Martin

En skattkista med miljoner i guld och juveler funnen gömd för tio år sedan i Klippiga bergen av exentrisk antikhandlare som önskat få ut folk i vildmarken. Minst fyra personer har omkommit under skattjakten. Det är en sällsam historia det här som handlar om den exentriska antikhandlaren Forrest Fenn. Ett fascinerande livsöde.

I sin ungdom så blev han stridspilot. Han stod långs karriär. var att han flög under Vietnamkriget tror jag. Han var en duktig stridsflygare och åkte hundratals combat missions. Och basade även på en liten station ute i Vietnam. Och sen kom han tillbaka till USA och då blev han då antikhandlare, konsthandlare.

Flyttade till Santa Fe och där gav han sig in i det yrket. Inte för att han var intresserad av konst, antikvittigheter och sånt där. Utan för att han ville ge sig in i ett yrke. Där han skulle kunna ha nytta av sina talanger. Där han skulle kunna vara en hustler som han sa. Out hustle the competition. Och han tänkte att med konst så kommer man kunna ha höga marginaler på sina affärer.

För man köper grejer billigt och så säljer man det till rika människor som betalar för mycket. Så jag ska försöka bli bra på det här med att handla konst. Och det blev han. Han blev en väldigt framgångsrik konsthandlare. Inte minst som jag uppfattade det. Så en av hans specialiteter var att leta rätt på olika typer av indianartefakter. Så han tog sig runt där i New Mexico i området så finns det mycket indianstammar och indianlämningar och sånt där.

Så han hittade indiangrejer, kanske ett par moccasiner eller någon tomahawk eller vad det kan vara för någonting. Och sen sålde han de här mycket till kändisar. Så det kom Hollywoodkändisar och vad det nu var och köpte de här indianmoccasinerna och så vidare. Jag vet inte exakt om det är konst eller antiketeter, arkeologiska konstantverk. Det var mycket sånt han blev känd för hos ålder.

Men på slutet av 80-talet så fick Forrest Fenn cancer. Det gick en cancerdiagnos och då trodde man att han inte skulle överleva särskilt länge. Och då hade han en idé om hur han skulle dö. Att han hade själv sett sin far dö och han tyckte att fadern hade dött. Fadern hade också fått en cancerdiagnos och något liknande. Och istället för att dra ut på det och lägga andra människor i last så tog fadern en näve sömntabletter.

och ordna det på egen hand. Och det tänkte Forrest Fenney, ja men det ska jag också göra. Ja, det vill jag göra själv. Det ska jag göra på mitt sätt. Så hans idé var att han skulle ta sig ut i vildmarken till en vacker plats som han tyckte om och så skulle han dö ensam ute och någon piller som han skulle ta. Men han skulle också lämna efter sig någonting. Någonting intressant för eftervärlden. Och då kom den här idén med den här skattkistan. Att han skulle ha en jättestor, som man tänker sig en klassisk skattkista från en sagoberättelse som han skulle fylla med de mest fascinerande skatter.

Han var ju antikhandlare och han hade ju väldigt mycket saker och hade lätt att skaffa saker. Men han hade liksom guld, mynt och juveler och gamla antika små statuetter från olika delar av världen och guldklimpar stora som ägg står i hans artiklar när jag läste. Så han byggde den här kistan då och sen skulle han ta sig ut, han hittade platsen och allting.

Men sen så visade det sig att han överlevde, han dog inte. Cancern gick tillbaka och det visade sig att han hade flera år till innan kvar att leva. Men den här idén om skattkistan levde vidare. Och runt 20 år senare så blev det så till slut att han gjorde slag i saken, men utan då att själv dö på platsen. Det här var hans idé då att...

begrava en skattkista fylld med verkligt värdefulla skatter för att uppmuntra människor att ta sig ut i vildmarken och hänge sig åt ett gammaldags äventyr, en expedition för att vinna guld och rikedom ute i vildmarken. För att marknadsföra den här idén så skrev han en bok, han skrev en självbiografi som hette The Thrill of the Chase som handlade om allt på ett, det handlade om hans tid i Vietnam och några andra saker.

antikhandlare och allt möjligt. Men den kulminerade då i berättelsen om den här skattkistan som han hade placerat ut. Och han skrev också en lång, intrikat dikt. En lång dikt på trokeisk oktameter som gav ledtrådar till var skatten fanns någonstans. Subtila ledtrådar som man måste liksom avkoda en efter en, allt eftersom man analyserar dikten för att hitta skatten.

