Martin

Country-sångaren Mats Rådberg avlider 72 år gammal, var en pionjär inom svensk country, åkar mest känd för låten Peta in en pinne i brasan, var även med i musikgruppen Rankarna. Mats Rådberg har gått i tiden en för mig relativt okänd artistisk namn som jag har sett flyga förbi då och då. Men aldrig riktigt jag har lyssnat, åtminstone lite medvetet på Mats Rådberg.

Jag ville ära hans minne, jag lyssnade, eller har kanske en kvart eller någonting på att lyssna på några Mats Rådberg låtar häromdan. Och jag får väl säga till att börja med att inte en helt oäven röst. Han föddes inte med dåliga stämband. Det är inte någon röst i världsklass, men en helt okej. röst i grunden. Jag kan inte säga att jag hörde dem göra någonting speciellt intressant med den rösten och det mesta övrigt jag hörde rent musikaliskt var temligen mediocret.

Slätstruket och avslaget, ingenting som egentligen fångade mitt öra. Så noterar jag också att den här låten, jag började såklart med hans stora storverk, Peta in en pinne i brasan. Det verkar vara någon sorts feministisk kampsång. Texten är en nidbild av en slusktikar som tar sin kvinna för givet och behandlar henne som en slav.

Och säger åt henne vad hon ska göra, gå och hämta det där och fixa det här och massera med sina fötter. Och sen så undrar hon i refrängen varför hon lämnar honom. Man kan tolka det på olika sätt men jag tyckte att det var lite tradigt, kanske inte superintressant. Jag antar att den är skriven på 70-talet så den är inte världens mest modiga. låt text och skriva. Det är lite svårt att se storheten faktiskt i Mats Rådberg trots att han nyligen har gått i tiden.

Är det någonting Boris som jag missar här? Och förresten, vad är det förresten där med svensk country? Countrysångaren. Jag trodde dansband var vår svenska version av country. Men det är kanske en sorts country, eller vad är skillnaden egentligen? Kan du hjälpa mig med det här Boris?

Boris

Ja, nej alltså. Mats Rådberg är någon slags obegriplig som en. Jag tror att man bör prata om svensk country i och med att man satt på Kvällstiden i Norge och upptäckte att jag har en kille som sjunger en översättning av, det var ju Kjell Silberstein som skrev låten en gång i tiden på 70-talet tror jag.

Och det var ju inte ens, när den skrev så var det inte ens i USA en countrylåt som gjordes. Jag blev mer känd genom en country sångare. Men Silverstein var mer betecknad som en slags hippie. Men en väldigt mångsidig person. Han var en otroligt skicklig tecknare och en av de sista stora resereportagetecknen som hade intressant kultur.

och medverkade i olika magasin och gav ut en del böcker, sina samlingar. Och skrev musik också. Och vanliga böcker. En renaissans-Mennieschalite. Så låten ursprungligen i sig hade ingenting med country att göra. När Rådberg plockar upp den så har väl han en nidbild av hur män är på något sätt.

Och det hela är så väldigt konstigt, vad prepetismen säger. Vi hade redan då en dansbandstradition som faktiskt både rätt mycket till musik och till innehåll. Vi hade den här värmen. Ibland också sentimentaliteten i sin beskrivning av kärlek mellan män och kvinnor.

Som finns i amerikansk country, fast den amerikanska countryn täcker ett bredare, fler olika genrer än svensk dansbandsmusik. När amerikanska musiker kom till Sverige och upptäckte så sa de att vi förstår inte vad ni pratar om. Ni har ju egen countrymusik och är väldigt förtjusta i svenska dansband.

En del av dem turnerade också med svenska dansband som Doxam till exempel. Sverige har ju en egen tradition på det här området. Rodberg är ju tämligen ointressant och har ingenting med Cantro att göra. Hans olika samarbeten med andra artister som Elisabeth Andreasen... Han är... Musikaliskt sett har det inget med country att göra.

Det intressanta när man är inne på ämnet country och amerikaner är att det har blivit stort i Sverige i hipsterkretsar. Alla där har sina favoritartister. Vilket är lite märkligt va? För bra amerikaner av country är ju vit arbetarklassmusik.

