Martin

Sociala medier gör det svårare för terapeuter att vara blanka projektionsytor för patienter som allt oftare googlar dem. Det är ett intressant artikel tycker jag från The Guardian, som har tagit sin utgångspunkt i en klassisk devis för psykoterapeuter som formulerades av Sigmund Freud. En del av hans terapimetod var att terapeuten måste vara en Som det står i vår rubrika, en blank produktionsyta.

Jag är inte så säker på vad den tekniska termen var hos Freud, men tanken är att terapeuten ska inte reagera på det som teraphandeln, det som patienten, säger. Ska inte, vad jag säger, bejaka eller negera. Utan istället så ska man ha en öppning för att patienten ska kunna identifiera sig med terapeuten och fantisera om vad terapeuten har för uppfattningar.

På det sättet så väcklar patienten in sig, sina egna nevroser, med de föreställningar som uppkommer kring terapeuten. Den här typen av interferens och kontra-interferens, det vill säga när terapeuten i sin tur börjar reagera underbevetet och känslomässigt på terapanden blir de en del av verktyget som man använder för att avtäcka.

och så småningom avhjälpa patientens nevros. Och om det här låter lite galet för er som inte är bekanta med psykodynamisk terapi så beror det delvis på att det är ganska far out, de här idéerna, jämfört med hur vissa andra typer av vård eller liknande tjänster utförs. Hur som helst så blir det problem i den moderna tiden.

Förr gick du till din terapeut och det enda du visste om var att vd-börande hade en akademisk titel och adressen till kontoret. Du visste ingenting om den här personen var privat, hade den en familj, vad har den gjort tidigare, vad har den för politiska uppfattningar. Så var man än hade för sig i steg till sina egna nivåer så fanns det goda möjligheter att projicera på den här personen.

den här personen. Men så är det till nu i tiden, för att nu om man googlar någons namn, om man inte har någon sån här generisk namn, till exempel Martin Eriksson, då är det nästan omöjligt att hitta den informationen. Men om man heter någonting lite mer udda, till exempel om en psykoterapeut heter Boris Bendelish, till att börja med så ska man kanske springa för livet. Men för andra så kan man googla och se till exempel Jag har en del om politiska uppfattningar, även om de är svårbegripliga, så kan man få en och annan ledtråd i tusen olika riktningar.

Och då har man inte den här projektionseffekten intakt längre. Då kan man inte inbilda sig att terapeuten tycker som en själv eller tycker motsatsen som en själv så att man kan bli arg på det. Och i Storbritannien, förlåt det här är så roligt, så har tydligen terapeuter haft väldigt mycket problem med det här under det senaste halvåret. Jag hade inte trott att det var sant, men det är tydligen många som har sagt det.

Under det senaste halvåret så finns det knappt en enda patient som inte har öppnat ett terapipass med att prata om Brexit. Och hur oroliga de är över Brexit eller hur förbannade de är på folks reaktioner. Det här är ett exempel på det här moderna problemet. Måste då antingen handskas med att terapanden kan ha detaljerad information om terapeuten politiska uppfattningar eller vinnlägga sig om att inte lämna några spår efter det på nätet? Så att det är omöjligt för patienter att ta reda på vad terapeuten egentligen tycker om en sån här sak?

Boris

Ja, alltså... Det är så mångbottnat där. Det är också ett tecken på, det här problemet är också ett tecken på människors rädsla, snarare den bildade, obildade medelklassens rädsla för att ha känslor. Antingen bekränkta eller att bli alltför arga. Man ska egentligen inte känna någonting. Man kan se framför mig hur det vandrar i vägen myriad människor till.

Psykoanalytikerna i London, jag är så arg hela tiden för att de vill att vi ska lämna EU. Hur ska jag hantera detta? Om man blir förbannad på någonting, det är väl ingenting att hantera? Där ligger en del av psykoanalysens problem. Att försöka hantera, tar man bort politik, samhälle, ekonomi, kultur och sådana saker.

som faktiskt utlöser tjänster hos en normalt fungerande människa och ska reducera det till någonting högst privat. Jag tänker alltid på Sopranos och den här väldigt märklig linje i den serien där Tony Soprano sitter och är psykoanalytiker och liksom hon försöker hela tiden förstå varför hon är så förbannad på sin morsa och går tillbaka till barndomen.

Men grejen är att hon försöker ju faktiskt hyra. Vad svarta knarklangar är att mörda honom. Och han vet om det så det är klart att han är förbannad. Men ändå ska han tillbaka till barndomen. Så att, det är något fel i hela den här Lär dig hantera dina tjänster genom att inte känna någonting egentligen. Grejen.

Martin

Det sitter långt i den naturligtvis för de här terapeuterna som har investerat ett helt yrkesliv i de här metoderna. Men det är ju åtminstone tänkbart att det kan finnas en terapeutisk metod som är effektiv utan att för den delen inbegripa att terapeuten håller på med den här typen av psykologiska spel.

