Martin

Simon Stålenhags nostalgisk-fotoristiska bildbok Ur varselklotet blir tv-drama i åtta fristående avsnitt hos Amazon Prime. Röd tråd genom avsnitten Underjordiska forskningskomplexet Slingan, där bruksortsbefolkningen arbetar, kommer utspela sig i amerikanska Mellanvästen istället för Sverige.

Simon Stålenhag heter en ung svensk bildkonstnär. som har blivit i ropet på senaste år. Ja, han har gjort en kometkarriär, tror man kan säga, från bara några år sedan när jag hörde talas om honom första gången. Och då var han väl ganska obskyrt, typ. Hans bilder fick bespreds på internet och fick uppmärksamhet och sånt där. Nu får man ändå betrakta honom som en oerhört etablerad och framgångsrik konstnär eftersom han har en amerikansk tv-serie som ska göras baserat på hans bilder.

Som han fan är i grunden då än. Målare eller tecknare, som de kallar det för. Bildkonstnär. Många som lyssnar på Radio Brobila känner säkert till Simon Stålenhags bilder. Nostalgisk, futuristisk, lite svårt att beskriva. Hans bilder, det finns en genomgående estetik i hans bilder som är inspirerad av svenskt 1980-tal.

Om man var vid liv, eller som jag då, var ett barn och växte upp på 80-talet, så känner man igen väldigt mycket av utseendet på saker och ting. På kläder som människor har på sig, bilar som kör runt i bilderna, arkitekturen och så vidare. Men allting har då en väldigt sällsam science fiction twist, kan man säga. Runt om i det här landskapet då, som för folk i min ålder och folk som är äldre, är det väldigt svårt att få in.

sublimt bekanta och nostalgiska. Samtidigt så finns det där robotar och svävande farkoster och under det här samhället där allting händer så finns den här slingan som är en sorts mystisk partikelaccelerator. På något sätt har ett experiment gått fel i slingan och nu börjar det hända väldigt otäcka saker i det här området.

Man måste se vad bilden är för värd att förstå, men Det är i alla fall någonting som har fångat min fantasi. Och jag återvänder ganska ofta till Simon Stålenhags bild. Jag berättade för dig igår Boris att jag har... Jag köpte vid något tillfälle en sån här kalender från Simon Stålenhag. Där man får 12 bilder, en per månad. Jag köpte kalender bara för att kunna klippa ut bilderna och ha dem... Jag kan titta på dem i stort format och sätta upp dem och sånt där. Jag tänkte, kan du kanske hjälpa mig att förklara varför jag och många andra är så fascinerade av Simon Stålenhags bilder?

[Speaker 3]

Nej men alltså, jag utgår från att folk befinner sig i samma ålderskategori som jag. Det är plus minus 6,5 år, någonting sånt där. Dels bär man ju med sig minnen av den tiden i sitt liv. Det är lite formativa år. Och då har du en botten för det hela där.

Och sen tror jag det blir fantasiägande med just de här inte overkliga... men hypertekniska utomjordiska inslag. Det är en känsla av att allt ändå inte är på riktigt. Jag hade ju noll koll innan du pekade ut honom för mig igår. Det visar lite grann hur skiktad bildkonsten och upplevelserna är.

Jag har ägnat mig hela tiden att titta på hans bilder. Det är ingenting som talar till mig men samtidigt kan jag förstå effekterna. Det är ungefär som att 60-talsserier har skickat ut effekter. Framförallt i tv med retroserier och 70-talsserier har haft ett otroligt genomslag.

Så där har du det nostalgiska tillbakablickande. Men det här är någonting annat som jag fortfarande grubblar på. Det är också någon slags förhoppning om att det redan då fanns någonting mer. Eller en känsla av att allt var nog inte på riktigt i alla fall.

