Martin

Rush Limbo avlider vid 70 års ålder efter ett års kamp mot lungcancer. Var pionjär för konservativ pratradio, hade världens största radioprogram i sin genre. Har i mer än tre årtionden varit en av de mest inflytelserika personerna inom amerikansk politik. Som alla Radio Bubblelyssnare vet så har jag pratat mycket om Rush Limbo i Radio Bubblas historia.

Vi har haft många länkar om honom och jag har ofta passat på att berätta om hur han har blivit sådär. hur mycket han har betytt för mig. Inte bara, på flera olika plan kan man säga, för att jag har, dels har jag varit helt enkelt en flitig lyssnare på hans program. Jag satte fundera för ett tag sedan på hur länge jag har lyssnat på Rush Limbo. Och jag vet inte om det är, det kan vara mer än halva tiden han har haft sitt långvariga program. För att jag har ju nördat loss på amerikansk politik väldigt länge och nått i den stilen 15-20 års tid så har jag följt Jag har lyssnat flitigt i tio års tid åtminstone.

Han var en sorts gudfader, en väldigt viktig person för den genre som vi verkar i nu, alltså politisk pratradio, och ännu mer specifikt politisk pratradio med någon slags slagsida åt höger. Det finns också många mer specifika saker i Radio Bubbla, som små ordvändningar.

politiska idéer, kanske berättarteknik och sånt där som jag alltid har lånat mycket från Rush Limbaugh. Ända sedan vi började Rör det Bubbla 2014 så var jag väl inlyssnad på Rush Limbaugh. Jag vet att det finns en del som lyssnar både på Rör det Bubbla och Rush Limbaugh och ni vet helt enkelt vad jag syftar på när jag säger det.

Så Rush Limbaugh, vad var det då som gjorde honom så speciell och så inflytelserik? Här kanske det kan vara intressant att titta bakåt lite grann och prata lite grann om den historiska bakgrunden. Rush Limbaugh han var givetvis inte den första konservativa profilen som använde radio för att få ut sina budskap.

Sådana har ju funnits så länge det har funnits radiosändningar. Du Boris du har pratat tidigare av det bubbla en par gånger om. Vissa av de ännu tidigare pionjärerna, man kan säga tillhörde de tidigare generationerna. Men när Rush Limbaugh dök upp på slutet av 80-talet, skapade det här programkonceptet. Då hade konservatism i etnimedierna nästan helt dött ut.

Det fanns inte så mycket kvar längre och det amerikanska medielandskapet var totalt kontrollerat av ett litet antal vänsterkanaler. Det fanns både tryckta tidningar och tre stora tv-kanaler CBS, NBC och ABC. Det fanns inget internet, det fanns inget Fox News. Ett totalt annorlunda medie-landskap än idag.

Och delvis berodde det här på en lagstiftning, en reglering som fanns som kallades för The Fairness Doctrine. Och det var någonting som implementerades av FCC, radiomyndigheten, som hade funnits sedan, jag tror sedan 40-talet någon gång. Och Fairness Doctrine, det var ett försök att reglera radio så att tanken var någonting i stil med att alla olika åsikter ska få komma till uttryck.

Man får inte ha ensidigt, politiskt ensidiga... radiosändningar där bara en uppfattning kommer till tal. Så att om någon säger någonting politiskt kontroversiellt och någon lyssnar på det och vill göra invändningar, då måste radiokanalen göra plats för den personen som vill opponera sig. Så att i teorin då skulle det leda till väldigt mycket bra diskussioner, debatter och yttrandefrihet och allt det där.

Men i praktiken så ledde det till att en enorm mängd knäppskallar och kvarulanter insåg att här kan jag komma fram i radio. Jag har rätt att få höras i radiovågorna på grund av den här regleringen. Så resultatet då av The Fairness Doctrine, istället för att man fick en massa debatt och livreddiskussioner, så fick man inga kontroversiella ämnen alls i radio.

Därför att man visste att om man började prata om någon politik som gjorde folk förbannade, då skulle man direkt tvingas ha alla de här knäppskallarna som skulle ringa in och ha den här regleringen. Fairness, den här politiska balansen i radion och så vidare. Det blev istället så att allting blev väldigt slätstruket. Radio det var bara musik, kanske lite prat om musik, kanske att man hade sportsändningar och sånt där.