Och det här blev en kultgrej. Den här boken och den här skattkistan. Boken trycktes bara i tusen exemplar. Men sen fick de trycka den igen och igen Men de här ursprungliga exemplarerna av boken säljs numera för hundratals dollar stycken och blev ett riktigt kult förmål. Och det är alltså tusentals människor som har gått ut och letat efter den här skattkisten.

Och flera personer har dött. Jag har sett olika uppgifter. Fyra personer eller fem personer har avlidit ute i vildmarken medan de har letat efter den här skattkisten. Och nu är det äntligen en person som har hittat den. Och Forrest Fenn har själv bekräftat att mycket riktigt så är det en person icke namngiven som har hittat skattkistan. Det är en kista av brons.

Bara kistan väger ungefär 10 kilo. Och sen är den i sin tur fylld med ytterligare 10 kilo av skatter helt enkelt. Av guldmynta, stenar och statuetter och vad det nu är för något. Skatten har nu en ny lycklig ägare. Någon som kommer från Östra USA tydligen. Och hittade skatten tack vare en framgångsrik avkodning av dikten. Det var en korrekt läsning av dikten som ledde rakt fram till skattkisten. Är det inte en ganska fantastisk och fantasiägande historia det här, Boris?

Boris

Jo, det är sällan man sätter på numera det här med riktiga nedgrävda skatter. Det har vi ju alldeles sammanhjärtat. Jag tycker flera människor skulle gräva ner skatter. Vad som helst nästan. Och leta efter det. Och du kommer inte ihåg när jag hörde talas om skattnedgrabbarhetssättet.

Det förekommer ju att folk dyker efter skatter i gamla vrak och så här. Eller att folk vaskar guld i. I Alaska eller Australien, det är skärmigt och trevligt. Men just det här med att gräva upp en kista, det är lite speciellt.

Martin

Det finns ingen som slår den typen av sköttjakt, gräva upp en kista ur marken. Det kanske näst bästa är om man hittar en kista i ett gammalt vrak när man dyker. Det ska vara liksom X marks the spot och sedan spaden tills det säger klonk. Där är kistan, det är så man ska göra. Jag tror att... Det här fenomenet med skattejakt är det lite grann gott ur tiden. Dels så tror jag att det var vanligare förr i tiden att man grävde ner skatter i jorden.

Nu har man andra sätt. Man har ett bankvalv där man lägger sakerna. Så det är inte så att när någon riking dör så lämnar de efter sig någonting som ligger nedgrävd i jorden. Jag tror att det finns fortfarande folk som gör det, men det är mycket mer ovanligt. Och så tror jag det här med skattejakt är att de som allting annat har en upplevelse som har blivit transponerad till till andra modaliteter och dimensioner i vår tid.

Jag tänkte på det när du nämnde här igår, som är i våras, att vi har inte lika mycket skattejakt i längre. Då tänkte jag direkt att skattejakter är jättestort i den digitala världen. Det är ett jättevanligt inslag i dataspel till exempel, att man ska leta efter skatter. Det finns också på en sorts metanivå i dataspelsvärlden, så letar man efter det man kallar för påskegg, som är någonting som inte är en del av spelet, men som är en sorts hemlighet som...

spelutvecklarna har lagt in i systemet som man kan hitta om man liksom om man liksom trixar och det finns det finns massa skatteaktier som pågår på internet att leta efter ledtrådar och gå från sida till sida för att hitta en sån här en sån här en digital skatt så det verkar vara en sån här ganska primal sak som återkommer men sen är det givetvis så att generellt sett så är det någonting som har gått förlorat ungefär som att det finns inte längre några Nyupptäckta kontinenter att utforska och inga outforskade gränsområden där man kan bli nybyggare och så vidare. Det är någonting som inte riktigt finns i vår värld längre.

Boris

Nej, det gör ju inte det. Alltså det är och människans lust och det är ju inte det. Nästan biologiska drivkraft att lösa problem och hitta saker. Den kan man ägna sig åt intellektuellt, inte bara i dataspel och annat. Man kan väl lösa korsord om man så vill, däckargåter. Men det här med att gräva upp saker, och just det här klonket.

Snart kommer det just att försvinna hos folket. Ett tecken på att det har försvunnit jättemycket är det här att du sa att folk inte gräver ner saker så ofta. Tack till elever och personal vid arbetet med det här projektet! Men tittar man på Netflix och alla de här knarkkartellserierna, i flera av dem så har det ju liksom varit något avsnitt där El Chapo eller någon annan liksom, vad ska vi göra av alla pengarna? Bankerna orkar inte tvätta längre, de vill inte tvätta dem.

