Martin

Susanne Beirut, drevet mot Nils Beirut som ansvarig för den höga svenska narkotikadödligheten visar på okunskap om hans verkliga ståndpunkter. Han ville värna samhällets svaga och ansåg att det behövdes ett yttre tvång för att motverka drogsuget samt att narkomani inte var en sjukdom utan en konstgjort framkallad drift. som kunde få epidemisk spridning bland psykiskt instabila och impulsstyrda personer i områden med god tillgång på droger och bristande social kontroll.

Nils Bejeroth är ju en legendarisk person i svenskt samhällsliv. Mycket inflytelserik, mycket kontroversiell. Han kallas ibland för den svenska narkotikapolitikens fader. Men samtidigt har han Det är ju en positiv villvara som svenskar i gemen gillar den svenska narkotikapolitiken. Men samtidigt har han på många sätt ett negativt eftermäle.

Det är inte så ofta man hör folk hylla Nils Bejeroth, även om de nog ofta torr för hans idéer. Nils Beiroth var läkare, psykiatriker och jobbade i många år som så kallad socialläkare. Jag är inte 100% säker på vad en socialläkare är för någonting, men jag tror att det betyder en läkare som jobbar inom eller nära så kallade sociala myndigheter.

Istället för att jobba på en vårdcentral eller sjukhus. Men det finns också en mer politisk dimension. Alltså att socialläkaren är... någon som granskar samhället. Och inte bara utifrån ett medicinskt perspektiv, utan även underförstått från ett vänsterpolitiskt perspektiv. Socialläkare finns inte längre. Det var någonting som fanns på 60- och 70-talet, ett väldigt typiskt 60- och 70-talsfenomen.

Och Nils Beiroth var en väldigt känd socialläkare. Han jobbade också som polisläkare på Stockholms polis och så vidare. Han var läkare och psykiatriker, men han intresserade sig för för samhällsperspektivet. Han träffade givetvis väldigt många enskilda patienter, personer och det var så hans intresse för narkotikapolitiken uppstod i hög utsträckning.

Han var givetvis socialist, han var kommunist, medlem i SKP, senare var han partipolitiskt åbunden men definitivt politisk. Och man kan nog säga att hela hans gärning som läkare, socialläkare, var just med betoning på det sociala. Man kan nog säga att han först och främst var en sorts politisk aktivist, en opinionsbildare som använde medicinen som en plattform för att påverka samhället.

Hans första insats som samhällsdebattör, det är en sån här lustig liten sak som ofta nämns och man ibland hånas för. Han skrev en bok 1954 som hette Barnseriersamhälle, som är en kritik av serietidningar. Som han menade var ett stort problem. Han sa att serietidningarna är ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla. Hans invändning mot serietidningarna var att de var sexistiska, rasistiska.

och våldsromantiska. Han menar på att de förmedlade auktoritära fascistoida värderingar. Till exempel sa han att Stålmannen Stålmannen är ett av de vidrigaste magasinen med sin blandning av våld, brott, brutalitet övermänniskodyrkan och kvasig vetenskap. Det är lätt att göra sig lustig över sådana saker och peka ut det som moralpanik och så vidare.

Men, för folk som lyssnar på den här podcasten så är det kanske inte så främmande Skillnaden är väl att många av oss skulle väl se många av de här seriernas värderingar som positiva. Eller i alla fall bättre än svenska socialvärderingar. Men att det finns kultur som riktar sig till barn och sprider extremt dåliga värderingar är någonting som jag tror att vi är alla medvetna om och bekymrade över i någon utsträckning.

Men i alla fall, Nils Beiroth, han var ju mest känd givetvis då som opinionsbildare i drogpolitiska frågor. Eller som det heter på politiskt fikans språk, narkotikapolitik. Det är lite den käppaste jag har. Medicinskt så betyder narkotika, det betyder någonting i stil med sömnmedel. Det är en väldigt specifik typ av droger. Men politiskt så betyder narkotika knark. Det vill säga alla rusdroger som är olagliga.

