Martin

Kvinnan får sparken från statlig myndighet i Norrbotten efter nio år av samarbetssvårigheter, lågproduktion, mötesvägran, arbete på distans och aggressivt beteende. Har arbetat på myndigheten sedan 1983. Det är en märklig historia det här. Åtminstone om ens perspektiv är format av den så kallade privata sektorn.

Alltså att någon kan gå i årtionden utan att göra sitt jobb, utan att något händer. Och när man till slut sätter igång en process för att göra något åt saken så tar det nio år innan man kan bli av med personen i fråga. Det är lite knappt med detaljer, jag vet inte Bojson, du har mer information om vad det här handlar om. Men om man har jobbat i den statliga sektorn, vilket jag har gjort, som många lyssnare vet, så har man sett många sådana här fall.

Jag har till och med berättat i Radio Bubbla tidigare om en del sådana här fall som jag har sett på nära håll. Så det här är inte... Det här är ingen extremt undantagen av konsthistorisk anomali. Och det är egentligen det som är det intressanta här. Den här nyheten handlar egentligen inte om hur tokigt det var på den här arbetsplatsen med den här kvinnan som gjorde de här sakerna.

Utan vinkeln på SVTs rapportering och också på Bubblas rapporteringar handlar om något mycket mer grundläggande. Nämligen att någon som jobbar på en statlig myndighet har fått sparken. Det i sig är så ovanligt att det är värt att skriva en artikel om. Jag raljerar lite grann. Men det ligger också om det är sanningen. Det är väldigt sällsynt att byråkrater på statliga myndigheter förlorar sina jobb överhuvudtaget.

Det är väldigt ovanligt att de blir av med jobbet för att de missköter sig för att de inte gör sitt jobb tillräckligt bra. Det kanske inte skrivs nyhetsartiklar varje gång det händer. Men man skulle lika gärna kunna göra det. Om man skrev en nyhetsartikel varje gång någon fick sparken från en statlig myndighet. Det är inte som att tidningarna skulle bedrunkna i något material. Man skulle inte märka så stor skillnad. Det kanske redan görs. Numera kan jag tänka mig att vissa människor får sparken eller blir uttvingade av politiska skäl.

Man har sagt något som inte är politiskt korrekt. Det är verkligen ovanligt att någon får sparken för att de är för dåliga på sina jobb. Det har man en oändlig tolerans för på den här typen av arbetsplatser. Eller att man helt enkelt vägrar. gör sitt jobb. Det är också väldigt vanligt och det händer i stort sett aldrig att någon får sparken för det. Så det har faktiskt ett nyhetsvärde de tillfällen då det faktiskt händer.

Boris

Ja, det har definitivt ett nyhetsvärde och det är svårt att hitta något mer om detta. Jag har inte ens kunnat få kläm på vad det är för produktion hon har ägnat sig åt. För låg upphov om det där. Har stämplat för lite papper. Och måste ändå ha haft någon slags kontorsarbete.

Som kunde koppla upp sig från olika ställen runt om i landet. Vilket har retat hennes chefer. Alltså det är så mycket man vill veta mer. Och när jag läste det här så fick jag tanken att. Tänk om det är tvärtom. Alltså det här är en. Otroligt driftig kvinna. Som jobbar mycket fortare.

Hårdare än de andra. Är effektivare. Orkar inte gå in till kontoret. För att det är befolkat med långsamt tänkande idioter. Som bara sitter och fikar. Och vill att man ska ta med sig kaffebröd. Så hon reser runt i landet. Och kopplar upp sig. Hon producerar inte det de andra vill. Men hon producerar det som är nödvändigt. Alltså det kanske är en jättesympatisk människa. Och det är därför hon har fått sparken. Ja,

Martin

alltså jag läser absolut inte det här som att den här kvinnan är någon sorts skurk eller något sånt där. Det föresvävade mig aldrig när jag läste läsartikeln. Delvis för att jag vill inte att staten ska vara supereffektiv, att alla som jobbar på staten ska ha huvudet på skaft och liksom det är väl bra för oss om det bara sitter en massa lökar på myndigheterna som skiter i sina jobb. Alltså om det var det som faktiskt hände. Jag skulle gärna ha en sån person som handläggare till exempel om Jag blev granskad av Skatteverket.

