Martin

Hubert Collins, Samtidens acceptans av självdestruktiva beteenden skapar individer utan mål, som fyller en meningslös tillvaro med alkohol och narkotika. Förändring kan endast ske när självförstöring betraktas som omoralisk, snarare än som en livsstil. Social Matter tar upp en rad viktiga frågor, men jag känner tyvärr att jag måste polemisera litegrann.

mot den här artikeln, både ingångsmässigt och formen och sammanhanget som den publiceras i. Hubert Collins, som med all säkerhet är en pseudonym, jag tror alla på social matter skriver under pseudonymer, berättar om sin egen bakgrund, berättar om människorna som han växte upp med och fortfarande i viss utsträckning har kontakt med, med ett dussintal vänner, hans grupp av jämlika under uppväxten.

Man konstaterar att de är alla... Det är inte rätt att de är aggressivt självdestruktiva, som det var när de var yngre. När de var ute och gjorde farliga saker, och de festade och drack och sånt där. Mer riskbeteenden. Det är inte rätt att de fortsätter med det, men deras liv stagnerar till en sorts... till bara en sorts intigheter. De dricker fortfarande och sådär kanske, men det blev inte som han fruktade, att de skulle dö av överdoser eller köra ihjäl sig allihopa.

Utan, snarare så blev det liksom totalt stillestånd. Det hände bara ingenting i deras liv. Deras karriärer utvecklas inte. De är fast i sådana här jobb som man tycker är till för ungdomar. Men de kom liksom aldrig vidare med sina karriärer. De bildar inte familjer. Så att det utvecklas lite mer i en positiv riktning och det går heller inte åt helvete. Utan det är just när det är mer stagnerat, inte så sägande.

På ytan kanske lite så här godmodigt. Men i grunden väldigt, väldigt sorgligt. När man tänker på det. Att de inte växer upp, att deras liv inte utvecklas. Och så vidare. Hans reflektion då, för att kort sammanfatta artikeln, är att den här typen av den här typen av degenerering och lågintensiv självdestruktivitet kan inte tolereras.

Det funkar inte att man bara säger att det är bara som det är. Det är vad det är, som han säger. Don efter person. Som samhälle måste vi betrakta. den här typen av stagnation som omoralisk. Du måste mer aktivt säga att det är fel. Det kommer an på varje individ att göra mer av sitt liv än att bara låta det gå på tomgång på det här sättet.

Ferenaf kanske i viss mån, hans poänger här. Men jag tänker på helt andra saker när jag läser den här artikeln. För mig... För mig blir Hubert Collins problemet. Spännande, ja. Ska se om jag kanske kan försöka utveckla lite grann. Alltså, för första så undrar jag bara, det här är min första bara spontana reflektion. Vad är det för umgängskrets som den här människan hade? Vad är det för jäkla dregg han umgicks med på den här tiden?

Han beskriver hur de drack alkohol och rökte marijuana varje dag efter skolan. Han säger liksom att... De håller fortfarande på som vi gjorde under tonårstiden. Till exempel där det röker knark och har inte familjer och sånt där.

Men då undrar jag, vad har Hubert Collins förväntat sig? Det är klart att människor blir ytliga och självdestruktiva som vuxna. Om det är så de växer upp, om det är så som de gör som ungdomar. Hur i hela världen skulle det kunna vara på något annat sätt? Jag undrar liksom vad Hubert Collins hade förväntat sig? Han verkar ha inställningen att det är på ett sätt begripligt att ungdomar håller på så här.

Problemet är att vuxna människor lever på det här ungdomliga sättet. Men det är inte problematiskt verkar han tycka att ungdomar beter sig på det här sättet. Han håller på att ursäkta det här beteendet. Han säger till exempel att de flesta ungdomar... Så hade vi liksom drömmar, men vi gjorde inte så mycket av dem. Han har en intressant formulering där han säger att det är Ungdomar har inget annat sätt att uttrycka sitt missnöje.

Så när man är tonåring så är droger och alkohol ett av de enda sätten att uttrycka missnöje. För man kan inte flytta hemifrån, skaffa en egen lägenhet. I de flesta delstater säger han kan man inte ens hoppa av skolan. Textning.nu för en man i 18. Och jag vet inte, han säger också att ungdomar, precis som de flesta ungdomar, så definierar vi oss själva i termer av vilken musik vi lyssnade på.