Men man hade inte talk radio, man hade inte pratradio. Så 1960 så fanns det två pratradiestationer i hela USA. Alltså dedikerade pratradiestationer, två stationer. 1995 så fanns det... mer än 1100 sådana kanaler och bara bara. Rush Limbaugh själv hade vid den tiden runt 95, mitten av 90-talet, så hade han 20 miljoner lyssnare.

Och hans program sändes på 650 olika kanaler. Så det som hände då var att 1987, och det var Reagan-era, så avskaffade man The Fairness Doctrine. En lång politisk surdeg och till slut under Reagan så fick republikanerna genom att ta bort den här regleringen som man då ansåg som en farlig reglering. missgynnade republikaner och gynnade demokrater, trots att han då på pappret var till för att skapa neutralitet.

Men medlemskapet var i praktiken totalt dominerade av vänsterkrafter. Och en av de allra första som exploaterade den nya situationen var ju då Rush Limbo. Och han skapade det här nya formatet som fyllde det här tomrummet när man väl Man är precis ett legaliserat politiskt pratradio.

Och det formatet var väldigt specifikt och annorlunda än vad man hade sett tidigare. Det var väldigt fokuserat kring en viss personlighet, alltså programledaren. Det var väldigt mycket Rush Limbaughs personlighet som var i centrum och även andra programledare. Dels så pratade programledaren enormt mycket. Timma ut och timma in så att de bara pratade och pratade.

Och de skulle vara kontroversiella, de skulle vara konfrontativa. Det gäller att... Muckagräl med politiker, med journalister, men också till exempel slänga käft med lyssnare som ringer in till programmet. För det fanns ju fortfarande som en komponent, men man var väldigt, och det är en gammal radio-tradition att man har en verbal fight med inringarna.

Men det var väldigt viktigt i det här nya formatet också. Och man kan säga att det här la ju grunden för ett nytt paradigm ur vilket Fox News sedan växte fram några år senare och blev en ny radio-tradition. blev USAs och antar världens största, mest inflytelserika tv-kanal. Det skulle vara personligt, det skulle vara aggressivt och det skulle vara roligt. Och det tror jag är en väldigt viktig faktor man vill förstå i det här systemet, alltså humor.

Därför att med Rush Limbo så var det aldrig så att det var gravallvalet. Och det var heller aldrig fire and brimstone som man brukar säga. Det var inte det här som man hade i tidigare generationer, så hade man nästan mer av som radio-predikanter som förde fram konstruktiva uppfattningar. Men Rush Limbo var alltid underhållning, först och främst. Man pratar om viktiga ämnen, men alltid med en ganska lättsam ton, alltid med stora doser humor och väldigt mycket satir.

Man raljerar, man hånar sina motståndare, man hånar vänstern, får folk att skratta åt vänstern på ett sätt som faktiskt var ganska nytt. Det var inte alls konventionellt. Satir riktades alltid åt andra hållet. Det var alltid vänstersinnade komiker och så vidare som raljerade och fick folk att skratta åt republikanska politiker. Men Rush Limbaugh var väldigt inflytelserik i att vända på det och göra det även i andra riktningen.

Och sen en annan sak också som jag tycker kan man ju inte slåss och tänka på är att Rush Limbaughs koncept var det var inte så väldigt kristet. Limbaugh pratade då och då om sin kristna tro och hur viktigt det var för honom att det var ett storsak och så vidare sådär som, ärligt talat, nästan alla amerikaner gör. Det hände i stort sett aldrig att han hänvisade till kristendomen.

i en argumentation. Jag kan faktiskt inte påminna mig en enda gång då han har gjort det, då jag har lyssnat på hans program. Och eller min mening så är det det är nästan lite suspekt. Alltså folk får ju kalla sig vad de vill och jag kan verkligen förstå att man inte pratar om teologiska frågor och sånt där. Men för mig är det lite svårt att relatera till att någon faktiskt tillhör en viss strömning om det aldrig märks på något substantiellt sätt i vad de säger.