Det är verkligen vit arbetarklassmusik. Jag lovar att Trumps väljare de lyssnar på country. Och det är jättemärkligt att höra svenska nutida artister som väldigt ofta är vänster i någon mening av ordet och Trump-hatare.

Gör covers på amerikanska cantilottar och uttrycka sin förtjusning i det där. Gill Jonssons serie i Statstv Gill Sveranda där hon plockar över en artist i veckan. Och så åker han runt i amerikanska landsbygden. Den är så absurd va? Som när de har Jerry Williams där till exempel. Det är ett möte mellan svenska, vänster, hipsters som gör covers på amerikanska låtar.

Uttrycker sin kärlek till den här musiken. Det är en musik som har stjäl, hjärta, hållning, klass, bakgrund, historia. Det är diametralt motsatt de här människorna. De är inte riktigt kloka i huvudet, men det är inte mitt problem. Men det är absurt på något sätt.

Martin

Men du, de här hipster-människorna som intresseras av country, är det svensk country eller amerikansk country? Häng med lite.

Boris

Det är amerikansk country. Det som är lite konstigt, ta ett sånt band som Lasse Stefans till exempel. Det är ett dansband, men de gör faktiskt, de ska bli stora i USA som countryband. De är jättebra som countryband. Men de intresserar ju inte svensk country. Musikintresserade svenska hipsters och vänstermänniskor.

Lasse Stefan skulle betraktas som ett lite konstigt avdrag. Det lyssnar bara folk på sig på campingplatser och bor i Värmland. Det går inte. Men däremot ska man åka till den amerikanska landsbygden och lyssna på country och tycka att det är jättehäftigt. Förstår du? Ja,

Martin

jag vet inte om det är förvånande men det är väldigt märkligt i alla fall.

Boris

Ja, det är faktiskt extremt märkligt. Det måste kräva grubbla mycket på det här. Det är en totalt jäkla filter. Om jag gick på Drottninggatan och viftade med en sydsatsflagga. Då skulle de försöka lyncha mig fast det inte gick. De kan åka runt i den amerikanska söden på landsbygden och gå in på barer i Gilsveranda. Där det hänger en sydsatsflagga och memorabilia. Då är det oproblematiskt. Det är för mycket grönsaker. För mycket grönsaker. De kan inte ta in grejer och bearbeta dem.

Martin

Jag stålsätter mig just nu för att bli country-hånad på Bubbla BBS för jag tänkte att jag ska göra min första postning någonsin i country-tråden som finns där. Three Chords and the Truth heter tråden. Country och amerikaner. För jag har äntligen hittat, jag har aldrig varit så intresserad av genren, men för det är, mitt problem med country-musik det är att, jag gillar alla sorters musik, men jag gillar musik som är, som är tekniskt väl framförd och kanske musik är antingen antingen väldigt otajt, väldigt slarvigt otajt framförd, eller så är det en modern country väldigt överproducerad, plastig och och auditivt slätstruken som som som allmodern popmusik är.

Men äntligen hittat en grupp musiker som jag börjat lyssna på, så jag har liksom utan att planera det så har jag börjat lyssna på mycket gamla gamla country klassiker och sånt där. Men nu måste jag skriva om det. Vi sparar det i tråden på BBSen. Men jag tror inte det kommer bli så väl mottaget. Där har vi den riktiga kondensören som säger så här Ja, det har gått ett helvete med countryn. På senaste så har jag lyssnat enbart på låtar från guldåren 1928 till 1932.

Allting annat var faktiskt det. Det är en ganska tuff crowd i countrytråden på BBSen. Förresten Boris, jag var tvungen att googla här. Du sa ett namn som jag inte hade hört förut. Kjell Silverstein. Så jag knappade in det i Google här. K-J-E-L-L Silverstein. För jag tyckte att Kjell Silverstein var ett av de mest intressanta kombinationerna av namn någonsin.

Boris

Du trodde jag sa Kjell?

Martin

Du sa ju Kjell Silverstein. Men han stavade sig inte med K-J-E-L-L. Nej, nej,

Boris

nej.

Martin

Nej. Alltså det var med S-H-E-L. Så att det är ett förenamn som passar bättre med efternamnet. Det kan man väl säga.