Så att, Jobel Collins idé verkar vara att när man är tonåring och Nåta ben är det liksom när man är 17, 18, 19 år. Då är det helt okej att definiera sig själv beroende på vilken musik man lyssnar på. Liksom, tragglas igenom skolan men sen bara så här, gå hem och röka harsch efter skolan. Och sen på något magiskt sätt så ska man bli en ansvarstagande, rimlig vuxen person och ha en fin karriärutveckling.

Det är naturligt att bete sig som ett genererad dregg när man är 17, men när man är 18 så kan man på något magiskt sätt växa upp och byta beteendebönster helt och hållet.

Boris

Det är jättebra att du har uttrycket magiskt. Ögonblick, jag har egentligen inga tillägga till vad du säger. Du har alldeles rätt. Just där man söker den här texten. Vad är det han menar ska inträffa när det är liksom 18 år och 11 månader, eller vad han nu sätter gränsen? Ska någon komma och vifta med trollstaven? Alltså, den grundläggande tankegången är mycket märkligare.

Martin

Det är väldigt ytlig analys, och jag kanske inte... Jag skulle inte bry mig kanske om det inte vore för vilken sajt den var publicerad på. Jag förväntar mig mer från social matter. Jag förväntar mig lite mer ingående... Det är en väldigt dålig artikel, den är pladdrig. Han har någon sorts idé om att skriva det här om att det är omoraliskt och självdestruktivt. Men det är mest en massa pladder om hans egen sorgliga bakgrund.

Jag tycker ändå att det är intressant den här frågan för att man kan inte förvänta sig att om man låter barn och ungdomar leva på det här sättet så kan man absolut inte förvänta sig att det går på något annat sätt. Jag vet inte, jag tycker att jag blir stött på något sätt. Jag blir lite kränkt faktiskt Boris av det här han säger om att ja, ungdomar de definierar sig i termer av vilken musik de lyssnar på och håller på och dricker sprit efter skålen hela tiden. Hur var det på din tid, Boris? Definierade du dig själv från vilken musik du lyssnade på? Och gick du och tog droger varje dag efter skolan?

Boris

Inte varje dag. Men det är... Alltså jag kan inte... Nu har jag haft ett ganska brett umgänge i ungdomen och barndomen. Jag kan inte komma på en enda människa som, även om folk tyckte om olika sorters musik, så... För mig är det en främmande värld. Jag har aldrig sett på någon människa i de åren som definierade sig själv genom musiken.

Visst fanns det subkulturer där folk tog steget ut i ungdomen och blev punka och identifierades totalt med något som egentligen var ganska obegripligt som punken. Men det är ju liksom randfenomen. Han här gör ju det till ett allmänt förekommande drag hos ungdomen. Och som du ser, jag förstår inte varför människan har umgås med riktigt, vilken typ av miljöer.

Men sen är det ju också det märkliga att han har skrivit den här texten. Jag fattar inte det, han konstaterar ju själv någonstans mitt i texten att han inte förstår varför någon fortsätter efter en viss given ålder. Och han säger också att många av mina bästa vänner men jag kan fortfarande inte förstå det. Ja okej, men varför skriver du det här då?

Martin

Det är det som är intressant, det som blir intressant för mig, och han sammanfattar det på ett intressant sätt i slutet av artikeln. Jag vet inte om han själv förstår hur talande och täffande den formuleringen är, men han säger så här En dag, undrar jag, kommer... Han refererar till en bekant tydligen, någon som heter Gregory Hood. Han säger så här, Gregory skojar att ha sagt att Vi kommer att veta när vi har vunnit När folk som han och jag avrättas som vänstravikare Av den rörelse som vi har vunnit som vi har hjälp till att starta.

Boris

Ja, det läskiga vore han kanske tänka när han vaknar mitt i natten att han är väldigt profetisk där. Och han kanske inte kommer att gilla det i ögonblicket riktigt.

Martin

Ja, dels så känner jag att med vänner som Jubel Collins så behöver den här neoreaktionära sfären ingen fiender. Nej. Men sen konstaterar jag också att det kommer inte bli det. Det är en skrattretande tanke att personer från Jubelkollings skulle starta en rörelse som skulle få sådant inflytande att de i slutändan kan börja avrätta vänstra vikare. Det låter som en fantastisk idé, men vi kommer inte komma dit med det här perspektivet.

Liksom när snubben sitter och beklagar sig över att hans gamla vänner har... Han säger att det är skönt att han inte har umgått så mycket med dem längre. Men han säger också att han hade velat att uppbrottet från de här vännerna gick långsammare och mer på hans egna premisser. Det gör ändå ont delvis igenom för att de var viktiga för honom.

