Martin

Myndigheten för tillgängliga medier drar tillbaka talboksinläsning av det stora könsexperimentet efter att inläsare Benny Nilsson gjort egna kritiska kommentarer av innehållet i talboken. Författaren David Eberhardt kräver åtgärder mot inläsaren. Jag gillar den här nyheten.

Jag tycker det är ett intressant exempel på den gränslösa politiseringen av hela samhället. Man kan ju på ett sätt tycka att det kanske är som en struntsak. Man kan skratta åt det. Någon mossig statsbyråkrat sitter och kvärulerar om definitionen av postmodernism eller något sånt trams. Det är ett exempel på ett underliggande fenomen som är väldigt betydelsefullt, nämligen det som vi brukar kalla för den långa marschen genom institutionerna.

Som enkelt kan vara ett marxistiskt begrepp och handlar om att att vänstern har tagit en alternativ väg till makten över samhället. Så istället för att ta över politiskt så har de tagit över kulturellt genom att infiltrera staten och infiltrera medierna, infiltrera universitetsvärlden, bibliotek i det här fallet. Det är inläsning av talböcker.

Och till och med en sån enkel sak, som borde vara nästan mekanisk, så finns det nu politiska kommissarier som lägger in pekpinnar och ideologiska rättelser i böcker som ska läsas in. Och bara för lite kontext då, för de som inte har följt den här nyheten, kan jag bara läsa upp då vad den här inläsaren har sagt.

Benny Nilsson hette han, statliga talboksinläsaren. Han sa så här, en liten fotnot som han liksom la till i inläsningen. Inläsarens kommentar. Jag tycker författaren har misstolkat postmodernismen rätt rejält. Att sanningar inte finns är det knappast någon postmodernist som påstår. Snarare att sanningar finns men är utbyttbara. Dessutom är det tveksamt att kalla det för en rörelse. Det är en paraplyterm för olika ismer, till exempel poststrukturalism med flera. Slut på inläsarens kommentar.

Tobias

Det är ju onekligen en väldigt, som du säger, intressant exempel och illustration av den långa marschen genom institutionerna. Han säger dessutom rakt ut, inläsaren, att han själv har gett ut en bok som har postmodernismen som fond. och att han har studerat ämnet på universitet i många år. Sen vill jag kanske då i Boris anda här haka upp mig på några obskyra detaljer i sammanhanget.

För i den här artikeln så får vi då en förklaring om att detta är en talbok och att det inte är samma sak som en ljudbok utan då en inläsning framtagen av staten för människor med citat permanent eller tillfällig läsnedsättning. Och dessutom får vi då veta att sådana böcker kan tas fram utan författarens tillstånd överhuvudtaget.

Och det är ju en väldigt intressant distinktion då. I synnerhet som vi får reda på redan i artikeln att boken även finns som ljudbok. En ljudbok då som om man luskar lite själv i det här finner att är inläst av Eberhardt själv. Så staten har här då till synes tagit fram sin egen variant av en redan existerande produkt och dessutom då låtit en klovfingrig postmodernism göra jobbet som har gått in och egentligen ändrat i materialet eller i alla fall gjort personliga tillägg. Så vi får både en helt onödig produkt till synes i alla fall, men då komplett med extra propaganda på köpet.

Martin

Jag tänkte inte ens på det när jag läste artikeln. Alltså, hur extra onödigt det är, givet att Ebert redan hade läst in boken själv. Jag kan ju samtidigt förstå på något plan hur de tänker. Ebert, han är väl någon sorts... Jag vet ingenting om honom, men jag antar att han är någon typ av galen högerextremist i deras ögon. Så det kan man ju inte ha, folk lyssnades till hans myndiga stämma.

Tobias

Nej, förmodligen är det väl precis så det är. Men jag blir ändå nyfiken på hur mycket talböcker tar staten fram när det redan finns ljudböcker. Och vad tillför egentligen en talbok som inte en ljudbok tillför?

