Martin

88% av tillfrågade japaner motsätter sig förslag om att tillfälligt låta tatuerade utländingar att bevista offentliga badinrättningar under kommande rugby-VM. Talesperson för Yokohama, där finalerna går av stapeln, säger att tatueringar är en stark symbol för antisocialt beteende och att det skrämmer andra gäster. Vissa privata badinrättningar kommer dock tillfälligt lätta på sina regler och ber samtidigt japanska gäster om ursäkt och om förståelse.

Många japaner har arbetat hårt för att få VM och OS till landet. Badhus är som många vet en viktig och gammal tradition i Japan. Man har väldigt speciella sorters badhus. Det är omgivet av speciella ritualer. Det är inte riktigt som att gå på äventyrsbad i Sverige. Och det finns som det alltid är i Japan, speciella seder och regler.

som omgärdar det här. Och en av de reglerna har att göra med tatueringar. Tatueringar har ju annorlunda status i Japan än i Väst. Det är någonting som har förändrats ganska mycket under de senaste årtionden i Väst. Men i Japan har man en gammaldags och väldigt negativ syn på tatueringar. Inte minst därför att tatueringar i Japan är associerade med organiserad brottslighet, den så kallade Yakuza, den japanska maffian.

Dom. De är ofta tatuerade. Och att förbjuda tatueringar, om jag har förstått det rätt, jag hoppas jag inte har totalt missförstått det här, men i många fall då förbjuder man tatueringar som ett sätt att avvisa medlemmar i yakusan. Och hur som helst så är det. Man ser väldigt negativt på tatueringar i Japan för att om man har tatueringar så är man helt enkelt en sån här maffiga brottsling.

Men det här skapar ett problem när västlänningar kommer på besök i Japan och och vill gå på de japanska badhusen. Och nu har man alltså ett särskilt förväntat inflöde av badhusbesökare på grund av Rugby-VM. Om jag förstått rätt så pågår Rugby-VM, det började i fredags, pågår alltså just nu. Jag vet inte om Rugby är en jättestor grej i Japan, men tydligen så är de väldigt stolta över att de har fått VM.

Men de är ambivalenta inför de besökare som förväntas komma för att kolla på Rugby-VM. För att de är tydligen... Skämt om det är så att rugbyfans är ännu mer tatuerade än vad alla människor är i snitt. Det är väl så? Eventuellt är det så. Vi får de här artiklarna. Det är ett stort dilemma för japanerna. Vissa badhus har sagt att tillfälligt under rugby-VM så tillåter vi nu att folk badar med tatueringar.

De flesta är emot det. De flesta japaner tycker att det är en dålig idé. Vi ska inte tumma på reglerna. Man kanske gör det av kommersiella skäl, men det är kontroversiellt. Det man normalt gör i Japan är att man antingen inte får komma in och ha tatueringar, eller om man ändå gör det, så tilldelas man olika sätt att täcka över sina tatueringar. Ett sätt kan vara att ha en sorts våtdräkt eller en annan typ av badvänligt plagg som täcker tatueringen.

Det finns också olika typer av. Man kan säga bandage eller klistermärkesliknande saker som badhuset kan ge en och be en att täcka över tatueringarna. Det är en intressant illustration av hur känsligt det är för japonerna och hur obehagligt de tycker att det är med tatueringar. Intressant kulturell inblick tycker jag.

Jag tänkte fråga dig lite grann Boris om det här med tatueringar. Jag är uppvuxen med en... Jag har en extremt negativ syn på tatueringar. Mina föräldrar gjorde klart för mig att det är en absolut omöjlighet att tatuera sig. Det är helt oacceptabelt. Det är det ultimata underklassmärket.

Då är man för alltid stämplad som en kvinna. En dålig person som aldrig kommer att få vara med i några anständiga sammanhang och så vidare. Mina föräldrar skulle förmodligen göra mig arvlös om de såg mig med en tatuering. Jag tror att den enda människa jag någonsin träffade eller hörde talas om som var tatuerad när jag var liten var en av mina farbröder. Han hade några tatueringar, men det var speciellt eftersom han hade varit sjöman.

