Martin

Hubert Collins, Samtidens acceptans av självdestruktiva beteenden skapar individer utan mål, som fyller en meningslös tillvaro med alkohol och narkotika. Förändring kan endast ske när självförstöring betraktas som omoralisk, snarare än som en livsstil. Social Matter tar upp en rad viktiga frågor, men jag känner tyvärr att jag måste polemisera litegrann.

mot den här artikeln, både ingångsmässigt och formen och sammanhanget som den publiceras i. Hubert Collins, som med all säkerhet är en pseudonym, jag tror alla på social matter skriver under pseudonymer, berättar om sin egen bakgrund, berättar om människorna som han växte upp med och fortfarande i viss utsträckning har kontakt med, med ett dussintal vänner, hans grupp av jämlika under uppväxten.

Man konstaterar att de är alla... Det är inte rätt att de är aggressivt självdestruktiva, som det var när de var yngre. När de var ute och gjorde farliga saker, och de festade och drack och sånt där. Mer riskbeteenden. Det är inte rätt att de fortsätter med det, men deras liv stagnerar till en sorts... till bara en sorts intigheter. De dricker fortfarande och sådär kanske, men det blev inte som han fruktade, att de skulle dö av överdoser eller köra ihjäl sig allihopa.

Utan, snarare så blev det liksom totalt stillestånd. Det hände bara ingenting i deras liv. Deras karriärer utvecklas inte. De är fast i sådana här jobb som man tycker är till för ungdomar. Men de kom liksom aldrig vidare med sina karriärer. De bildar inte familjer. Så att det utvecklas lite mer i en positiv riktning och det går heller inte åt helvete. Utan det är just när det är mer stagnerat, inte så sägande.

På ytan kanske lite så här godmodigt. Men i grunden väldigt, väldigt sorgligt. När man tänker på det. Att de inte växer upp, att deras liv inte utvecklas. Och så vidare. Hans reflektion då, för att kort sammanfatta artikeln, är att den här typen av den här typen av degenerering och lågintensiv självdestruktivitet kan inte tolereras.

Det funkar inte att man bara säger att det är bara som det är. Det är vad det är, som han säger. Don efter person. Som samhälle måste vi betrakta. den här typen av stagnation som omoralisk. Du måste mer aktivt säga att det är fel. Det kommer an på varje individ att göra mer av sitt liv än att bara låta det gå på tomgång på det här sättet.