Alice Bar Kunkas toalettpapper skulle alla ha stämpeln på sig. Tänkte vi. All internetcensur, alla förbud, alla föreningar, alla partier och deras anställda. Alla skulle behöva visa stämpeln på ett eller annat sätt.

Alla rättegångar för brott om brottsoffer, alla värdelösa lektionstimmar i skolan, alla byråkratiska utredningar. Det skulle vara uppfriskande tycker jag. Och antagligen ett uppvaknande för många. Jag blev lite låg när det för en tid sedan seglade in ett antal nyheter om att degenereringen tycks ha eskalerat även här i Texas. Men så fick jag gärna omvända mig från min osunda bedrövelse och minnas att det hopp vi hoppats på inte ryms inom något av de etablerade systemen och att vi aldrig helt kan sätta vår tilltro till något stycke landmassa som styrs av politik och demokrati.

Men Jesus sa att vi ska vara jordens allt, det vill säga irritera en aning och kanske avstanna förutnelsen något. Då tycker jag att Bubbla gör ett himla fint jobb i att sprida sin Zelta. Och i andetaget efteråt säger Kristus att vi ska vara världens ljus. Jag ber att också det ska vara sant för oss alla. Som ni förstår är det här samhället inte heller perfekt, men för den uppmärksamma finns det en hel del ljusglimtar av en våglängd som jag aldrig fick syn på hemma i Sverige.

Det finns liksom kvar en antydan om en förfluten tid. Som att 50-talet kämpar sig kvar en aning. Ibland är det något estetiskt, ibland ett slags attityd eller en känsla. Men oftast är det människorna. Det finns fortfarande kvar ett respektabelt avstånd mellan människor här. Man respekterar och använder sig flitigt av titlar som Sir, Mr, Ma'am och Doktor. Det bidrar till en substil distans som känns respektfull och gör mig påtagligt mindre folkskygg.

Det är inte bara tomma ord. Om man kallar en ung pojke för Sir eller Mr så ser man hur han sträcker lite på sig och lättare kan sträcka sig över sin faktiska barnslighet och möta det man säger. Jag misstänker att denna sista poäng är giltig på fler platser än i Texas. Och kanske är det bara just i Sverige som all form av formell mellanmänsklig respekt är neremonterad.

Nu när jag tänker på det blir jag nästan förbannad och känner ett uppdänt behov av att skrika Jag är inte du för dig, du känner inte mig och vet ingenting om mig och så ska det förbli. Backa tre steg och tilltala mig respektfullt och sluta låta som ett förvuxet barn. Förlåt nu rört dig jag kanske en aning. Jag måste hur som helst avrunda för jag ska åka till Whole Foods och kolla på grönsaker med min son.

Bara för att det är så jävla fräscht där. Sen ska jag tanka bilen full för 20 dollar. Må himlen skänka er allt rikare välsignelser för ert fantastiska arbete både pratare och lyssnare. Och må Gud skriva Don't mess with this one på era hjärtan.

Boris

Med vänlig hälsning, Houston, Texas. Det är verkligen härligt att få de här glimtarna,

Martin

i hur det känns och hur mentaliteten gradvis påverkas och förändras av att flytta från Sverige till Texas.

Boris

Men för att anknyta till det, en sak jag skulle vilja anknyta till, det är det här vi pratade om alldeles innan, just det här med de övernationella strömningarna. kontra vikten av att hålla sig till sina rötter. Jag tycker att Texas är ett så fantastiskt exempel på hur både och, Texas är ju ett land befolkat av, sen urminnes tider, vad ska jag säga, men sedan väldigt länge, och av människor som bryter upp från sitt eget land, och sin kultur och sin historia, och Det transformerar sig helt enkelt och flyttar sig till ett annat land.

Men att Texas är så väl lyckat beror ju också på att alla de här människorna som kommer dit behåller ju sin kultur. Alltså jag skulle egentligen vilja att vår vän i Houston åkte till The High Country och åkte runt i de tyska städerna där och gav oss en rapport om...

om kulturen och livet där. De har lyckats behålla i de små städerna där ett fantastiskt tyst kulturliv och har till och med en egen tyska som oftast är obegriplig för de som pratar modern, normal tyska. Matkulturen, musikkulturen, det civila samhället, på många sätt ger en känsla av tyst startnadtal.

Precis som de små franska eller tjeckiska städerna i Texas. Och det är så det ska fungera. Man tar med sig sitt historiska, mentala och kulturella arv, flyttas till ett land. Och det är inget som hindrar att man i uppbygget av ett nytt liv, kan få ett nytt liv. Transformera dom sakerna in i den nya världen. Det gör det hela väldigt vackert på något sätt.

Martin

Mm. Och det är en av dom saker som jag tycker är så vackra med dom här Amerikabreven som vi får från Houston, Texas. Det är därför dom visar hur en... Hur en väldigt klok och eftertänksam svensk person formar en svensk-texansk identitet och hur den blommar ut framför våra ögon när vi läser hans brev. Många intressanta reflektioner och vi tackar och längtar efter nästa brev från Houston, Texas.