Alltså dels då att... spelar rollen, för det är uppenbarligen en roll, det är uppenbarligen en falskhet. Terapeuten framställer sig själv som helt blank. Som att han inte har några känslor, inte har några åsikter och så vidare. Det är, eftersom det kanske finns någon som är så, jag tror inte de är så lämpliga som terapeuter om de är sådana som personer, men det är en roll som man går in i, man förställer sig själv. För att vara sådant. Man har reaktioner på det patienten säger som inte är ens egna genuina spontana reaktioner, de är kalkylerade.

för att trigga vissa reaktioner hos patienten. Jag säger inte att det är fel att göra så. Det kan vara jätteeffektivt. Jag skulle bedöma sådana metoder på huruvida en uppnår resultat. Sen verkar det vara så att psykoterapi kan uppnå ungefär lika bra resultat som andra terapimetoder. Men ingen av de etablerade terapimetoderna verkar särskilt effektiv när man tittar på metastudier.

Men det är inte nödvändigtvis så att terapi blir omöjligt. bara för att... Den som ligger på analysdivanen vet någonting om de politiska uppfattningarna hos terapeuten. Det kanske är till exempel så, det här är bara ren spekulation från min sida, men det kanske är till exempel så att det är fördelaktigt att söka sig till en terapeut som har gemensamma värderingar med en själv.

Att man till exempel, om man är kommunist, då kanske det är väldigt provocerande att gå som terapeut som är till exempel en superreaktionär monarkist eller något sånt där. Då kanske man ska hitta en kommunistisk terapeut. Då har man lite gemenskap till det och så kan man fokusera på ens riktiga nervoser istället för att noja över politik.

Boris

Precis. Och allt det man pratar om... Olika former av psykologisk terapi och annat så glömmer man bort. Man talar ofta om den explosion som har kommit till det senmoderna kapitalistiska samhället där alla ligger på divanen, utan vi. Men man glömmer bort att västerlandets människor har ju århundraden ägnat sig åt detta.

Alltså i två tusen år ungefär. Det är för att förut så var det ju så att den katolska och den ortodoxa kyrkans präster, inte bara sin egenskap av biktfäder, hade just den här funktionen. Och senare även de någorlunda välfungerande protestantiska och frilutheranska kyrkorna, där prästen i bästa fall hade den här rollen. att han var någon du gick och pratade till.

Men då ställdes man inför människor som då i bästa fall hade en klar moraluppfattning. Det här är rätt och det här är fel. Och man kunde lägga fram sina egna bekymmer om osäkerhet på hur man skulle göra. Och det är också en av skillnaderna. Förut så diskuterade man med en präst om hur man ska göra, vad är rätt och fel.

Och idag så diskuterar man väldigt ofta med sin psykolog, hur ska jag känna? Och vad ska jag känna? Men psykologins explosion är en följd av att kyrkorna har abdikerat, och prästerskapet är abdikerat från sin gamla roll helt enkelt.

Martin

Det är en väldigt viktig poäng och någonstans kan man tycka att det nästan borde vara okontroversiellt eftersom de är så tydligt subsidierade varandra i historien. Särskilt om man tittar på just den psykoanalytiska traditionen där fokus är mycket att patienten som då stereotypt ligger på en divan kan sitta på en stol också.

Jag tycker det var roligt att se framför mig den här segelskiftetsmåningen i byn. Divanen, mattan, cigarrröken. Patienten ska prata fritt och tömma ut allt som är inuti och genom fri association ska man nästan lura sig själv. Eller patienten ska ledas indirekt till att börja prata om det som egentligen är problemet, sin egentliga anebros.

Medan terapeuten bara sitter och lyssnar. Det är väldigt likt den klassiska situationen med en diktfader i kyrkan. Där du inte har haft samtal med den personen, utan du berättar om dina synder. Och sen efteråt så berättar Bikt-faden vad du ska göra, hur många avemarier du ska säga och så vidare. Men det som du säger, Boris, där fanns det en värderande, en dömande aspekt. Och det är nånting som saknas, och jag tror ju definitivt, som jag tror att du också är inne på, Boris, att det är i sig nånting som folk blir sjuka av.

Det är nånting som folk blir neurotiska av. Att det inte finns några värderingar. Det finns inga riktlinjer för hur man ska bete sig. Det är väldigt mycket fokus på känslor och väldigt lite fokus på korrekt agerande. Är det för dig en koehittänkande?

Boris

Ja, att få reagera över detta. Jag kommer tillbaka till Sopranos där. Hans psykiatriker diskuterar aldrig med honom om det är rätt eller fel att mörda människor eller ha prostitutionsringar och annat, eller muta politiker. Hon diskuterar bara med honom hur han känner och upplever detta. Hennes uppgift är att man inte kan skjuta folk hur som helst.

Ja, men Tony, vad får det här dig att känna? Och där ligger mycket av absurditeten. Att man ska ha någon slags moderna själassörjare som inte har någon sörja för sina själer, men de har ingen moral.

Martin

Det är nog snarare där skon klämmer, än att Facebook ställer till det för de stackars terapeuterna och gör att de inte kan gömma sig längre.