Men samtidigt tror jag att det var en framgångsfaktor för Arslenboff. Han bröt sig ur den här... Han bröt sig ur en väldigt kristen mall som var dominerande i jämförbar konservativ opinionsbildning före honom. Så han var relativt sett en sekulär person. Han levde också ett väldigt sekulärt liv i allra högsta utsträngning. Sen skulle jag vilja säga att Rush Limbaugh hade en religion.

Han hade väldigt tydligt en religion. Hans religion var USA. Han var fanatiskt övertygad om att USA var det bästa och godaste och på alla sätt mest fantastiska landet. Att The Founding Fathers, de var ofillbara. Konstitutionen är perfekt, den är oerhört viktig. En fras som återkommer i tiden är America is founded.

America is founded, det var hans religion, inte kristendomen. Och det här tror jag att många missförstår när man säger att man gillar Rush Limbo. För de tror att det betyder att man instämmer i hans politiska positioner. Och så är det för vissa kanske, men inte för mig och det finns många andra som högaktar Rush Limbo utan att alls egentligen hålla med om många av hans positioner.

Han var i många sätt en totalt odräglig boomer-typ. Den fanatiska USA-fetishismen. I många situationer så var han en krigshetsare. Han var ingen John Bolton direkt, men han försvarade till exempel George Bush juniorskrig i Afghanistan och Irak. Jag skulle säga att han har typ blandat track record när det kommer till krigspolitiken. Det finns en väldigt fin essä om det här i opinionsavdelningen.

Den heter Rush Limbaugh, viktig pionjär som inte kan tas längre. Läsvärd, den handlar om den här dubbelheten. Man måste ge Rush Limbaugh väldigt mycket respekt. Samtidigt som det uppenbarligen är så att... Tiden sprang från honom. Hans positioner är totalt ohållbara intellektuellt. Det har de alltid varit. Men dessutom så var han totalt orealistiska.

Oframkomliga strategiskt. Vilket de inte var, eller åtminstone inte så uppenbart var för 20 år sedan. Men han står kvar på samma fläck som han alltid stått på. Men det är en politisk position som blir mindre och mindre relevant, men som var väldigt relevant på 90-talet. Som fyllde en väldigt viktig funktion, inte minst i amerikansk politik på 90-talet och 00-talet.

Så den här essäen som finns i opinionsavdelningen är att säga att nu lämnar Rush Limbaugh scenen i precis rätt tid. Hade han kört på i tio år till så hade han kanske blivit helt irrelevant. Nu lämnar han istället i precis rätt tid för att få ett bra eftermäle. Jag kanske ändå kan känna att det här är en lite morbid reflektion men... Jag kan hålla med om en sak som den där skribenten säger, att man på sätt och vis kan önska sig att Rush hade gått i pension några månader tidigare.

Han höll ju på till slutet, han körde sin sista sändning någon vecka innan han dog. Men jag har önskat mig några gånger det senaste året att jag hade sluppit höra Rush Limbo kommentera samtiden, sedan pandemin, USA-valet, maktöverlämningen. Om han hade dragit sig tillbaka när han fick sin cancerdiagnos i, jag tror det var januari, 2020. Det hade kanske varit den perfekta avrundningen. Men det vi framförallt minns, och det som är fantastiskt, är ju allt det han gjorde dessförinnan, och som sagt, han har varit och kommer alltid vara en mycket stor inspiration för mig.

Boris

Jag har så tyst här, jag bara, alltså det där... Jag är mest fascinerad över själva urkraften på något sätt. Jag tror att hans genomslag hade varit lika stort, var han än aldrig sagt nästan.

En del människor har... man ska ju föreställa sig... Hundratusentals lastbilschaufförer, folk som sitter på diners och käkar innan de ska iväg till jobbet. Folk är hemma och tvätta, sura och man lyssnar på rash. Och det är den ilskna energin också. Som du säger, det dråpliga skämtandet, det brutala skämtandet.

