Martin

George Friedman, kris i italienska bankväsendet, nära förestående. Drivs av mängder obetalda lån, kan starta dominoeffekt i globala ekonomin. Det här är nyheten som vi har på mer än en del av bubblasidan idag, även i ropavdelningen. Så har vi en artikel om att Italiens banksektor har 360 miljarder euro i riskfyllda skulder.

Statligt räddningspaket övervägs. Det är en situation som har varit på gång väldigt länge. Egentligen har man vetat att det här är på gång ända sedan stora finanskrisen 2008 och framåt. Då hade man en stor kris i det europeiska bankväsendet. Man gjorde också ett antal ganska dramatiska åtgärder.

Man hade bailouts. Man hade bailouts där man från statens sida gick in och räddade banker med skattepengar för att undvika svallvågseffekterna om de hade gått i konkurs. Det gjorde man i Storbritannien, Spanien, Irland och flera andra länder. Man gjorde också bail-ins som det kallas ibland på sypen och andra ställen.

Bankerna, de som äger bankerna eller de som har sina pengar för banker att betala. Men i Italien så gjorde man inte det här. Man sköt det på framtiden kan man säga. Man hade inte bailouts och istället så har man haft problem i Italien som har akkumulerats i rask takt. Nu börjar det närma sig en gräns i Italien då man förmodligen inte kan hålla det här systemet uppe längre.

Man har alltså hundratals miljoner euro. i riskfyllda skulder. Och det det betyder i praktiken är enkelt uttryckt att man har lånat ut en massa pengar Man vet nu att man inte kommer att få tillbaka de här pengarna. Det är dåliga lån som aldrig kommer att betalas tillbaka. Det man har gjort i högre utsträckning är att man har bokfört de här lånen som riskfyllda lån.

Riskfyllda lån där det är stor sannolikhet att man inte kommer att få tillbaka pengarna. I själva verket vet alla att sannolikheten att man får tillbaka pengarna är noll. De borde i själva verket bokföras och skrivas av som i principen. Ja, därför att det finns inga uppenbara lösningar på den här krisen.