Martin

Emmanuelle Lugli, målarböcker för både vuxna och barn har en mörk sida, då de är utformade för att träna målaren att hålla sig inom av andra uppsatta gränser och ramverk, vilket leder till ett tamt liv med begränsad förmåga till framtidsbyggande. Målarböcker är ett ganska udda ämne som jag nog inte hade tänkt mig att vi någonsin skulle prata om i Radio Budda när vi drog igång.

Men sjukt nog så har målarböcker seglat upp på senaste åren som en sak som det pratas om då man pratar om målarböckernas roll. Jag förstår om vissa av er tycker att det låter helt sjukt, vad snackar de om? Har de fått solsting på radiobubblan? Men det här är en riktig grej. Jag får ofta reklam för mobilappar. På vad det kan vara Facebook eller någon annan mobilapp som har inbyggda annonser.

Jag får ofta reklam för sådana här målarböcker. Och det är helt enkelt bara snittet av missförtroende vi pratar om. Det är sådana här böcker där man var liten, där man har en bild av någonting. Kanske ett djurrum. eller föremål eller nån scen eller nånting. Men istället för att det är en komplett bild så ser man mer silhuetter, svartvita bara kanterna på en älg eller vad det är för någonting.

Och sen får man själv ta en färgkrita och bara rita i färgerna. Formen är klar men du ritar i färgen. Jag är säker på att alla förstår nu vad jag vill förtydliga litegrann. Målarbok kan ju rimligen betyda lite olika saker. Men det som är på uppstring då det är det här med att fylla i färdiga former snarare än att rita. Och det jag får reklam för i min iPad är appar som ger silhuetter som jag sedan får fylla i.

Inte med färgknitter utan med fingret på skärmen. Då får jag välja en färg på en liten palett och sedan får jag sitta och rita och försöka hålla mig inom gränserna. Jag tror vissa av apparna är så att klickar man på ett fält så färgas det helt och hållet. Så du behöver inte ens ha någon motorisk ansträngning för att hålla dig inom ramarna. Du behöver bara välja en färg och klicka.

Och det här är alltså appar som inte är till för barn. Målarböcker har tagit examen och gått från att vara en verksamhet för de minsta barnen till att vara en verksamhet för vuxna människor, särskilt yrkesmänniskor som är stressade. Och givetvis eftersom vi skriver 2020 så är det till för människor som är stressade över coronavirus-pandemin där de sitter i sin karantän.

Och dom är stressade över allt som händer och allt som inte händer i deras liv. Och den här artikeln från Slate Magazine den är skriven av en kvinna jag vet inte exakt hur gammal hon är men får anta att hon jobbar som skrivent på Slate eller kanske freelance och sånt där men hon berättar då om hur hon har fastnat i de här målarboksfärgläggningsapparna att hon sitter liksom, ja det är social distansering, jag är ensam det är så här barmblikt, jag sitter här i min karantän men jag har funnit tröst Hon har en stor intresse för färgläggning.

Jag kunde göra det när som helst, vilket betyder att jag gjorde det när som helst. Så texten slutar med att hon avinstallerar alla sina färgläggningsappar. Men under tiden beskriver hon hur hon har fastnat i det och har ganska intressanta detaljer i övrigt också som handlar mer om hur färgläggningsböckerna först kom till. Vår skribent menar att det var något som kom på 1800-talet, eller åtminstone som peakade.

på 1800-talet och hon menar på att det var en del av en ganska doktrinär, auktoritär sorts uppfostran. Att de här böckerna, de ursprungliga böckerna, de kom med diverse moralkakor som var inbyggda i bilderna som man skulle färglägga och hon menar på att det dessutom finns en sinister, auktoritär dimension av det här att man ska hålla sig inom ramarna och man ska aldrig dra kritan utanför de förutbestämda gränserna.