Martin

Ja precis, jag tror att du kommer väldigt nära någonting där. Det är som att de här bilderna, de tar mig tillbaka till min barndom. På ett sätt är det fantasier som jag kanske hade då. Jag började läsa science fiction ganska tidigt och man gick runt och hade dagdrömmar av sådana saker. Men det är också en sorts... Det känns också som en sorts validering om att det fanns mycket mer fascinerande saker att även nära in på runt omkring oss, men som de vuxna inte pratade om.

Men som jag på något sätt anade fanns där. Så det känns som en validering av en världsbild som jag hade när jag var ett av de här barnen i Simon Stålenhags bilder. Jag sprang runt med en likadan 80-talsryggsäck i väldigt liknande naturmiljöer och så vidare. Ja, jag tror att du kommer lära dig någonting nu. En annan tanke som jag har, det här lite återkommande, följer Tångeradi, Bubbla och andra sammanhang, det är att Simon Stålenhag representerar det jag skulle kalla för icke-degenererad konst, icke-urartad konst.

Alltså konst som inte enbart fokuserar på att allting ska vara smutsigt, trasigt, äckligt och inljuta pessimism. Hans bilder är väldigt vackra. Jag vet inte hur man ska säga fotorealistiska ord som jag gjorde mer lustig över i förra veckan. Det är väldigt vackra bilder tycker jag. Jag vet inte exakt vilken teknik han använder, men han är ganska skicklig.

Och visserligen finns det ett slags dystopisk tendens. Det är någon sorts dystopisk, postapokalyptisk, kuslig grej som händer i hans bilder. Men det är vackert och jag känner att han har en, som kanske Ayn Rand skulle säga, en positiv livskänsla i sina bilder. Och det är inte alls om den här pessimistiska, dekadenta, statligt sanktionerade konsten som plackas på i övrigt?

[Speaker 3]

Nej, hela tiden får man känna sig att titta på bilderna. Det är utmaningar och spännande. Och farligt, men samtidigt så är jag liksom ingen utgång given. Och det är väl ungefär så man känner när man växer upp i den tiden också, att ingenting är ännu bestämt. Så det finns ju lurande faror bakom det här. Stuknuten och så vidare.

På det sättet är det ett tilltal. Det är bra mycket bättre än bilder på människor som har förlorat eller som inte har en tanke på att de någonsin kan vinna. Framförallt så är det ett större perspektiv än den enskilda individen och hans eller hennes tillkortakommanden. Här finns det ju en värld som väntar även om det är en farlig värld.

Det är väldigt tilltalande. Samtidigt kan jag tycka att allt det där gör att jag kan förstå anstavet och tycka att det är bra också. Sen lämnar jag mig själva. Jag satt och grubblade igår på att jag störs lite grann av formen. Samtidigt så insåg jag att det finns ju liksom ingen annan. Jag har en viss böjelse för 1890-talets ryska oljemålningar.

Men det finns ju heller ingen annan. De här motiven... Det går inte att måla fram på något vettigt sätt. Här måste man ha jobbat mycket med foto och dator. Det är ingenting du målar upp på duk med någon teknik utgå ifrån.

Martin

Vi får se hur det går med den här tv-serien. Tales from the Loop, ska den tydligen heta, utspelar sig i amerikanska Mellanvästen. Där känner jag att minst halva... Tjusningen försvinner eftersom det är så väldigt specifikt den här svenska 80-talsestetiken som är så typisk. Men det ska ju kommersialiseras och amerikaniseras och allting så att man får ett torr för det.

[Speaker 3]

Han måste ha fått bra betalt för han låter ju så jäkla nöjd. Jag kan inte tänka mig att det blir bra alltså. Det var Amazon som skulle göra det här va? Mm, precis. Och de har ju sabbat... Science fiction artade serier förut så att det kan de ju göra en gång till. Den skulle jag nog inte ha så här jättestora förhoppningar om.

Martin

Det viktigaste är förstås Simon Stålenhags böcker. Det finns länkar i den här länken som vi har på bubbla. De heter Ur varselklotet, Flodskörden och Passagen. Jag tror att det är de tre som är utgivna hittills. Det är det primära sättet att ta till sig hans verk.