Och då säger någon konstig lera att vi gräver ner dem. Och så åker de runt i Colombia och Mexiko och gräver ner pengar i backen. Och där går det ju rykten om att de faktiskt gjorde det och att ingen vet riktigt var allt är nedgrävt. Hade det här varit förr i tiden, då hade ju liksom människor från hela världen gett sig iväg till Colombia och Mexiko och börjat gräva och leta.

Alltså bara för att det kanske är så. Jag menar folk. Och på 15-talet korsade man ju världshavet utan kartor. Därför att det fanns ett rykte om att det fanns en stad av guld någonstans i Latinamerika. Det här satsa allt på ett kort är, det närmaste man kommer det, den här djärvheten, det är faktiskt att delta i BBS, BBSens bubbla bingo, om vad vi kommer att prata om.

Martin

Ja. Nej det tror jag faktiskt att det är. Det är samtidens approximation av Kongqvist och Doradas jakt på Eldorado. Samtidigt den här driften att ge sig ut i det okända och söka efter värdefulla saker som är gömda i naturen och så vidare. Tack och lov så blir vi inte av med den driften så lätt. Därför att jag tänker mig att det är en instinkt som fortfarande är adaptiv.

De som har den driften åstadkommer motsvarande saker i andra domäner. Till exempel att de triumferar i Radio Bubbla Bingo. Ja. Men det kan också vara att de... Att de ger sig ut på en marknad och hittar en ny fantastisk affärside och de sätter allt på ett kort och satsar alla sina besparingar på att förverkliga den här idén. Det kanske inte är lika romantiskt som att köra ner spaden under sig i klonk och så vidare.

Men det gör i alla fall, från en mer optimistisk perspektiv, att den här upptäckargenen kommer att leva vidare. För den är fortfarande i spel och den är någonting som belönas i den mänskliga naturen. Och det är upp... Hur mycket civilisationen än förfaller så tror jag att det där är en av de saker som kommer att vara väldigt svårt för den dyskeniska antisivilisationsprocessen att helt eliminera den driften.

Boris

Det är det som gör att civilisationen... Jag kommer att överleva trots allt här och någonstans. Men ändå, ibland grubblar jag på just det här fysiska. Det kan vara någon att jag är 612 år, men själva känslan av att hålla en jordig gulddublon i handen eller att veta att jag har kryptovaluta, det är lite skillnad. Tack för mig, och tack för att ni har lyssnat!

Martin

Ja, som sagt det är lätt för dig att säga. Som var med och upptäckte Eldorado. Red bredvid Cortez och hittade Inca Guld och allt det där va. Så det är lätt för dig att säga. Men jag funderar lite grann på hur det var till mitt liv när jag var liten. Det slår mig att... Det var ju en hel del fysisk skattjakt. Jag vet inte hur det är för barn nu för tiden, men när jag var barn man var ganska liten.

Vi sprang runt hela tiden och vi letade efter skatter och jag tror att det var verkligen tydligt att man letade efter okända skatter och man hittade dem ofta också. Till exempel kanske så här mystiska intressanta samlingar med grejer man kunde hitta i skogen. Jag vet, vi brukade gå in i öde hus, övergivna byggnader och sånt där. Det verkar inte vara Det var så mycket folk och sådär.

Man gick in och undersökte. Och givetvis, sopcontainrar. Sopcontainrar var ju väldigt viktigt för mig och mina kamrater. Alltså folk slängde de mest otroliga saker i containerna. Jag vet inte om man kallar dem grovsopare eller vad man säger. De har slängt lite större saker. Alltså vi hade en runda som vi brukade gå i området där vi bodde i Uppsala.

Där man gick från container till container och hittade Ja, med liksom någon gammal möbel som man kunde flytta till kojan som man höll på att bygga eller kanske en någon sån här jättegammal apparat, kanske någon skivspelare som man kunde plocka isär och undersöka hur den funkar. Jag minns ibland var det så att om man hittar så mycket i en container så var man tvungen att dra hem det till olika gömmor man hade för man fick inte berätta för föräldrarna att man hade massa containerskrot.

Så man fick gömma det på olika sätt. Sen går vi vidare för att fortsätta runda med nästa container. Vi visste vilka dagar de tömde dem alltså. Det var ju helt fantastiskt. Det var ju ständigt pågående äventyr. Att leta efter olika sorters skrot. Men min fördom säger mig att barn nu för tiden får ofta inte göra det. För det betraktas som farligt, olämpligt och ohygieniskt.

Boris

Ja, det tror jag är väldigt vanligt.

Martin

Ja, kära minnen som kommer över mig. Jag tänker på det. Även det får jag tacka Forrest Fenn för.