Martin

Hej, Rodrig Bubbla. Tack för ert utomordentliga arbete i frihetens tjänst. Ni är i eten, var ett ensamt ljus är i en kall mörk vinternatt. Jag skulle vilja fråga er en sak som jag själv grubblat på en tid. När jag har betänkt förtryckande diktaturer, såsom Tredje riket DDR och Sovjetunionen genom historien, och funderat på hur jag själv skulle ha agerat. Jag tror och hoppas att jag hade varit en del av motståndsrörelsen.

Jag ser våld och våldsamt motstånd mot förtryckarna som en legitim metod när förtrycket når kvävande och direkt mördande proportioner. Av exemplen precis nämnda anser jag de allra tillhöra den klassens förtryck. Frågan är, när passeras den skiljelinjen i olika grader förtryck när passivt och eller aktivt men fredligt motstånd legitimt baseras på sund moral kan övergå i våldsamt motstånd?

Jag förstår att svaret är djupt subjektivt och inte går att fastställa men jag skulle vilja... Jag vill ju höra ert resonemang och ert personliga syn på saken. Jag tvingas idag acceptera alla övertramt mot min person, egendom och frihet och nöjer mig med passivt och fredligt motstånd. Men jag har svårt att se mig själv acceptera fysisk övergrepp såsom konfiskation av till exempel vapen och fysisk egendom mot mig själv eller andra utan våldsamt motstånd. Jag skulle vilja avsluta frågan med ett citat. Krig är när regeringen berättar vem som är förförnare. En revolution är när man själv bestämmer sig.

Boris

Nej, men det är en mycket relevant och klok frågeställning. Dock tror jag inte att det är den världens minst pacifistiska människa, nästan revolutionärt folksromantisk. Men jag tror inte den där strategin som Marcus Antider är framkomlig i Sverige till exempel. Det är för att de väntar ju bara på sådana möjligheter att nita en ordentligt, att man gör den formen av motstånd.

Vi var inne på det i förra avsnittet, att det blir mer och mer en rationell motståndshandling att lämna landet eller att se till att man klipper alla möjliga band med samhället och lever här ändå, vilket också är en möjlighet. Att man inte gör sig beroende av att man ser till att de inte kan begå övergrepp mot en helt enkelt. Det är svårt, men det går ju.

Martin

Det är den viktigaste poängen som du gör nu, att lyfta fram resten av landet. sammanhanget. Det är inte så att de strategier vi har att välja mellan är fredligt motstånd, civil olinja och å ena sidan och å andra sidan väpnat motstånd. Utan båda de här strategierna, exempel på Voice, men den starkaste strategin är Exit. Att överhuvudtaget inte ta någon del av det.

Att inte nödvändigtvis göra motstånd och försöka blockera och stoppa och vända utvecklingen utan att ta det själv och ställa det ut. utanför. Inte bidra med några resurser till systemet utan ta dina saker och ta de människor som är nära dig och gör någonting annat istället. Delta inte överhuvudtaget, vare sig positivt eller negativt.

Så självklart ska man inte bidra till systemet genom att betala skatt till exempel. Men man ska heller inte nödvändigtvis slösa sina egna resurser på att göra motstånd. Det kan mycket väl vara till bara en enorm nackdel för en själv.

Boris

Exakt, och att man slöser energi på det. att söka tillstånd och liknande saker är. Rent praktiskt sett, så att börja söka tillstånd för olika saker man vill göra av en statsapparat som de facto inte fungerar leder ju bara till att man måste involvera sig i en jävla massa krånglar och slösa bort sin tid. Man kan istället utgå från att den faktiskt inte fungerar och om man tänker efter på hur man ska dra sig undan det hela så är det inte så jäkla svårt.

Det är inga överlägset intelligenta motståndare man står inför. Hittills. Konkretiserat är det att betraktar man på hur man hanterar dagens situation med den stora invandringen och flyktingströmmen då ser man hur bräcklig stadsapparaten är och hur illa den fungerar. Det gör att man som individ kan tänka att det går faktiskt att dra sig undan den.

Martin

Jag skulle vilja göra ytterligare ett par kommentarer på brevet. Precis som brevskrivaren säger så är svaret naturligtvis djupt subjektivt. Det han frågar efter är vår personliga syn. Men det är värt att påpeka här att... Det är verkligen ett personligt beslut. Därför att det ligger i våra idéers natur att vi inte kan säga att där går gränsen. När den gränsen är poserad, då ska alla ta till vapen och göra väpnad revolution.

Det skulle vara en direkt paradox i förhållande till hur vi tänker. Därför att vi tänker att vad som än händer så är det decentraliserat. Så är det individers beslut på den lokala nivån. som aggregeras upp. Så om det sker en väpnad revolution så kommer det ske genom att massor av människor på olika ställen själva fattar det egna individuella subjektiva beslutet att nu är det dags för mig att ta till vapen.

Sen kommunicerar man inbördes, man kan behöva koordinera en sån sak. Men det är ett personligt beslut. Och det är upp till var och en när man kommer till den punkten. Så det är någonting som var och en faktiskt måste tänka på själv och fundera för sig själv var gränsen går. För även om man ska koordinera en väpnande revolution med andra människor så måste man själv fatta det viktiga beslutet. När tar jag tillbaka den? Och det är värt att tänka på.

Det är värt att fundera på. Men en annan sak som är viktig att ha i åtanke. Det ligger mycket i att vapen och förmågan att använda våld i självförsvar är väldigt viktig. Ett beväpnat folk kan aldrig trampas ner, sjöng vänstern en gång i tiden. Och det är helt sant. Men vapnens funktion är inte nödvändigtvis att användas, det är inte nödvändigtvis att avfyras mot politiker och poliser och vem som nu kan vara aktuellt.

Utan... Vapnen fyller framförallt en avskräckande funktion. Det gäller för politisk övermakt, för polisiärt missbruk, även för till exempel invaderande armer som eventuellt har ögonen på ens territorium. Det viktigaste i funktionen som allmän beväpning, decentraliserad beväpning, fyller är att det blir väldigt farligt att jävlas med en befolkning som har vapen. Man vet inte hur mycket vapen de har, man vet inte var den finns, man vet inte hur de kommer användas. skapar en osäkerhet som i sig är ett skydd.

Boris

Det är 30 000 svenska älgjägarna som är vana att röra sig i skogen och vi är utrustade i det.

Martin

Så därför så finns det en poäng i att även om man inte har någon direkt aktuell plan på att ta till vapen mot någonting så är det en en en dygd och en samhällsnyttegärning att beväpna sig. Att skaffa ett vapen oavsett hur man går tillväga. Lära sig användare. Fundera på hur man skulle kunna använda det ordentligt. Det är en del av det här.

Så att det är en viktig funktion som bevätning och våld fyller utan att man, gudförbjudet, måste använda våld. För det är ju för oss, det måste ju vara målet för fredliga människor som vi, att undvika våld till nästan varje pris.

Boris

Ja, därför att när man väl börjar tillgripa våld så blir det så att i princip alla människor transformeras och ibland inte blir bättre. Och så fort man bygger upp strukturer så blir det så att man inte blir bättre. som använder sig av våld som metod så riskerar man bara att skapa en obehaglig spegelbild av det man ska bekämpa.

Så att, som Martin säger, det är en viktig garant för både individuell och kollektiv frihet. Men man bör noga betänka när och var hur det ska användas. Jag tror också att de människor som tänker som vi gör Jag ser det som att det är rimligt att beväpna sig. Det är en garant för friheten. De är också människor som faktiskt noga reflekterar över när, var och hur.