Vilket hon menar då är problematiskt. Men det här fenomenet då med målarböckerna, färdigläggningsböckerna, apparna för vuxna osv. Jag vet att du Boris har reagerat starkt, det var tidigt tidigare när vi bara nämnt förbefarten. Jag vet också på BBS när vi nämnde ämnet så var det någon som reagerade och sa att BBS är en del av det. Måla böcker men.

Alltså det här med måla böcker för vuxna, det är ju sjukt. Hur fan kan vuxna ens sjunka så lågt? Varför inte bolla för vuxna? Varför inte nappar för vuxna? Säger Thomas på BBSen. Och det här tänkte jag bolla över till dig Boris. Vad kommer det sig att vissa personer reagerar så väldigt starkt? Reagerar liksom med avsky och verkligen sparkar bak ut över tanken att just vuxna människor ska sitta med de här färdleggningsböckerna?

Boris

Det kan ju vara något så enkelt som rena och skära av sjuka. Vi som inte får tiden att räcka till. Vi har 500 göremål kvar att göra varje kväll när vi somnar. Och lite lyckliga över det här, fast det kanske vore roligare om det var lite mindre berghandssaker att göra. Det är en ren ryggmärgsreflex, man blir förbannad över en vuxen människa som är så efterblivet passiv.

Man sitter och färdiglägger saker. Det här med bollhavet skulle vara ganska skönt. Jag kunde tänka mig att hoppa ner i ett bollhav några gånger faktiskt. Men, men, och den här skribenten har ju fel på sätt och vis. För de menar att det här är ett disciplineringsinstrument. Man håller sig inom linjerna. Om man tar upp den där appen och tar en vanlig printad mål av åkerbara färgerlägga.

Då är man redan disciplinerad och uppgiven. Man kommer aldrig att gå utanför linjerna. En människa som någonstans i sitt medvetande har tanken om att ha ha jag ska överskriva den här linjen öppnar inte en sån här app. Det är liksom ett tecken på att man är botskap. Så jag tror det är liksom vreder av att folk slösar bort sin tid.

Sen kan man undra varför man inte gör det. Jag blir förbannad på att folk gör detta med mig. Men det finns monotona saker som jag paradoxalt nog tror är bra för människor att göra. Det finns något i det repetitiva som gör att man får tid att tänka och hela kroppen ibland har tur för att arbeta.

I helgen plockar jag äpplen till exempel. Det är jättebra. Jag gillar att handdiska, kul att såga ner träd och buskar. Men det här enkla, manuella, repetitiva måste ju fylla en funktion. Man måste kunna göra någonting av det man har gjort med sitt enkla, repetitiva arbete. Det här är liksom totalt värdelös verksamhet. Inte ens den som har målat klart i appen kan ju liksom titta med stolthet på sitt verk och ja, jag klarade.

Det är ett beroende som är obegripligt. Jag kan förstå människor som blir spelberoende, alkoholberoende, massaberoende. Men hålla på att känna ett behov av att färdiglägga saker enligt ett förebesett mönster. Det är vrede över att människor kan bli så jävla passiva som får uttryck i våra reaktioner.

Martin

Jag kan ju förstå dina reflektioner men jag blir nyfiken då om vi tar något annat exempel. Men alltså plocka äpplen eller diska diska eller rensågräs och sånt där. Det är ändå produktiva verksamheter som ger en inneboende känsla av att du återkommer för du återkommer någonting produktivt. Och alkohol om du tar alkohol och andra droger så får du en kick.

Du får ju en effekt som vissa människor tycker är positiv. av att du blir full eller får energi och sånt där. Men om man tar ett annat exempel då, antar att det finns en person som som tar fram en kort lek och sitter och lägger en pass i angst. Sitter och lägger samma pass i angst gång på gång på gång. Känner du samma indignation och upprördhet över den personen?

Boris

Ehh... Faktiskt inte lika... Inte lika mycket. Det är ändå någon form av... men det kräver ju ändå någonting mer. För det är mer kognitivt krävande än att fylla in. Ja, faktiskt. Däremot kan jag bli störd över folk som, minns ni när jag satt in där, jag blir så jävligt irriterad på folk som spelar mulle eller bingo.