Boris

Herregud, ja.

Martin

De får gärna ta hur god tid på sig som helst. Gärna för mig att de tar 30 år på sig och anlägger mitt ärende, det är ingen problem. Men jag vet precis hur det ser ut i Borussia. Jag har ju själv personliga erfarenheter av jag har säkert berättat det ett par gånger tidigare att jag jobbade själv på en statlig myndighet en gång i tiden på ett av departementen i regeringskansliet. Det var inte ett politiskt jobb utan jag var en vanlig tjänsteman.

Jobbade visserligen nära flera ministrar, men jag och alla mina kollegor var tjänstemän, alltså byråkrater med vanlig anställning. Sådana som sitter kvar oavsett. Vilket politiskt block som bildar regeringen. Om man så vill den djupa staten. De som alltid är där. Oavsett vad politiska krafter tycker om saken. Och det var faktiskt en del av vårt jobb. På den här avdelningen var det att veta bättre än ministrarna.

Vad som var lämpligt för ministrarna att göra. Och ibland till och med agera i deras namn på ett mer förståndigt sätt. Vad de själva skulle ha gjort om de visste vad som pågick. Vilket jag först tyckte var helt sjukt när jag kom dit. Jag sa det till kollegorna men de insisterade på att det var så systemet måste fungera. Jag vet inte hur mycket jag berättade om det tidigare i radion men jag har en del anekdoter från den tiden.

Apropå det som du sa Boris tidigare i den här miljön så var anställningstryggheten absolut 100%. Det fanns inte på kartan att någon skulle bli av med sitt jobb. En sån de misskötte det. grovt och jag experimenterade ganska mycket med det här systemet. Och det började med just att jag var väldigt entusiastisk i början. Jag ville jobba extra hårt och vara så effektiv som möjligt vid sina framfötter.

Då fick jag reprimander snabbt och jag blev tillsagd att jobba i en mer måttlig takt. För att min avdelning då hade en rejäl backlog. Jag måste öppna ärenden. Allting är ju som ärenden i den här myndighetsmiljön. Och vi hade då en kö av ärenden som var flera månader gamla. Och ingen verkade särskilt stressad över att ta hand om de här sakerna.

Jag tyckte det verkade onödigt. Jag tog fram en väldigt enkel plan för att jobba bort alltihop på kanske en vecka eller två veckor. Och sen började jag exekvera den planen. Och det fungerade jättebra. Den ärende högden, den man minskade i rask takt. Men då fick jag en direkt order om att sluta. Då bara, det här som du håller på med nu det är fel, du får inte göra så. Så... sluta med det liksom. Jag blev helt paff men jag förstår ju liksom att det hade kanske inte sett så bra ut om den nya killen kom in och gjorde det här jobbet som fyra, fem personer var anställda för att sköta och hela tiden låg efter med år ut och år in och sen kom den nya killen in och bara liksom tog bort kön på några veckor.

Men när jag fattade att de absolut inte ville att jag skulle jobba hårt att de eventuellt såg det som ett hot mot dem själva och så vidare så testade jag också att Att inte jobba alls. Och till saken har jag hört. Och här kommer vi in på vilka motivationer man kan ha. Men det fanns så mycket annat att göra. I den här miljön. För att jag hade ett nyckelkort. Som gav mig stort sett fri tillgång till.

Alla möjliga byggnader. Inklusive stora arkiv. Som jag kunde ägna timmar åt och rota runt i. Kulvertar. Som gick under centrala Stockholm. Allt möjligt spännande som finns där nere. Så att jag var ibland ute och bara utforskade. och presterade ingen som helst till byråkratisk aktivitet på en vecka eller två veckor. Och jag kunde konstatera att ingen brydde sig i det minsta om det. Alla visste ju, nästan alla åtminstone, måste jag ha förstått att jag inte jobbade, inte gjorde någonting.