Definitionen av narkotika ändras av riksdagen varje gång de ändrar listan över vilka sorters droger som räknas som knark. Specifikt så är Nils Beirut känd som den, man säger inte om det är sant men han säger i alla fall att han var den som... som enskild person var den primära drivkraften bakom en mer restriktiv politik med större användning av tvångsåtgärder, hårdare straff och så vidare och inte minst att polisen började fokusera mer på enskilda droganvändare snarare än på personer och organisationer.

som distribuerar droger. Ni spelar ut det kanske mest känd för att ha populariserat en epidemiologisk modell för droganvändning. Idén är någonting i stil med att drogbruk är smittsamt. Därför bör man betrakta och behandla drogbrukare som personer som bär på en smittsam sjukdom. Till exempel isolera dem från andra människor så att de inte kan smitta andra människor.

Detta är ett exempel på hur man kan behandla drogenvändare som personer som bär på andra människor. Och Nils Berglund var också positiv till tvångsåtgärder, särskilt om man hade att göra med knarkare som kunde anses vara särskilt smittsamma. Då kunde man ta ifrån dem deras rättigheter, hålla dem isolerade så att de inte kunde sprida narkomani-sjukdomarna och så vidare.

Under hans vägledning säger man att drogpolitiken skiftade från att fokusera på smittspridningen. på utbudssidan till att fokusera på efterfrågesidan. Istället för att slå mot smugglare och langare så börjar man slå mot enskilda drogbrukare. Det var de som ansåg sprida det smittsamma drogbrukarebeteendet. Det var en av andra narkomanare som man lärde sig hur man knarkar.

Det var som om man såg själva knarkandet och då smittade knarkarebeteendet. Det var inte från langaren man fick det beteendet. Men en intressant aspekt av det här då, i ljuset av hur man ofta pratar om samhällsproblem idag, det är att Nils Beiroth, han var ju kritisk till socioekonomiska förklaringar av drogbruk. Man tänker sig istället då att de som börjar knarka det är socialt utsatta personer.

Så lösningen på drogproblemen är egentligen att förbättra deras generella livsomställigheter så att de inte är så olyckliga, utslagna och så vidare. Vilket leder dem liksom in i famnen på knarket. Och det där är en mer konventionell typ av förklaring idag, men som Nils Beirut uttryckligen avvisade. Men det är ju också, och det går inte att komma ifrån, tror jag, när man pratar om Nils Beirut, att det är ett perspektiv som åsidosätter personligt ansvar.

Till flummigt kan man kanske kapa sig till individens fria vilja eller sånt där, men saker som viljestyrka, tidspreferens som vi brukar prata om, vilket rimligen har stor betydelse. för hurvida någon blir smittad av drogbruk, så vi pratar med Beiruts epidemiologiska idé. Men det är ett väldigt auktoritärt och mycket kollektivistiskt perspektiv där individens rättigheter, individens värdighet är underordnad.

Statens behov av att kontrollera vissa beteenden. Och människor reduceras till smittbärare utan frivilja. Och alternativt. Vi skulle ju, vi ska inte gå igenom det libertarianska perspektivet, kanske i det här inslaget, men det finns många andra perspektiv som man tappar när man tar det steget. Till exempel problemet att människor inte tvingas bära kostnaderna för sitt eget agerande, vilket leder till att de inte självreglerar i samma utsträckning som de skulle göra annars.

Så det finns den här debatten om varför har drogbruket ökat under vissa tider. vissa perioder. Och en tänkbar orsak som nästan aldrig nämns och nästan aldrig studeras är att det här hände under samma årtionden som socialstaten byggdes ut. Det vill säga man byggde om samhället på premissen att människor inte hade ett personligt ansvar, att allting var samhällets ansvar och man satte in mer och mer åtgärder från samhällets sida som då skulle fånga upp folk om det gick snett för dem i livet och se och häpna.

Plötsligt så börjar det gå snett i livet för många fler människor när man bygger ut de här skyddsnöten. För det finns bara inte tillräckligt, det finns bara inte samma incitament längre att ta sig i kragen och själv se till att man undviker de här problemen. För att staten finns där och är de som egentligen är ansvariga för att fånga mig om jag faller och så vidare. Det finns andra idéer som ber ut det.

Så ser ni till exempel det narkotikafria samhället, vi kanske kommer till det. Vi har en artikel i alla fall. Det som har hänt är att Nils Beirut skulle ha fyllt 100 år om han hade levt någon gång härom veckan. Så det skrivs i diverse artiklar om honom. Den här artikeln som vi har på bubblan är skriven av Susanne Beirut som är hans dotter. och själv psykiatriker och har väl kanske inte gått i hans fotspår som socialläkare och allt det där men har liksom dottern i Lisbeyrut och själv psykiatrik.