Det är därför att det är totalt självstödande. Spelade man bingo kunde man vinna chokladkaka eller nånting sådant. Det är ju bara extra förnedrande. Jag tror det är därför jag har fått det svårt för musik också. Jag har ingen nytta av det. Nu låter jag hemskt nyttoriktad, men det har jag blivit med tiden. Men man måste ju ha någon nytta av de saker man gör.

Martin

Jag tycker det är extremt nyttigt att lyssna på musik och skapa musik, men det är en diskussion för ett annat insläck. Jag... kan jag ställa en fråga till då? För jag vill fortsätta att försöka gräva det här. Om koloreringsböckerna är ett sådant oskick för vuxna människor, borde de inte vara precis lika stort oskick för barn?

Boris

Jo. Det är en sån... koloreringsböckerna för vuxna är ett tecken på att det är ett dött medvetande som fingrar på tangenterna. När det gäller barn så är det sårligt på ett annat sätt. För barn som sätter sig med en färglängdspok eller färglängdshapp, det intalar med ett uttryck för att de faktiskt vill skapa friare.

Men det är detta som står till buds. Jag tror faktiskt att tekniksundervisningen förr i skolan var mycket bättre. Trots allt att man ställde krav på eleven att man skulle se att det var ett äpple. Att försök nu rita en hästlille horva som man ser, eller häst och inte gris. Det var nyttigt. Men det lilla bild och form som finns kvar i skolan, det är mer uttryck nu för att barnen ska uttrycka känslor och gärna ett budskap.

De ska inte lära sig att avbilda verkligheten. Och då tror jag sårligt nog att eftersom de inte har någon som, inte har en levande människa som lär dem proportioner, perspektiv, hur man får liv i någonting, så kommer de att, det som står till bud så att sätta sig med att måla boken. Det är jättesorgligt.

Martin

Jag tror inte jag har en lika negativ syn på kolorering, vare sig för vuxna eller barn. Dels så tänker jag att, framförallt för barn, men kanske för vuxna också. Det är inte en helt orimlig sak att måla eller teckna med någon typ av visuell guide. En annan liknande verksamhet kan vara att kalkera någon typ av teckning, att du har ett tunt papper som du lägger över en bild för att rita av den.

Det är inte särskilt kreativt, men det kan vara ett bra sätt att träna sig på att teckna. Att bli bättre på att teckna vad det nu är för någonting. På samma sätt kan man kopiera teckningar. Det är en väldigt vanlig teknik att kopiera teckningar och målningar. Bara för att bli bättre. Jag har själv inget minne om att jag har hållit på med kollideringsböcker. Det kanske hände när jag var liten, men jag minns bara att man målade på frihand.

Men däremot brukar jag sitta själv. och göra sådana här telefonhandteckningar. Ibland kanske man pratar i telefon eller det händer något annat. Inte när jag är i radiobubbla, men kanske i vissa andra liknande relaterade sammanhang. Att jag bara sitter och ritar ganska meningslösa saker på ett papper. Och så har jag ofta min papper med rutade block. Så det kan vara att jag använder de här rutorna som stöd. Så det är inte så att jag sitter och fyller i ett färdigt mönster.

Men jag vet inte, det känns som att det finns en gråskala mellan relativt rimliga saker och de här sakerna. Och så tänker jag också att... Människorna som håller på med de här koloreringsapparna på sin telefon eller vad det är för någonting. Vad skulle de gjort annars? Vad var alternativet? Jag tror att de förmodligen hade spelat något sånt här mobilspel. De hade spelat Candy Crush eller nåt sånt här riktigt idiotiskt, hjärndött spel.

Jag har testat en del av de här mobilspelen. Jag har ett intresse för det litegrann. Jag har testat många olika sådana här spel och många av dem är fruktansvärda. Jag mår dåligt i kroppen bara. Jag tänker på dem. Men de sämsta spelarna, de allra mest självdödande spelarna, det är de som har tiotals eller hundratals miljoner spelare. Där kan jag känna att om någon står i valet mellan att spela Candy Crush och att leka med kolorerings-spelarna. så kan du tycka att det är ganska sunt och rimligt och traditionellt och uppbyggligt att sitta för korregeringsappen istället?

