Transkribering
Lyssnarbrev om kollektivt skuldbeläggande och svårigheten att föra rationella diskussioner
Martin
Hej och tack för ett bra jobb med Radio Bubbla. Som liberal och man är jag duktigt trött på att bli kollektivt skuldbelagd för mäns våld mot kvinnor. Något som tagit fart i media igen efter Köln och We are Stockholm-historierna. Jag vill bli behandlad som en individ och stå till svars för mina egna handlingar, inte andra mäns handlingar. Som ni och andra uppmärksammat verkar det i högre grad vara män med invandrarbakgrund än infödda svenskar som angriper kvinnor på alla handla obehagliga sätt.
Min ryggmärgsreflex är då att, ja, kollektivt skuldbelägga invandrare och deras kultur. Men då har jag ju fallit i samma fälla som kollektivisterna på vänsterkanten. Som liberal måste jag ju behandla alla andra som individer. Men då blir det samtidigt svårt att överhuvudtaget yttra sig i den här frågan. Hur tar man sig ur detta moment 22? Hur resonerar ni? En tanke som slår mig är att statskramarna ganska effektivt har desarmerat oss liberaler i debatten genom att vi hela tiden måste resonera på deras premisser i termer av kollektiv eftersom statliga lagar och regler allt som oftast handlar om att sätta kollektiv mot varandra.
Det känns lite som Orwells 1984, där statskramarna lyckas forma språket så att vissa tankar inte går att uttrycka och om man ändå gör det kan de viftas bort som nonsens. Till exempel om man framför att invandring borde bekostas på frivillig väg och inte genom statsbudgeten. Hälsningar Fredrik
Boris
Fredrik sätter ju fingret på en väldigt viktig punkt där alltså. Så fort diskussioner om mänskligt beteende och kulturella uttryck eller vad som helst, förs på statskramarnas villkor så går det åt helvete. Därför att då blir det ju frågan om man ser saker och människor som kollektiv, man diskuterar hur de gemensamt... Expropierade tillgångar i form av skattemedel ska användas för det kollektivt bästa.
Och man ska lägga in regleringar för att alla ska behandlas lika. Så fort man föder på statskramarnas villkor så går det inte att föda förnuft i distriktion. Det enda sättet att normalisera diskussionen är att minimera staten och ha en så fri marknadsekonomi som möjligt. När människor möts på marknaden blir man per automatik i princip periblind.
Det enda man måste fundera på är vilken nytta har jag av tjänsten, varan eller människan och ett utbyte av den personen. Det spelar ingen roll om det är en handikappad, blidd kines i en rullstol. Om det är så att jag kan ha en handikappad kines i min rullstol. Det är inte så att man kan ha ett förnuftigt ekonomiskt utbyte med personen i frågan. Men som det ser ut i Sverige idag så är det snart omöjligt att föra en förnuftig diskussion.