Men hon ger en annan bild, hon vill liksom kanske inte, kanske inte så svårt att förstå att hon vill lite grann rent få bilderna av sin far och försvara honom mot en del anklagelser och sånt där. Och jag måste säga att jag klear mig lite i huvudet när jag läser den här artikeln för att vissa saker är Det stämmer bara inte med den bild som jag har av Nils Beirut. Jag tänkte bara nämna några av de här sakerna som jag blir förvånad över och sen skulle jag gärna höra Boris vad du tror om det här.

Du som faktiskt var med på den här tiden på ett annat sätt och kan det mycket bättre än jag. Och en sån sak det är påståendet att Nils Beirut att han inte var så ivrig på straff utan att han trodde på vård av narkomaner snarare än att man skulle straffa dem och sätta in polisiära åtgärder och så vidare. För jag har alltid uppfattat det som att han var en varm vän av starka tvångsåtgärder.

Sen säger väl alla liksom, det finns ingen som säger att jag är modvård, jag för bara straff. Men det är i alla fall, det är inte i linje med den bild som jag har av hans uppfattningar och verk. Men också det att han motsatte sig sjukdomsbegreppet och menade att narkomani i likhet med nikotinberoende snarare skulle betecknas som en artificiellt framkallad drift.

Här undrar jag om det är en distinktion, hur stor skillnad det egentligen är på distinktionen? För om man använder en epidemiologisk modell, då kan man ju säga att det är en epidemiologisk modell som beskriver någonting som sprids. Kanske idag kan man säga att det är en mem, en mem som replikeras i en kulturell evolutionsprocess. Men frågan är, om vad egentligen är skillnaden, om man kallar det för sjukdom eller inte.

De använder en epidemiologisk modell. Samtidigt bekräftas det även i Susanne Beiroths beskrivning att hon skriver så här Nils Beiroth ansåg att narkomani inte är den enskildes ensak utan angår hela samhället. Den enskilda individens drogsug ska inte ha företräde framför medborgarnas önskan att leva i ett välordnat samhälle.

Ja, förlåt. Boris, jag skulle gärna höra dig resonera lite grann kring den här bilden av Beirut. För jag har sagt några saker nu som är lite grann motstridiga mot varandra från olika källor. Hur ska man bäst förstå Nils Beirut?

Boris

Alltså, man måste förstå Nils Beirut. Problemet är när han framställs som en originell tänkare. Alltså som skapar vissa idéer. Och det andas ju dotterns text lite grann. Och det är ju en reflex av att böjeråtsfiender också framställer honom som en originell tänkare.

Som inför någonting nytt i den svenska, blivs på bättre uttryck, den svenska traditionella synen på missbrukare. Bejroth verkade i en... Tittar man på hans praktiska förslag, och det löser upp lite grann det här med straff och vård. Så verkar han i samma...

När han ställde sig inför den... knarkets framväxt i Sverige och liksom utbredning då förespråkar han de facto att man använder samma metoder som man använt mot alkoholmissbrukare tidigare i svensk historia. Den första svenska lagstiftningen direkt riktad mot...

Människor som har supert ner sig kommer 1913 och med uppdateringar av förändringar så är den verksam väldigt länge innan vi får socialstatens tillväxt som du var inne på. Och det löser sig därmed kanske inte individens rättigheter men motsättningen vård och straff löser sig upp.

Det finns en doktorsavhandling av John Edman från början av 2000-talet som jag tycker är jättebra som går igenom hur man såg på alkoholistvård och vad som hände. Och det var ju så att du kunde... Du kunde dömas till tvångsförvaring för att du var alkoholist.

Kriterierna för att du ansågs vara värd att döma var att du inte kunde ta hand om dig själv eller dina barn eller familj. Det var liksom att du inte var ett problem i samhället så mycket direkt. Det var ett problem för dina närstående. Du drog inte försörj om dem. Då kunde du dömas till förvaring på alkoholistanstalt.

Jag ska mer komma in vad det innebär. Och även kvinnor kunde dömas till detta om de ansågs ha brustit som hustrur eller var allmänna löstrivare. Och när de dömdes då skulle det till... Fanns ju alkoholisansalter för bara kvinnor och där skulle de fostras till trevlighet, sedlighet och modelhet samt flit.

Tack för mig! och lära sig allt från trädgårdsarbete till husmorsysslor. Och på männens anstalter så stod arbetet i centrum. Och att det stod också att man skulle dömas till straffet. Syftet var att tillbringa tid på anstalten och tills dess man ägnade sig till att arbeta som citat håller kroppen och sinnet spänstigt.