Han hade varit många år till sjöss och tatuerat sig under den tiden. Inte för att han var världens mest välanpassade person. Han var lite av en rebell i ordet som han ville, även när han kom i land igen. Men det var liksom det enda som jag kände. Jag har med mig fortfarande en väldigt negativ syn på tatueringar. Det finns inte på kartan för mig. Jag vet att det är samma sak för Sofia.

Det är en så totalt otänkbar sak som man bara ser som äcklig och antisocial och underklassmässig. Det liknar kanske lite mer den här japanska attityden. Är det mer så som alla tyckte före tiden, Boris? Eller är det mer så som alla har tyckt? Någon viss del av samhället som har den uppfattningen?

Boris

Jag grubblar mycket på tatueringar. Det är där jag är i fängelse där jag befinner mig nu till exempel. Där finns det kanske tio tal personer med ganska tydliga ansiktstatueringar. Jag minns när jag för första gången såg en människa med ansiktstatuering. Det var för 30 år sedan.

Då mötte jag en person på en gång. Jag pratade i Prag faktiskt, som kom gående mot mig. Jag blev helt perplex av att ha tatuerat i ansiktet. Jag stannade och stirrade mig, så att jag inte stod och glod på nån- -...som ser så jävla stor och farlig ut när han gick förbi. Det fanns folk i Östeuropa som hade ansiktstatueringar.

Det var en markering av att man hade suttit i... I nåt av kommunisternas läger i Ryssland- -...kunde man se folk med ansiktstatueringar. Men det var tecken på att det var ett kriminellt fånge, inte ett politiskt. I Västeropa har det varit helt omöjligt med ansiktstatueringar. Men nu är det inget konstigt. Och nånting har ju hänt.

Det är en sak med tatueringar som jag inte kan ta hand om. Man får tag i riktigt. Teoretiskt sett kan man tänka sig att en människa tatuerar sig- -...för att han eller hon tänker att man blir snyggare. Det är en estetisk grej. Men när jag rör mig ut i samhället och nämner det här- -...så noterade jag alltid i tunnelbanorna på stan- -...att de allra fulaste människorna, de som såg ut som otränade vadernåstar- -..var män eller kvinnor.

De var också mest tatuerade. Det har inget med uppfattning om det egna jaget, utseendet och estetik. På något sätt är det så att fysiskt förfall är ofta ett uttryck för mentalt förfall. Att man inte bryr sig. En del av att inte bry sig är uppenbarligen också att fläska på fläsket med en jävla massa bläck.

Och gärna trycka in ringar i näsan och läppar och så vidare. Som en medveten förfrihet. Det finns något oerhört självdestruktivt. Istället för att skära sig själv gör man sig ännu fulare. Där finns en slags underström. Gamla tider har tagit utgångsgrupper för att markera en icke-tillhörighet. Det finns en del som har tagit utgångsgrupper för att markera en icke-tillhörighet.

Vi har gått in och blivit stora grupper och har markerat att man inte hämnar i egna kroppen. Och i de normala skönhetsidealen. Dock finns det ett problem med detta. Jag tror att ullaredsmänniskorna tittar på den här docker-serien som går på Kanal 5.

Varje vecka följer man med folk som handlar på Ullared. De är också genotatuerade. Hela jävla familjerna är ofta tjocka och fula. Men liksom... Jag får inte in det där riktigt i huvudet. Det är nåt som är underligt. Men sen det här farlighetstatuerandet- –och brottsliga grupper och utkastgrupper är sammanfattatuerade med tatueringar.

Det ser du väldigt ofta på söder bland män och kvinnor i Stockholm och det är lite hipsterhäggplateringar Det är en följd av att det normala manligheterna har försvunnit om vi tar det bland söderbohemer och söderhipster De är avmaskuliniserade så det är en desperat grej för att återuppleva det Man måste vinna någon slags manlighet att ta och lägga skägg och tatuera sig.