Martin

Jag har faktiskt själv lite erfarenhet av de här statliga talböckerna. Det är bizarrt att talbok är ett särskilt ord som beskriver en statlig ljudbok. Jag lyssnar lite på de här... en gång i tiden. Det var jättelänge sedan nu, men jag upptäckte att det fanns på mitt lokala bibliotek i Uppsala när jag bodde där på den tiden. Att man kunde få fram sådana här statliga talböcker och jag använde det för att lyssna på det.

Det här är en bisarr gammal historia, men jag lyssnade på Sigmund Freuds samlade verk. Jag klämde dem som statliga talböcker, bland annat. Men det var det jag huvudsakligen använde dem till. Skillnaden, tycker jag, mellan talböckerna och andra ljudböcker som man kan lyssna på är att de är mycket sämre gjorda. De är väldigt klumpiga och konstiga. De är till för blinda människor. För att de ska vara en fullgod ersättning för en bok från en blind människas perspektiv så läser de upp varje liten detalj i böckerna.

Inte bara varje fotnot utan även till exempel sidnummereringen måste läsas upp. Och allt det här förmaterialet som finns innan boken börjar med kanske copyright, årtal, olika anteckningar från förlaget och sånt där. Varje liten bokstav måste läsas upp i exakt detalj. Och det tycker jag gör extra bizarrt, att de lägger in såna här politisk kommissarie kommentarer.

Just för att, som jag har förstått det, så är hela grejen med talböckerna att de ska vara oerhört exakta. De ska vara superexakta återgivningar av böckerna, så att en blind människa kan inte godgöra sig exakt samma information. Konsekvensen då är att de är väldigt klumpiga att lyssna på. Till exempel för att så fort de vänder sida så måste de läsa upp sidnumret. Och den typen av saker.

Tobias

Jag hörde faktiskt nu när du säger det så kommer jag på ett fall som jag har hört talas om där en lispbok blev inläst på det här sättet. Alltså programmeringsspråket lisp. Och då kan man då höra i de här inspelningarna hur inlästaren säger höger parantes, höger parantes, höger parantes. Och så vidare.

Martin

Det är faktiskt otroligt kul med en lispbok, de ska utfälla alla paranteser. För er som inte programmerar är det kanske lite obskyrt men det är faktiskt väldigt roligt. Jag skulle vilja lyssna på den. Ja, nu så säger ju den här inläsaren Benny Nilsson att det var helt fel av honom att spela in den här kommentaren om postmodernism. Men han har fått något skit nu från i media och arbetsgivarna och sånt där.

Men faktum är att först när den här grejen röddes upp. så var det annat ljud i skällan. För då var han väldigt stursk och han försvarade sig på Facebook. Han postade på sin, jag tror det var sin personliga Facebook-profil. Och han sa att han var i sin fulla rätt att lägga in sådana kommentarer. Det är en del av arbetet som talboksinläsare. Därför att om man hittar fel så ska man korrigera de felen för att inte sprida dem vidare.

Och han sa också att han har gjort liknande saker tidigare. Att han är en erfaren inläsare. Han sa något om att han hade läst in 500 böcker och sånt där. Och att han hade, åtminstone ett par gånger tidigare då, gjort liknande saker. Lagt in kommentarer. Så att det finns liksom så här, å ena sidan så drar de tillbaka den nu och de ber om ursäkt och så vidare. Men bevisligen så sitter det talvågsenläsare där ute och anser att de är fullt berättigade och att det är en viktig del av deras jobb.

att sitta och korrigera sådana här saker. Och det är ju precis som du påpekar så är det väldigt pikant att den här Benny Nilsson själv har gett ut en bok som har postmodernism som fond, som han säger. Och studerat ämnet på. Han är liksom, han är en akademisk postmodernist som sitter och är nu postmodernism-polisen i statliga talböcker. Det är helt sinnessjukt.