Transkribering
Lyssnarbrev från Houston, Texas om livet i stormen Harvey och civilsamhällets dådkraft
Martin
Nu ska vi gå till Nordamerikavdelningen och ett speciellt inslag. Inte en nyhetsartikel här, utan ett mycket efterläggtat inslag. För att det är senaste två veckor ungefär så har vi väldigt mycket nyhetsrapportering från Texas, framförallt Houston, Texas om de stormar och regnöversvämningar som har hänt där i samband med orkanen Harvey.
Och en handfull personer har hört av sig till oss på bubbla radio bubbla och frågat hur går det för Houston, Texas? Hur går det för vår långvarig korespondent? Är han okej? Har han spolat bort? Hur är det med hans familj? Och därför ska vi nu läsa ett brev som Just Don't Text us skickade för... Jag ska säga att det skickades för en dryg vecka sedan ungefär.
Så du får tänka på det att det här var när stormen var som värst nästan. Eller precis efter det värsta, piken. Hej radion! Den senaste veckans intensitet har lagt sig något och jag försöker samla mig nog för att skriva så ni slipper undra hur vi har det här borta. Vi kom tillbaka till Huston efter en Sverige-resa, bara några dagar innan allt brakade lös här.
Insikten om situationens allvar penetrerade bara långsamt på jätteläg dimma. Det var nog inte förrän jag började sätta mig in i vad som hänt under orkanen Ike 2008 som poletten trillade ner. Potentiellt tre veckor utan el alltså, tänkte jag långsamt och började gnaga på knogarna för att tänka ut vad som bör prioriteras. Med tanke på hur sent ute vi var så var jag ganska nöjd med resultatet.
Vi hittade en oraided Trader Joe's så att vi gick och få tag på vatten, konserver, mjölk, sorgborris och flingor. Eftersom det inte gick att hitta några gasolkök eller elgeneratorer så la jag in lite brädor i trapphuset och tänkte att torrved snart kunde bli en bristvara. Sista varvet ute på stan fick jag tag på batterier, ficklampor och ett laständare.
Men nu började det blåsa och regna ordentligt. Eftersom jag inte hade en aning om hur snabbt allt kan gå så skyndade jag mig hem för att inte bli strandad borta från familjen. Det var en obeskrivligt samlad känsla vart man än kom. Det blev ännu mer bizarrt av att regnet piskade mot oss när vi sprang in och ut ur affärerna och försökte komma över saker som var bra att ha. En slags tyst kaos med ständigt ökande intensitet.