Och han skriver inte det rakt ut, men uppenbarligen så önskar han att han fortfarande får en inbjudan då och då och kommer och knarkar med sina gamla kompisar. Förlåt, men det är det som står i artikeln. Att han liksom, att han blir inte inbjuden längre till de här träffarna för att de vet att han gillar Trump eller något sånt där.

Boris

Men det är inte så konstigt för att det kommer alltid vara så att oavsett period och oavsett politisk inriktning så kommer det i varje politisk inriktning och rörelse så hittar folks som. positionerar sig och poserar. Det är för att på vissa givna grunder passar det deras personliga utveckling för tillfället.

Jag tror att det här är en sån person. Det är liksom inte på riktigt utan det passar honom att gå in i social matters sfären och han kommer säkert att försvinna där i sin tid också. Allt annat vore underligt. Så det här stöter man på precis överallt oavsett vad man gör. Jag tittar på förörelse. Att folk säger och gör saker. Eller mest säger, fast det är inte riktigt på riktigt.

Martin

Jag har stött på några människor under min uppväxt som till exempel då definierar sig själva utifrån sin musiksmak och sådana saker. Det är punkare och sånt där. Och det är inte helt slumpmässigt vem som höll på med det där. I den mån som jag vet någonting om hur det har gått för människor i skolan. Jag har inte så jättebra koll på den gruppen, men i några fall vet jag.

Och där finns ett ganska tydligt mönster. Jag har inte gjort någon vetenskaplig undersökning eller någonting. Men jag tycker man ser ett ganska tydligt mönster. Att de människor som höll på med de sakerna, som var kanske punkare och just... Jag hade ett musikintresse, men det var aldrig någonting som jag tyckte definierade mig eller som jag såg som särskilt viktigt. Men de som gjorde det, det blev inte så mycket av dem. Det blev inte så mycket av dem.

Och de som blev bra människor, de som verkar ha blivit moraliskt sunda människor har framgång. De hade haft bra karriärer, bildat familj och såna här saker. De definierade sig inte själva utifrån de sakerna. De var inte ute och rökte bra i efterskolan. De definierade sig själva utifrån vilka böcker de läste. Eller att de var intresserade av datorer.

Eller de höll på med... Rollspel, draker och demoner, rollspel och sånt där. Det verkar vara väldigt vanligt. Jag vet inte hur många jag har träffat som är framgångsrika företagsledare. Unga personer som har grundat företag och jobbat som vd. Och så frågar jag dem, hur blev du så duktig på det här? Och de säger, jag spelade draker och demoner, jag var spelledare.

Boris

Det är en slut. Utifrån så kan jag hålla med om det sinnes. Och det är ju totalt, då var jag liksom... 514 år under draker och dämoner tiden. Men jag har alltid fascinerat med att det här som du säger är en sluten värld. Jag undrar om man höll på med det här egentligen som fostrades många människor. Och det enda i ledarskapssfären som punkera gett oss det är ju Punkardanna. Det säger faktiskt det mesta.

Martin

Ja, Punkardanna är ju faktiskt den allra bästa svenska symbolen för hela den här... Det som Hubert Collins är oförmögen att se, därför att det skulle tvinga honom att titta sig allt för länge i spegeln, är att det blev för sent för sådana som han mycket tidigare än vad han tror. Det är inte naturligt för ungdomar att... Att bli helt fixerad vid musikstilar och sitta och röka knark efter skolan.

Det är redan för sent om det händer. Vi måste till och börja med konstatera att det är en pervers och degenererad livsstil som vi inte kan acceptera. Då har vi redan förlorat. Och den positiva sidan, den optimiska sidan av det, det är att vi har en förlorad livsstil. Det behöver inte vara så otroligt komplicerat heller. Därför att om ungdomar är inne på noggrannde bra spår, när de är just ungdomar, när de är i tonåren som han framförallt pratar om här, eller om de är ännu yngre.

Om man läser böcker istället för att röka harsch när man är i den åldern. Så tror jag i alla fall att det finns en bra sannolikhet att man slår in på en bättre bana. Hur som helst är det någonting som grundläggs när man är yngre. Och människors liv som vuxna är oftare än inte en sorts spegling, en återspegling, en återupprepning av vad de gjorde under mycket yngre år.

Det tycker jag är en väldigt optimistisk perspektiv. Allt det behöver göras är att se till att barn får växa upp under noga rimliga omständigheter. Hur svårt ska det vara att skydda barn från att bli knarkande punkare? Jag hoppas på uppryckning från Social Matter. Den här artikeln av Hubert Collins tycker jag var sådär.