Martin

Xavier Millet tillträder som president i Argentina och halverar antalet ministerier, ämnar sig över alla kontrakt för statligt anställda och minskar på antalet offentliga tjänstemän med 34%. Nu är det verklighet, det som vi trodde inte skulle kunna hända. Xavier Millet, den vilde libertarianen, han har installerat som president i Argentina, ett stort, ett riktigt land med fler än 40 miljoner invånare.

Och det är efter att han har gått i val på en extremt radikal libertariansk agenda. Helt utan omsvep, helt utan fubbande och ursäkter. Och det ser ut som att han faktiskt också menar allvar med den här agendan. Han har redan börjat implementera den. Han har bara varit president sedan i söndags, två dygn och sånt där. Men låt oss titta på några saker som han har gjort så här långt.

Till att börja med så har jag med stort intresse lyssnat på hans installationstal. Spanska är tyvärr väldigt dålig. Jag kan bara staka mig igenom spanska texter och så. Jag har börjat lära mig lite bättre spanska nu när jag har lyssnat så mycket på Xavier Millet faktiskt. Men tack och lov så var det någon Millet-anhängare som hade textat talet. Det finns några kanaler nu som specialiserar sig, både på Youtube och Twitter, som specialiserar sig på att bara föra ut Xavier Millets tal och Xavier Millets uttalanden på engelska.

Det tycker jag är väldigt intressant och det gillar jag. Så i det här talet, han har oerhört starkt fokus på ekonomiska frågor. Inte så oväntat såklart. Han pratar om ekonomiska, tekniska saker som budgetunderskottet, inflationen, handelsbalansen, statsskulden. Och han säger att nu blir det chockterapi. Och det är ordet chock som används. Det är inte som en omskrivning som det var på 90-talet. Att man sa att nu ska vi åtstramningare reformer.

Och sen sitter vänsterjournalisterna och säger att det där är chockterapi. Kanske Anders Åslund kallar det officiellt för chockterapi. Jag vet inte. Men Xavier Millet, det är det ordet som han leder med. Det är chockterapi. Han säger att det kommer bli mycket värre innan det blir bättre. För att argentinerna är fattiga. Vi har haft noll tillväxt i mer än tio år. Reallönerna är enormt låga. Era löner är mycket lägre än vad ni kanske tror.

Han säger att reallönen i snitt i Argentina är 300 USD i månaden. Och det är ju då förstås en bråkdel av vad den var under det. Han gör en jämförelse med den tidigare epoken. När man hade med den nyliberala epoken. Och den nyliberalismen som alla beklagar sig över på 90-talet. Och han säger att om de ekonomiska trenderna från den tiden hade fortsatt.