Boris

Ja, fast det går att gradera verkligen. Det är ju en människa som har klivit ner, som befinner sig på botten av en brunn. Det är ju skillnaden mellan om någon sitter uppe i botten på brunnen eller ligger ner på något sätt. Det är väl en viss skillnad, men jag kan inte se att den är... Jag märker när jag pratar att jag börjar känna mig så obegripligt sträng mot sådana här rasisthillsättningar.

Så att ja, jag vet inte vad det beror på. Men nej, jag har svårt trots den här smygande känslan av oförtjämthet. Det är en stor möjlighet i ungdomarna att se en personlighet på den här typen av aktiviteter. Det här du nämnde om kalkerandet till exempel, det är en stor möjlighet.

Det är bra och ett led i att försöka få in det här i handen. Hur ser hästen ut till exempel? Jag kalkerar en häst. Att avbilda föremål är en självklarhet i att lära barnet. Och rita och måla. Så att...

Martin

Och kanske även vuxna, det är väl många vuxna som inte får så mycket träning. Ja, ja. Men de skulle kunna ha nytta av det.

Boris

Förr så fick ju människor mycket mer utlopp faktiskt även i sina arbeten för nästan ett mänskligt behov av att skapa och göra form. Vi hade många fler hantverkare, till och med verkstads- och byggnadsarbetarna, de hade ju också utrymme för att skapa.

Du gjorde saker snyggt och bra, alltså du skapade form, även om du inte målade eller kolorerade någonting. Och det där tror jag är ett återsken av ett djupt känt mänskligt behov som tar sig olika uttryck då, tidigare på ett bra sätt, som idag syns i kolorerandet i olika former. Det är vad som återstår, det är jättetrist. Ja,

Martin

jag hoppas att det kan vara bra. kan vara för många människor ett steg i riktningen. Anta att man är totalt torsk på Candy Crush, sitter och spelar Candy Crush hela coronakarantänen. Corona Crush torsksyndromet. Det är säkert många lider av det. Anta då att du kan göra transitionen från Candy Crush till kollideringsappen. Då är det mycket bättre.

Sen kan du göra något som är ännu ett snäpp mer kreativt. Du kan göra det du kan. Till slut kanske du kan ta examen och spela Minecraft och bygga något intressant hus eller någonting i Minecraft. Och sen kanske du kan ta dig vidare och göra någonting. Kanske till och med göra någonting i verkligheten där man får tänka på vågad otillsenlig tanke. Jag känner ändå att det här med kollegialhapparna är, det är där ute på en del av spektrumet som det är rätt att känna en skeptisk mot. Men det är långt ifrån det värsta som finns i det träsket.

Boris

Du har verkligen gått in i terapeutläge. Det är på väg att kreera min oförsonlighet. Men det finns ju också något så extremt. I de här sakerna som befinner sig på den lägsta nivån så föreställer man att det finns en total mekaniserad, beroende grej. Man gör det bara så att...

Jag är väl lite rädd för att man har hållit på med Candy Crush. och tyckte det var för stressigt och komplext så man gick till kolorerandet. Det är liksom slutstationer. Att man liksom dricker tesprit. Det är motsvarighet, eller?

Martin

Det tror jag faktiskt kan ligga någonting i, nu jag tänker på det. När Candy Crush blir för intensivt, för komplicerat. Ja, det är inte lätt alltid. Jag skulle gärna veta mer, och om du som lyssnar på den här sändningen är en av de personer som känner dig väldigt provocerad av att vuxna människor använder koloreringsappar eller koloreringsböcker, jag får gärna höra av dig och berätta varför, för jag är fortsatt... nyfiken och skulle vilja gräva vidare. Vem vet, vi kanske återkommer någon gång till Målarböckerna i framtida sändningar.