Det är på något sätt en folklig urkraft borta för politik, knäppte en låter. Och jag tror faktiskt han hade kunnat... Hade inte cancern tagit honom så hade han nog till och med kunnat ha haft den. andra andning och en vård till. Det var något, även om jag aldrig gillade Carlspeciellt mycket på något sätt, så kan jag förstå liksom hans sätt att nå fram och nå ut och anknyta till människor. Det var liksom, det är inte många per generation som klarar det.

Martin

Nej, det är nästan till en unik kapacitet. Det säger sig själv att om man har den typen av. Man har så månghövdad publik, 20 miljoner, 30 miljoner. Det är uppenbart att man dels på något sätt är... på något magiskt sätt på samma våglängd som väldigt många människor. Man har en sån förmåga att känna in vad människor är. Man är en del av folket på ett sätt som Rush verkligen var.

Så folk känner nån stark personlig koppling till honom, kunde identifiera sig med honom och så vidare. Men det betyder ju också att man kan inte vara i den positionen utan att vara en absolut mästerlig kommunikatör. Alltså en historiskt mästerlig kommunikatör. Och det kan ju åsikta vad man tycker om Rush Limbaugh. För det är, och jag ser, jag ogillar hans åsikter i många avseenden.

Och det är sån som person. Jag tycker inte alls att han har en attraktiv personlighet. Eller att han är en sympatisk person eller sånt där. Jag tänker inte säga någonting om hur han levde i sitt liv. Hans äktenskap, hans... Förlåt, jag ska inte säga någonting. hans vanor och sånt där, men det är allt för lätt att hitta den informationen. Det är mycket sådana tvivelaktiga saker.

Boris

Ibland kan jag läsa om en del texter och en del böcker och tänka hur har den här författaren fått till de här mekanismerna egentligen. Man vill helma utan bara se hur det funkar. Man kan ju lyssna på det jag har gjort det på den härdangången, men man vill minns att det finns ingenting att lära av. En unik kraft, fingertoppkänsla, förmåga att kommunicera som du säger. Den sortens människor dyker bara upp helt enkelt.

Martin

Ja, men Rush Limbaugh var otroligt bra på att sammanfatta och förklara saker. Att ta komplexa fenomen, koka ner det till ganska enkelt språk och verkligen trumma hem en förklaring, en berättelse om någonting. Och där tror jag man kan lära sig mycket genom att bara insupa hans teknik och i någon utsträckning försöka göra som han gjorde.

Men så är det också andra saker som jag tror är självförstärkande effekter över tid. Till exempel att Rush Limbaugh, en sak som ofta slog mig, genom åren och ända in de sista månaderna här är att han var så skrämmande välinformerad. Han hade så otroligt bra koll på saker och ting. Alltså bara mängden information han hade, korrekta förutsägelser han gjorde och det är välkänt att han la ner enormt mycket jobb på research.

Att han varje dag så kom han tidigt till kontoret, till studion och började läsa jättemycket och prata med folk och förberedde sändningar och sånt där. Det är också en annan faktor som jag tror kanske är den allra viktigaste är att han hade ett enormt stort nätverk. Du har tiotals miljoner människor som lyssnar på dig, inklusive massor med makthavare, inflytelserika människor, experter, insiders och så vidare.

Så kommer de skicka så mycket information till dig att man tänkte i Rush Limbaughs mailbox hur mycket grejer som kom in där. Det mesta av det kan han förmodligen inte prata om i radion för att det är så märklig insiderinformation han får. Men där kan han filtrera fram. Väldigt intressanta saker och jag tyckte mig märka gång på gång på gång att han var så ruggigt ruggigt välinformerad.

Och det är väl en sådan sak som jag trivs väldigt bra med. Men det är bra att vi har en sån liten liten publik i liten högkvalitativ publik. Men ibland kan jag fantisera om hur det måste vara att få liksom hundratals mejl varje dag från människor som har massa obskyr specialkunskap eller bara läges rapporter från alla möjliga plattor och sånt där.

Jag får ganska mycket mejl, jag är väldigt glad och tacksam för det. Men ibland tänker jag på det, hur enormt mycket information som rörs limbo och liknande personer måste få in hela tiden. Och det kommer med för det mera, man har aldrig när man börjar, men man kan få det över tid om man har byggt upp ett förstående med en stort blick.