Det finns ingen kärna i det hela helt enkelt. Jag har oerhört svårt att se... Det finns folk som inte faller in i de här frågeteckengrupperna. Det är folk som medvetet sköter sin kropp och lever sunt och tänker sunt- -...och som ändå tatuerar sig och har det som en stax estetiskt projekt. Det kan jag ha en liten förståelse för.

Då menar jag att det estetiska projektet... Det här aspektet förfaller med tidens gång. Det kommer bara att se konstigt ut. Jag kan inte... Tatueringar och det här jäkla bläckandet är saker som jag inte kan. Jag kan bara notera och konstatera mig att det är något i tillvaron som jag inte riktigt fått kläm på och förstår. Varför?

Martin

Det kan vara relevant att tänka på. Vi känner ju till det. Det är säkert både dussentals människor som till sinne ser sig som rimliga och sunda människor, tar väl hand om sig själva, är snygga och vältränade och så vidare. Men ändå väljer de att tatuera sig. Så uppenbarligen finns det vissa bevekelsegrunder som inte är totalt perversa. Och en sån sak kan ju vara, det är ett estetiskt projekt, det är väl det många säger att jag tycker bara det är snyggt.

Det är det jag råkar tycka är snyggt. Det där ger jag inte så mycket för, det ligger mycket mer bakom och om. Om man verkligen genuintänker så, så har det snarare att göra med att man är omedveten om vissa underliggande saker. Till exempel vilka kulturella influenser, var har man sett det någonstans och tyckte det var snyggt det blivit påverkade av det och så vidare. Det är inte ett rent sammanträffande.

Man råkar tycka att någonting är snyggt. En annan sak som jag har hört folk säga är att tatuera sig är ett sätt att dedikera sig till en idé eller ett ideal eller någonting. Det är därför att en tatuering är permanent. Och att det är en styrkedemonstration att göra någonting som man vet att man kommer få leva med resten av livet.

Så det är en proxy för att man är långsiktig, eller att man har låg tidspreferens. Eller om man tatuerar in ett politiskt budskap så visar det hur trygg man är i sina värderingar, att man alltid kommer tycka så. Och så vidare. Och som jag säger, att tatuera sig kanske är en markering av ett budskap. utanförskap, från avståndstagandet från mainstream-samhället osv.

Vilket i sig inte är en helt orimlig idé, men jag känner ju att på alla de här punkterna så finns det så mycket bättre saker man kan göra. Så det förblir ändå för mig ett väldigt märkligt sätt att manifestera utanförskap utanför mainstream. Att just tatuera sig eller manifestera långsiktighet. Varför inte göra nånting mer substantiellt och hålla fast för det på ett dedikerat sätt resten av livet?

Boris

Ja. Ja, när det gäller den estetiska aspekten så är det så att man respekterar människor som vårdar och formar sin kropp. Men jag kan inte se att någon form av tatuering tillför någonting i det sammanhanget. Då har det inte med kroppens, hur man lyckas disciplinera sitt kötttempel riktigt.

Det är någonting annat. Det är snarare en bristande tilltro på sin förmåga att forma en egen kropp. Precis som det är en bristande tilltro till den egna förmågan- att uttrycka ett avståndstagande från det bestående. Man måste stärka upp det med en tatuering. Det enda jag kan förstå på nåt sätt- det är att om folk vill markera en väldigt stark kamp till rörighet- att vi tillhör samma spridande förband eller nåt sånt.

Jag har inte samma förbund, men då skulle jag rekommendera att man istället ingår i fostbrödarlag och snittar sig handflatan och sådana grejer. Det är lite mer coolt på något sätt. Visar du Rn i armbäcket när man har bytt pilot med varandra, det är lite tuffare.

Martin

Lite tips till alla er som funderar på att tatuera er. Gör det istället. Kanske den typen av ritualer kan växa fram i sådana sammanhang och det kan vara som ett sundare alternativ.

Boris

Jag kan förstå behovet av att markera att vi slåss i varandras filer för tid och evighet. Det behövs till vital för detta men då finns det snyggare saker än en tatuering tycker jag.