Jag var inte sådär. Men ingen sa något, ingen gjorde ens en min. Så att jag kan personligen inte diga att det är precis så här myndighetsvärlden fungerar. Det enda de blir förvandlade på är att man jobbar för hårt och liksom, till exempel jobbar bort backloggen av ärenden. Så med det man pekar på sig, när de anställde mig, det var ju så här, ja men vi måste ha en till anställd här för att kolla hur lång kö av ärenden vi har. Om den kön försvinner, då kanske någon skulle börja fundera på liksom nedskärningar, omplaceringar och så vidare.

Sitter man och rullar tummarna, det är man bara liksom. Då är man en eget. För min del fick det ett abrupt slutet därför att jag, efter två år, på det jobbet, jag tror nästan på dagen, på veckan, så blev jag inkallad till avdelningschefen. Som föreslog att jag skulle få en fast anställning. Jag vet inte om det var en regel att de inte kunde ha kvar mig på en timanställning. Då skulle de ge mig en orubblig livstidsanställning med fulla slatliga privilegier.

Inklusive, det nämndes, 10% rabatt på alla nationalscener. 10% rabatt både på dramaten och på operan. Så när jag fick den frågan av chefen så fick jag panik. Jag vet inte exakt vad som hände i mig men jag sparkade bakut. Jag sa upp mig på fläcken. Jag slutade med min direkt samma vecka så hade jag min sista dag där. Jag tror att jag fick panik vid den här tanken på att jag skulle fastna i den här världen som jag hade sett att vissa av mina kollegor hade gjort.

Boris

Du kom undan i tid.

Martin

Jag funderar ibland faktiskt på vad som hade kunnat hända om jag hade stannat på regeringskansliet. Jag hade tagit det här erbjudandet och bara suttit kvar där. Jag tänker mig att jag kanske kunde ha haft det som i den här boken av Ernst Jünger. Du vet när han jobbar som nattvakt på Tyrannens palats och bara är en sån här tillbakadragen observatör. Jag rotade i arkiven som jag också gjorde på regeringskansliet och ägnade sig åt privata filosofiska studier och så vidare.

Vilket faktiskt var vad jag gjorde på den tiden för jag höll på mycket med filosofi och läste på universitetet parallellt och sånt där. Jag hade kanske kunnat leva där på departementen som Manuel Venator, eller Martin Venator som han faktiskt heter egentligen i boken.

Boris

Det är en farlig tillvaro för att i slut så... Kommer du bli mördad i en kulv för att du vet för mycket?

Martin

Ja, definitivt väldigt farligt för själen. Det var det jag kände. Ja,

Boris

frågan är vad som dör först.

Martin

Jag hade inte läst Oimus Vil så jag var inte fullt utrustad att ta mig an livet som anark i palatset. Jag vet inte, jag är lite klur men det kanske är någonting som vissa av oss borde syssla med. För en viss typ av person kan det kanske passa. Ganska bra. Jag tänker så här, det skulle ju kunna komma till hands då och då att ha folk på insidan.

Lite här och där på myndigheter och departement. Och det är ganska soft. Det kan vara svårt att komma in. Det kan vara ganska höga trösklar för att få börja jobba. Men är man väl inne så har man ganska mycket av en viss sorts frihet och gott om tid att göra andra saker. Och ibland tänker man den tanken att det vore bra om vi hade hundratals människor inne på myndigheterna.

Boris

Ja men i viss mening tror du inte att vi har det.

Martin

Vi har ju en del, vi har givetvis en del.

Boris

Jag tror alltså folk som jag känner till. För att du ska ju tänka dig att kanske inte exakt personer som du. Men många har lägre halt. Man ställer typ samma alternativ att du får ett heltids... Du får en tillsvidareanställning och 5% på alla riksteaterns föreställningar i Umeå.

Ja för fan, de nappar på det liksom. Det kanske lomar omkring jättemånga människor i landets kulvertar och korridorer som inte gör någonting utan bara går och begrundar och samlar fakta och vet inte vad de ska göra av sig. Men de kommer liksom träda ut i ljuset en dag när ledaren framträder. Då kommer de bärande på stora... lådor med information. Jag är väldigt optimistisk idag.

Martin

En trösterik och fantasiägande tanke. Jag hoppas du har rätt på det.