Martin

Vi har ännu ett Amerika-brev att ta sedan. Kära vänner, det är sant. Houston, Texas har skrivit till oss igen. Det var nån månad sedan, det är drygt sist. Nu ska vi se vad Houston har haft för sig. Hej igen, ni frihetens röster. Livet här borta börjar sakta men säkert bli vardag och tuffa på i relativt maklig takt.

Eftersom jag inte har haft något särskilt att kommentera på den senaste tiden, tänkte jag ta tillfällig takt att berätta för er hur det kommer sig att jag förälskade mig i just Texas. Jag hoppas och misstänker att den historien nämligen kan vara uppbygglig även för er och era lyssnare. Det började som livet ofta gör med en mamma. Min mamma flyttade nämligen hit efter att ha gift sig med en expat svensk som bor här.

Jag åkte över och hälsade på några gånger, men eftersom jag inte hade körkort var det en tämligen fattig upplevelse. Även om det var upplyftande att få uppleva hur gott ställt den amerikanska, hårt arbetande bilderklassen har det. Jag satt mest vid poolen och läste böcker. Men jag kände hur landet liksom jobbade på mig i det tysta. Kanske kom det sig av att få uppleva någonting annat än Sverige. Att få uppleva hur grannarna på fullt allvar diskuterar priset på M16-ammunition och gnäller över att bensinpriset och skatterna är för höga när de ens bottstiver av vad de är i Sverige.

Det mest anmärksamma var dock att jag upptäckte att längs vägarna här fanns stora skyltar på vilka det stod Don't mess with Texas. Igen och igen såg jag dem. Jag blev först en aning provocerad och kände hur det slog an någonting i mig, vilket ju alltid är en inbjudan till kontemplation. Efter inte alltför mycket begrundande märker jag att denna attityd som formuleringen antyder gör någonting med min själ.

Jag växer och blir lite friare bara av att tänka på den, som om det var en bit av mig själv som saknats. I mig fanns det möjlighet att mess with me, som var just det som skylten slog emot. Jag kände då att jag har en slags kallelse till det här landet. Att jag behöver vara här. Men jag är redan en ung vuxen man och tänker fan inte åka över halva jorden till en av världens frihetliga oaser för att sen inkvartera mig under mammas tak.

Nej, jag är hemma här av mina egna skäl. oberoende av henne, kände jag. Och mycket riktigt, nu är jag här. För att inte förnärma några teofobiska lyssnare skulle vi väl kunna säga att livet och universum födde mig samman med en affärspartner som behövde just precis en sån som jag just precis här i Texas. Under åren hemma i Sverige pratade jag ibland med människor om min relation till denna Don't mess with Texas-mem och nästan alltid var reaktionerna de samma.