Och ger dem intagna smak för ordnat arbete och ett sunt levnadssätt. Och det är den här andan, och det är bara att titta på vad Begiroth skriver. Han skrev ju väldigt, en lång period på 80-talet så var han väldigt verksam i Folket Bildkulturfront. Jag hörde honom prata, han skrev kolumner i tidningen också, tämligen ofta ibland.

Även en del skönlitterärt som inte var så roligt, måste jag säga. Och det var just detta han plederade för. Då var det också väldigt tydligt att han lutade sig mot en gammal folkrörelsetradition. Och som också står i lagstiftningen från 1913. Det gällde att värna familjen. Därför skulle man döma både män och kvinnor till vård.

Och vården var i form av arbeten. Och idag ser vi i vård så någonting helt annat. Det är liksom KBT-terapi och annat. Jag har letat tidigare efter någon slags statistik och siffror på återfallsprocent och sådana saker. Men det finns inte. I alla fall för mig har det varit svårt att hitta.

Men jag är fast övertygad om att återfallsprocenten hos dem som fick jobba i KBT-terapi Tegelbruk, skogsarbete, husarbete och trädgårdsarbete var betydligt lägre än idag hos folk på nämndenvanskåren eller liknande inrättningar.

Den modellen finns ju inte längre. Jag dristar mig att det var det som Bejeroth var ute efter. Isolera människor med problem, skicka ut dem till en isolerad plats där de arbetar sig tillbaka till livet och förmågan att ta ansvar. Jag är lite enfal i det här men jag tror att det är teoretiskt sett alldeles rätt metod tror jag.

Dock kan det inte överlåtas åt staten utan måste genomföras på mycket lägre nivåer. i det lokala samhället. Överlåter man det åt staten, då kommer det aldrig att gå åt skogen och det blir inget riktigt gjort av det. Och sen tror jag att vi har nått en punkt i Sverige där det är liksom ingen idé att...

Alltså vi står inför helt andra frågor idag än att diskutera Beirut-teorier som då som sagt inte var nya egentligen. För att hejda de problem vi har idag utan det gamla nästan tjat är alltså att narkotikans utbretning i samhället idag är... Det går inte att bota med straff och vård eller någonting sånt.

I första hand är det att upplösa de oaser där eländet sprids. Vi måste återställa den ordning som var på 60-talet. Sedan kan man diskutera straff och vård. Men det är ingen idé att ta den här diskussionen för att diskutera narkotikas utbredning i Sverige idag. Det krävs helt andra metoder, lite mer kinesiska.

Martin

Mycket intressant. Tack Boris för de reflektionerna. Jag har väl en liknande tanke på ett sätt, kanske en nyanserande tanke här. Till exempel vad är den här epidemiologiska idén? Jag tycker att den idén känns inte osund för mig. Jag tycker tvärtom. Det stämmer väl in med hur jag tänderar att tänka på saker och ting. Och jag tycker att folk borde tänka mer kring vissa frågor.

Och jag tycker dessutom att det är en bra idé att isolera människor som håller på med antisociala, destruktiva beteenden. För att de inte ska spridas. Givetvis så anser jag inte att staten ska ha något med det här att göra. Utan det är något som var och en ska göra själv. Varje individ och varje familj ska själv göra det. Bryta kontakten med och på det sättet isolera sig själva från andra personer, andra familjer.

som har destruktiva beteenden. Ett annat exempel som jag har nämnt ibland i Radio Bubbla och som vissa människor tycker är lite kontroversiellt men som jag menar är väl underbyggt av forskning och en mycket rimlig policy det är att vi vet att skilsmässor smittar. Vi vet att om en person skiljer sig så ökar sannolikheten att personer i den personens närhet ska skilja sig ökar med 20%, 30%, 40% beroende på vilken typ av relation det är.

Men om en kvinna skiljer sig så ökar sannolikheten att hennes systrar och vinnor ska skilja sig dramatiskt. Och därför har jag, som jag har sagt tidigare i bubbla, tycker jag att det är en väldigt sund princip att socialt isolera människor som skiljer sig. Man kan inte utan vidare fortsätta att umgås med människor som genomgår en skilsmässa och låtsas som att det är en skilsmässa. Låtsas med ingenting, det är väl sånt som händer, livet går vidare, vad ska du göra nu då?

Ska du börja dejta nya människor? Ditt en datum liksom. Utan det där, om man vill själv bevara sina relationer och ha en stark, sund familj och så vidare. Så kan man inte ha den typen av saker i närheten. Så det kanske inte måste vara ett permanent brott, men åtminstone en ordentlig karantänperiod. Tills den här personen har fått ordning på sitt liv och inte längre är en lika stor kvinna.

social smittrisk. Och jag vet att många tycker att det här är väldigt extremt, det finns många som lyssnar på det i bubblan som har skilt sig och tycker att det är väldigt hård och orättvis och sånt där. Men, och det får de gärna tycka, men i alla fall ett exempel då på att kanske, jag kanske har en mer Nils Bejerotsk syn på frågan om skilsmässor än vad som är konventionellt.

Boris

Ja men han pratar just då ofta om det här, och det du pratar om är ju precis det han talar om när han talar om den sociala kontrollen alltså. Han pratade ofta om hur det var i arbetarrörelsen för mycket länge sedan. Där man liksom tog folk i örat, alltså på arbetsplatsen och i bostadskvarteret. Om de söp för mycket, om de inte tog hand om sin familj, om de slog sin fru eller om de sprang på horehus.

Nu pratar jag bara om den manliga sidan och den jag läste honom beskriva. Men det var ju liksom en fråga om social kontroll. Och det är ytterligare ett mer... Det var ett avancerat stadium alltså, som också byggde på en slags social hierarki inom arbetarklassen. Att äldre arbetare hade deras naturliga prikt att hålla efter.

Yngre, icke-stadgade som inte visste sitt eget bästa och som skadade alla genom att skada sig närmast. Och steg två var att man satt till att nyktigresträmma den. Då tog vi hand om dem, släppte dem inför rätta och skickade iväg dem till anstalten. Så att det finns på det sättet också lite bajerier. Det finns mycket jamsande med folk.

Oj då gick det sådär, det var ju otuligt. Nej men, minst då är det en storligt tusen åter och så vidare. Istället för att, man kan ju ofta ingripa tidigare. Och vill man och kan man inte ingripa tidigare så kan det ju faktiskt vara rationellt. Och för sitt eget förstånd även. Isolera sig, för som du säger, alltså sådant där att smitta något förbannat,

Martin

sådant är det. Sen är det också så att det går ju hand i hand, om man vet att det finns starka sociala sanktioner, om man vet att man får betala ett högt socialt pris om man beter sig på ett antisocialt sätt, till exempel man använder droger eller man skiljer sig eller vad det nu är för någonting, det innebär att man får ett starkt incitament att inte göra den där saken, så att det är hotet i sig.

om en social påföljd har i sig en avskräckande effekt som minskar beteendet. Utöver att det förhindrar spridning, postfaktum så att säga. Men också vad det gäller interventioner. Man kan inte göra en... Alltså gå in i någon annans liv och säga, hörru vad fan håller du på med? Du håller ju på och förstör ditt äktenskap. Du måste styra upp det här, du måste göra dit den datten liksom.

Det kan man bara göra i en social omgivning. Där äktenskapet är betraktat som heligt och där skilsmässa betraktas som någonting oacceptabelt, någonting förkastligt. Om man ska ha den här låt gå-attityden, då kan man inte ens göra interventionen, då kan man inte göra ett normalt förebyggande arbete. Och det gäller sådana här familjefrågor, det gäller drogfrågor, allt möjligt liksom. Och det är det som är den stora processen som har skett, inte minst under Nils Bejerots tid som han var aktiv.

Du säger att man avvecklar de privata kontrollmekanismer som fanns. och ersätter dem istället med statliga kontrollmekanismer. Och där har jag ändå svårt att se... något annat än att Nils Beirut var, han var en kraft för att flytta ansvaret från individer och familjer till staten.

Boris

Ja, han tillhörde den phalanx som trodde på den goda staten. Han trodde verkligen på den goda staten. Det syns i hans långvariga verksamhet på polisexkolan om inte annat. Han bidrog till, jag tror inte han förstod det helt enkelt. Han tänkte i samma termer som många andra sociala läkare.

Det här med social kontroll är väldigt jobbigt. Vi lyfter över det på experter. Det finns en intressant strid bland sociala läkare. Som ni säger, sociala läkare var en vänstergrej på alla sätt. Termen sociala läkare är ursprungligen myntad i Tyskland. Det var där det blev en profession också. De profilerade socialäkarna i Sverige, de var ju alla vänstermänniskor.

Beirut hade ju lämnat SKP men var ju fortfarande på alla sätt betecknad som kommunister av den gamla skolan. De andra två stora profilerade socialäkarna, det var ju John Takman som alltid till sin död var råsovjetkommunist. Och sen tog fransen Gustav Skånjonsson ute på Södertälje.

Byggde barnbyn på Ekerö. På ena sidan, alla tre av socialäkarna hade ändå olika linjer. Bejerot stod ändå för att staten skulle axla den här sociala kontrollen som i bästa fall vilade på arbetsplatsen och i familjen och i släkten och i kvarteret. Om inte annat med hjälp av gamla sura tanter, de här läfterungarna.

Med takman och... Skåljonsson menar att staten skulle axla ansvaret därför att den sociala kontrollen var för sträng. Den lät inte individerna utvecklas fritt. Utan när staten axlade, och det är väldigt intressant att gå tillbaka till den här tiden av debatten, när staten axlade ansvaret, då skulle det vara för att ta hand om barnen och ge dem större frihet än de fick i de inskränkta, till exempel arbetarhemmet.

Och det är ju den linjen som segrar också. Det är ett elände av staten över sig, men hade trots allt varit bättre om Bejerots lite mer kontrollerande stat hade tagit över än Jonssons och Takmans liksom äckliga, låt gå, gör vad du vill och bli fri linje här. Som då vann och som vi lider av idag och lever under.

Martin

Jag ska bara ta upp en sista grej den vi lämnar ni till Beirut för den här gången. Det är ett citat från Susanne Beiruts artikel som jag tycker är anverkningsvärt. Jag tänkte bara läsa upp hela stycket här. Visst är ett narkotikafritt samhälle en utopi, liksom ett självmordsfritt, fossilfritt och trafikolycksfallsfritt samhälle. Ändå hånas inte företrädarna som arbetar mot dessa utopiska mål på samma sätt som de som inte accepterar en liberal narkotikapolitik.

Men hålandet är en effektiv metod. Människor vill inte gärna kölhalas i media och bli utskrattade. Hellre håller man tyst i frågor där medietablissemanget har en stark samstämmig åsikt. Det finns två saker som jag tycker är värd att reflektera över här. Det är frågan om utopier, narkotikafria samhället, trafik och lyxfria samhället och så vidare.

Det är en större diskussion men det är en väldigt galen idé att ha nollvisioner för saker och ting. Eftersom man vet från början att de är omöjliga att uppnå. Det är en stor diskussion men det är en väldigt galen idé att ha nollvisioner för saker och ting. Så för att komma den sista distansen, om du uppnår 90% av målet, och sista 10% eller sista procenten, kommer per definition kräva oerhört extrema åtgärder. Och om du har då en nollvision för någonting, så det är en väldigt stark formulering som innebär att det här extrema och orealistiska målet kommer att prioriteras över många andra saker.

Och det finns många generella problem med den här typen av utopiska mål. Öhm... Och sen tycker jag också att det är lite lustigt bara för att det här med ett fossilfritt samhälle och trafik- och lyxfritt samhälle, att ta upp det som exempel på de rimliga utopiska tänkanden som man inte hånas för. Ja, det finns väl människor som inte hånar, målet är med ett fossilfritt samhälle, men det finns ju även de som gör det.

Min reflektion är att det är knäppt att det är så vedertaget nu att man kan ha den här typen av uttalat utopiska, uttalat orealistiska, ouppnåeliga mål, de här nollvisionerna. Men det är så etablerat nu att man kan säga att vi har ju massor med nollvisioner om andra saker, så varför skulle du inte kunna ha nollvision om knarket också? Den andra reflektionen jag gör i stycket är bara att den här idén om att använda honan och mobba lite effektivt och man vågar inte säga vad man tycker för då blir man kölhålad för att det finns ett konsensus i medieetablissemanget.

Jag undrar vilken konsensusuppfattning som egentligen är starkast. Vem är det som mest drar sig för att utrika sina uppfattningar? Är det människor som förespråkar en restriktiv narkotikapolitik? Eller är det människor som förespråkar en liberal narkotikapolitik? Vem är det som har mest skäl att oroa sig för att bli stämplad och utfullad och få allvarliga problem för att de uttrycker sin politiska uppfattning?